Lucia med Weeping Willows

Igår såg jag Weeping Willows. Ett band jag länge betraktat från håll. Egentligen skulle jag ha sett dem för ett par veckor sedan i Alingsås på Palladium men det blev inte så, eget musicerande kom emellan. Alla goda ting är dock två, Weeping Willows spelade igår på Storan (nåja det heter Stora Teatern numer) och bjöd på en närmast äkta känsla av lusserock.

Förlåt, glöm det sista, av det lilla mellansnack som Magnus Carlsson bjöd under huvudakten av konserten var just när han associerade till lusserock angående att spela på lucia. Magnus ursäktar sig för att inte prata så mycket och skämtar om att det annars nog skulle dyka upp en och annan groda. Synd är det, för annars skulle det vara just lite värmande mellansnack som likt kola och glögg skulle binda ihop den så annars finkomponerade låtlistan vi bjuds på under kvällen. Möjligen är det en smula för mycket covers i mitten, publiken hänger inte med på bandets hyllnings-våg men skam den som räknar ut kvällen redan.

Mot slutet av bandets huvud-set, efter att Magnus Carlsson förklarat att The Smiths förmodligen är världens bästa band, så kommer When I'm still strong och Touch me. Bland bandets finaste stunder. Efter det linkar gossarna av scenen och publiken börjar som aldrig tidigare under kvällen klappa händer och det mycket skanderande och taktfast. Som om vi visste vad som var på gång att hända, det gjorde vi ju givetvis inte. Bandet kommer strax in igen och påbörjar vad som skall bli en enda lång julklappsöppning. Den egna hitten Stairs följs av den mycket böljande covern på John Prines Christmas in prison. Därpå välkomnas Mattias Hellberg från förbandet in och de framför en mycket inspirerande version av Velvet Undergrounds klassiker Pale blue eyes. Tidiga julafton var inte slut efter det, när Mattias lämnat scen så välkomnar Magnus Carlsson in den sanna jultomten för kvällen - Ebbot Lundberg från Soundtrack of Our Lives! Publiken vet inte till sig av glädje. Apropå klassiker, med Ebbot på gitarr spelar de Hurt av... just precis - Johnny Cash. Förlåt, Nine Inch Nails. Konserten hade fått nytt syre!

Magnus Carlsson tackar än en gång för att publiken valt att dyka upp ikväll och önskar en mycket god jul. Kvällens sista gäst, Stefan Sporsén från för gemene man På Spåret-kända bandet Augustifamiljen (ja, och Håkan) ansluter och spelar fint på trumpet i avslutande Broken promise land.

Låtlista:

So it's over

If you know what love is

The burden

Grains of sand

Louisa

Wicked game (Chris Isaak-cover)

Blue and alone

In dreams (Roy Orbinson-cover)

Skin on skin

Fake plastic trees (Radiohead-cover)

Last night I dreamt (The Smiths-cover)

When I'm still strong

Touch me

Extranummer:

Stairs

Christmas in prison (John Prine-cover)

Pale blue eyes feat. Mattias Hellberg (Velvet Underground-cover)

Hurt feat. Ebbot Lundberg (Nine Inch Nails-cover)

Broken promise land

In a bit.

//Arturponken

Avslutningarnas kväll

Ikväll var kvällen då allt tog slut känns det som. Håkan Hellström på Liseberg, sista konserten på hans turné, sista kvällen på sommaren enligt Håkan... och till sist... The Ark spelade på Gröna Lund i Stockholm. De gjorde sin sista spelning någonsin. Det slog mig lite extra hårt när Hellströms band spelade en snutt ur Arks Calleth you, cometh I och fick mig att vädra min strupe med förhöjd stolthet bland alla Håkan-fans.

Håkan spelade lite överraskande hela sin senaste skiva, 2 Steg Från Paradise. Det var ju egentligen strålande men samtidigt något mättat. Hela publikhavet lossnade på allvar, verkligen på allvar, lagom till extranumren då En midsommarnatts dröm och Känn ingen sorg för mig Göteborg brakade lös. Den röda tråden förblev ändock oklippt under hela kvällen, från inledande Det här är min tid till avslutningen med Det är så jag säger det. Kort sagt en musikalisk defilering.

Jag tror The Ark gjorde samma sak.

Låtlista:

Det här är min tid

Saknade te havs

Shelley

River en vacker dröm

2 steg från paradise

Jag vet vilken dy hon varit i

Dom där jag kommer från

Vid protesfabrikens stängsel

Man måste dö några gånger innan man kan leva

Du är snart där

Extranummer:

En midsommarnatts dröm

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Ramlar

Nu kan du få mig så lätt

Kom igen Lena

Det är så jag säger det

In a bit.

//Arturponken

Bko: Sista anhalten på turnén

Bo Kaspers Orkester har turnérat i princip oavbrutet sedan förra hösten. Ikväll kom orkestern till sin sista anhalt på turnén, slutstation, vägens ände. Kalla't vad ni vill, välj vilken grad på dramatikbarometern som passar. Konserten, som äger rum i Lorensbergsteatern mitt i centrala Göteborg börjar minst sagt episkt med Vi kommer aldrig att dö och ett märkbart peppat band. I taket hänger en gigantisk kristallkrona och över scenen en i jämförelse mindre discoboll som sprider sitt glimmer över hela salongen.

Jag kommer delvis från en annan tradition(aldrig tidigare sett Bko live), popsnöre som jag är (om man får säga så själv) och det är förstås en annan upplevelse att sitta i en salong som påminner mer om en gammal biograf mot att ramla omkring med skrålande fans under en Håkan-konsert i Slottsskogen. Båda har sin tjusning, men det är härligt när Bo Sundström redan i första låten börjar hoppa och dansa på scen. Mellan låtarna övergår de överösande hyllningsapplåderna till orkestern i rent taktfast skanderande. Bo Kaspers Orkester är inte sena att bjuda tillbaka och levererar en välkomponerad låtlista där kvalitén faktiskt aldrig brister. Särskilt på det musikaliska går det inte att ha några anmärkningar, visst kan det kanske vara så att en del rullar på väloljad rutin men det är å andra sidan inget jag slås av under kvällen.

Att se Bo Kaspers Orkester är istället, redan på förhand faktiskt, en varm våg av genuinitet. Som en påse Svenska lantchips, det är ju såklart man väljer en sådan framför en påse Olw eller Estrella om det är fredagkväll som denna. Det ska till och med visa sig att kvällens konsert är bra mycket mer angenäm än en landskamp mellan Sverige och Ungern. Åtminstone om man är svensk.

Istället krämar Bo Kaspers Orkester till det i låtar som Snäll & dum och ser till att vrida upp tempot i Håll dig till den du har. Sen blir det känslosamt i extranummer som Hon är så söt, frisk fart med I samma bil och när låtarna tagit slut på låtlistan på scen kommer orkestern tillbaka för en vacker avslutning med Innan klockan slagit tolv. Publiken reser sig upp i alla stolsrader och ger stående ovationer.

Klart frågan hänger i luften oavsett vad Bo Sundström sjunger - blir det verkligen bättre sen?

Det här som var så bra.

Bäst: Bandet, låtarna, inramningen.

Sämst: Ett lyft vore som vanligt en livs levande trumpetare på scen.

Låtlista:

Vi kommer aldrig att dö

Allt ljus på mig

Innan allt försvinner

Morgonfågel

Ny skön värld

Dansa på min grav

Brev

Aldrig igen

Undantag

Cirkus

Människor ingen vill se

Det blir bättre sen

En man du tyckte om

Snäll & dum

Håll dig till den du har

En sländas andetag

Extranummer:

Hon är så söt

I samma bil

Extra extranummer:

Innan klockan slagit tolv

In a bit.

//Arturponken

The Ark: Vid apokalypsens ände

Med ett fåtal veckor kvar av sin existens besökte The Ark en sista gång Göteborg för en spelning på Lisebergs stora scen. Jag var där för att ta farväl av min uppväxts stora idoler för att inte säga förebilder. På förhand kanske en tårarnas och känslornas kväll i begravningens tecken. Fel. Är det något som The Ark alltid har handlat om så är det glädje, extas och bombasm. Alltsammans manifesteras redan i konsertens första brinnande minuter när det stora skynket faller framför scenen och The Ark rivstartar med Absolutely no decorum. Redan där för att liksom ytterligare understryka att The Ark aldrig har tummat på de storslagna excentriska uttrycken.

Konceptet avtar aldrig under konserten. Det är med små ord beskrivet fulländningens kväll, pojkarna på scen är dessutom snortajta. Vi bjuds på flertalet klädbyten och det faktum att varje låt kan härledas från samlingsskivan Arkeology konstaterar den starka röda tråden som binder ihop hela föreställningen. Medan nostalgins vindar svepte över Liseberg fick vi med allsång ledd av samtliga medlemmar i bandet ta del av alla klassiker från Let your body decide via den storvulna rockpjäsen The apocalypse is over till den för kvällen tomteblossprudlande schlagern The worrying kind.

Och Ola Salo talar, bland annat om vikten att njuta och ha roligt oavsett om det i andras ögon anses som galet, löjligt och helt befängt och introducerar It takes a fool to remain sane med att kalla den för "idioternas internationella nationalsång".

Men trots all glädje och värme, för det är just vad kvällens inramning består av, så har tyvärr allt roligt ett slut. Den tioåriga resan med arken sedan deras genombrott i början på 00-talet närmar sig för min del sitt slut. Calleth you cometh I avslutar lika traditionsenligt som Kalle Anka på julafton kvällens konsert med ett The Ark klädda i guldlaminerade scenkläder. Utmattningen i publikens kroppar sätter inga gränser när den sista allsången exploderar i eufori och trummis Sylvester tar det gigantiska hoppet och slår av spelningen på en cymbal som Ola håller upp i luften.

Lika praktfullt som konserten startar, lika elegant och storartat slutar den. Vad kan jag säga? Tack The Ark. Ni har gett mig fötter att stå på - hela livet. Eller med orden som Ola Salo presenterar kvällens sista låt "en sång om evig kärlek".

Evig kärlek.

Låtlistan:

Absolutely no decorum

Clamour for glamour

Breaking up with God

Father of a son

Superstar

Tell me this night is over

Disease

Prayer for the weekend

Let your body decide

It takes a fool to remain sane

The apocalypse is over

One of us is gonna die young

Extanummer:

The worrying kind

Snippets: Pantamera, Echo chamber

Calleth you cometh I

In a bit.

//Arturponken

Kulturkalaset: The Soundtrack of Our Lives

Jag hade tänkt att recensera The Soundtrack of Our Lives. Istället skulle jag vilja ta tillfället i akt att ifrågasätta alkoholens totala existens och hur den brukas. Det dröjer nämligen inte länge under konserten som tar sin början vid åttatiden på kvällen innan några män i 25-30-årsåldern börjar bräka och skråla mellan låtarna (det är i början annars märkbart tyst, fansen längst fram har köat sedan tre-tiden natten innan för att se Daniel Adams Ray). Dessa män vrålar om att TSOOL ska köra låten Confrontation camp. Först framstår de som en hängiven skara anhängare till TSOOL, sedan skiftar bilden av dem till att snarare vara fulla och allmänt störande. De fortsätter att skråla mellan mer eller mindre varje låt att bandet ska köra Confrontation camp. Sångare Ebbot verkar efter en stund tröttna på deras tjat som tar lite väl för mycket plats och han himlar med ögonen upp mot himlen innan nästa låt börjar. "Vi tar den sen i logen" säger gitarrist Ian Person.

Det är förstås rockkonsert, i synnerhet när det gäller TSOOL och då även av extra genuina sorten. Det händer förstås sånt här, jag har varit med om det förr - inte helt oväntat på konsert med just kvällens och denna "recensions" band. Men jag har börjat att tröttna på människor som inte ens luktar öl längre när de druckit och blivit märkbart påverkade när de gör saker de inte hade levt ut lika extravagant som om de hade varit nyktra, nu stinker deras andedräkt och beteende bara illa. Mitt förtroende rubbas på nolltid för typer som dessa, respekten rämnar rakt ner i intilliggande kanalen vid Kungstorget och jag blir tvungen att inför loja och oerfarna vakter köra armbågen i en av de fulla männens sida för att driva undan honom innan han pressar bort mig från kravallstaketet där jag innan han och hans kompis kom rumlande tog plats i god tid för att avnjuta lite äkta härlig rockmusik.

Nog om det.

The Soundtrack of Our Lives kommer till match utan ordinarie uppställning, nåja, ungefär. Gitarrist Mattias Bärjed ska bli pappa närsomhelst och är ledig från sitt jobb och ersätts av en betydligt yngre kille som är märkbart lik ordinarie gitarrist. Han svänger till och med runt som Mattias en gång och rör sig enligt liknande rörelsemönster till en låt. Annars är det som alltid samma väloljade rockmaskin som rullar igång på Kungstorget under fullt pågående Kulturkalas. Det är extra härligt att se pianisten Martin Hederos inlevelse när han spelar eller trummis Fredrik Sandstens virtousitet när han låter trumpinnarna drilla över pukor och cymbaler i en virvlande fart.

De inleder med lite ovanliga Homo Habilis blues men når tidigt i konserten fram till ångvälten Big time som får hjulen att rulla snabbare i stadig takt. Som vanligt skapar bandet ett lika härligt sväng i varje låt och extra mycket när de går loss i hits som Thrill me, Sister surround eller Mantra slider.

Efter lite en dryg timme är speltiden slut, men TSOOL får dispans att köra två extranummer och gör det i form av klassikern Instant repeater 99 och den alltid lika stämningsfulla The passover som avslutar konserten med mantrat "Don't worry, stop hurry, it's only your life before you awake".

Låtlista:

Homo habilis blues

Galaxy gramophone

Grand Canaria

Big time

Just a brother

Lost prophets in vain

Thrill me

Second life replay

Sister surround

Mantra slider

Extranummer:

Instant repeater 99

The passover

In a bit.

//Arturponken

Kulturkalaset: Timo Räisänen

Götaplatsen, Göteborg, Kulturkalaset fredag. Vi har Timo Räisänen, hans band, Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Symfoniska kör på Kulturkalasets största scen. Det är med andra ord upplagt för dramatik och extra allt. Precis som en VM-final.

Det börjar först lite trevande med I'm indian innan orkestern och kören ansluter och blåser upp låten till en magnifik inledning. Sen bjuder oss Timo Räisänen på fredagsgodis i form av hits, mellansnack om hur rolig denna enda konsertern för sommaren ska bli, att regnet är borta samt ler lyckligt åt publiken. Han är i övrigt klädd i läderbyxor och en gul t-shirt med lustiga figurer på. En smått överraskande smällkaramell släpper Timo när han presenterar en helt ny låt som kvällen till ära har sitt uruppförande tillsammans med Göteborgs Symfoniker, En vinglig sol. Är det tecken på att nästkommande album från Timo Räisänen är på svenska månne?

Dylika funderingar viftas bort i alltid lika glänsande Carry me home som dock för kvällen störs periodvis av en alldeles för svällande okontrollerbar bas i både golvpuka och elbas. Vi i publiken (i alla fall jag) får en släng av nostalgi när Timo med band spelar gamla Pussycat, inte för att man känner sig som 17 igen men ändå.

Hela kvällen igenom följer symfonikerna med, ibland får de bara sitta där och lyssna när Timo och hans supertaggade band spelar, ibland utsmyckar de låtarna precis som att hänga upp kulor i julgranen och får ibland visa upp sig i lite mer tilltagna crescendon. Men det känns alltjämt som att det är en VM-final som slutar oavgjort. Den där avgörande bollen sitter inte där, den studsar liksom stolpe ut. Nej, den rullar med värdighet in i målnätet under storslagna My valentine. Men det räcker liksom inte till hela vägen på något sätt.

Vi får två extranummer under kvällen, den ena en av Timos kanske mest kända låtar(se låtlistan) samt sången till Göteborg Aldrig långt bort som får sin alldeles speciella utsmyckning i form av lite äkta göteborgskt kallt regn som kommer farande med blåsten. Sedan vill inte symfonikerna stanna kvar på scen, de är alltför rädda(förståeligt) om sina dyra instrument som kan ta skada i regnet och blåsten. Timo Räisänen kommer följaktligen tillbaka med band in på scen efter en stund och tackar publiken å det varmaste han kan för kvällen som han själv tyckte gick alldeles för fort. Själv kan jag inte hindra tanken på att se honom på en adrenalinpumpad och svettig klubbscen. Där tror jag Timo Räisänen är som bäst även om det självklart måste vara helt fantastiskt att få uppträda på Götaplatsen uppbackad av symfoniker, eget band och hela kittet inför ett folkfyllt kalasande Avenyn.

"Wow, vilken känsla" tänker jag.

Låtlista:

I'm indian

About you now

Sweet Marie

One day

En vinglig sol

Carry me home

Let's kill ourselves a son

Pussycat

Bleeding

Outcast

My valentine

Extranummer:

Fear no darkness, promised child

Aldrig långt bort

In a bit.

//Arturponken

Kulturkalaset: Sahara Hotnights

Efter gårdagens hip-hop-utsvävning med Movits på Göteborgs Kulturkalas kändes det som att "komma hem" till kvällens konsert med Sahara Hotnights, trots min ganska historielösa bakgrund med just dessa tjejer från Robertsfors. Det visar sig bli en ganska klassisk "slutet på sommaren"-spelning. Kylan börjar sakta smyga sig in i våran svenska väderlek och mörkret likaså men i publiken ångas ändå upp en viss värme.

Sahara Hotnights släntrar klockan tio på kvällen in på scenen på Kungstorget klädda i tajt svart och läderjackor, det är ingen tvekan om saken - vi har rock på menyn! Inledningen är stadig med nya låtar och gamla dängor i form av exmpelvis Oh's, Cheek to cheek och Loneliest city of all. Sen går intensiteten ner en smula med låtar som på skiva låter riktigt bra men som denna kväll blir (tyvärr) tämligen platta i det något grötiga ljudet, dock ska man inte glömma att de utgör en variation under konsertern helhetsmässigt sett. Wanted you/ want is gone och Secrets är exempelvis sådana låtar som får ett ganska ljummet mottagande.

Då är det skillnad när Sahara Hotnights tänder en bengalisk eld i form av Quite a feeling som det är ett rejält tryck i, för att inte tala om kvällens absoluta höjdpunkt - Visit to Vienna - särskilt inledningen(okej, Vulture feet gör ett gott förarbete), denna kvällen slår inget annat just den här stunden. Det märks också på bandet själva, den här låten är det krut i!

Det är så högt konsertern når, extranumren är stadiga men utgör ingen större överraskning. Efter en rivig Walk on the wire vinkar Sahara Hotnights, tackar snällt, bjuder på nåt léende och säger hejdå. Tack för att ni kom säger jag.

Bäst: Visit to Vienna, en klass för sig. Utan tvekan.

Sämst: Kan vi få liiite mer publikfrieri?

Låtlista:

Oh's

Let you down

Cheek to cheek

Loneliest city of all

781

Wanted you/ want is gone

Quite a feeling

Secrets

Vulture feet

Visit to Vienna

Extranummer:

Getting away with murder

Walk on the wire

In a bit.

//Arturponken

En kväll för popälskare

Söndagens och sommarens enda konsert med Roxette i Sverige som ägde rum på Slottskogsvallen i Göteborg började med en tyst minut för de avskyvärda dåden som inträffat i Norge. Men sedan var det back to business och Roxette kickade igång med Dressed for success och den powerpop-bonanzan vi skulle få följa med på hade bara börjat!

Kanske hade publiken fått vänta en smula för länge och hunnit slumra till lite, konsertern var igång först vid nio-tiden på kvällen och starten med starka Dressed for success och Sleeping in my car har enligt mina tidigare erfarenheter från förra sommaren tagits emot med större entusiasm. Men det förtar inte helhetsintrycket för Marie Fredriksson och Per Gessle är uppbackade av ett mycket samspelt och glatt gäng musiker som verkligen gav allt. Även Marie och Per själva var vid mycket gott humör och det syns tydligt att den här turnén är till bredden fylld av glädje och lust. Det är inte för de är tvungna - de älskar detta. Nog för att Marie har varit svårt sjuk och inte längre är sitt gamla scendompterande jag men hon lockar fortfarande fram jubel från fansen och har en dimension i sin röst som vittnar om äkta känslor. Per, ja han har faktiskt bara blivit bättre och bättre på scen, under hela kvällen leder han allsången från scen, uppmuntrar publiken att klappa händer och stampar med benet i rät vinkel. Det är med andra ord en riktigt härlig show Roxette levererar trots den gråmulna kvällen, och då har jag inte ens använt ordet nostalgi.

Detta var en kväll gjord av popälskare för likasinnade - i detta fallet vilken världsmedborgare som helst! Det kunde man se i alla nationaliteter som fanns representerade i publiken. Jag älskar det.

Bäst: Showen, låtarna, hitkavalkaden.

Sämst: Jag hade faktiskt gärna hört någon mer låt från återkomstalbumet Charm School som kom i vintras.

Låtlista:

Dressed for success

Sleeping in my car

The big L.

Wish I could fly

Only when I dream

She's got nothing on (but the radio)

Perfect day

Things will never be the same

It must have been love

Opportunity nox

7twenty7

Fading like a flower

Silverblue

How do you do!

Dangerous

Joyride

Extranummer:

Watercolours in the rain

Spending my time

The look

Extra extranummer:

Listen to your heart

Church of your heart

In a bit.

//Arturponken

Retrospektivt: bob hund på Liseberg

Här är en bild från bob hund på Liseberg förra veckan som jag tog. Thomas Öberg är ute i publiken under sista låten Det överexponerade gömstället och rabblar upp den stora mängd ord och text som är med i den långa låten, på skiva 5.17. Monotonin i låten gör att den känns ännu längre... och bättre.

I övrigt känns Lisebergs-publiken alltför ofta som en ganska sval och lite otacksam publik. Man går till Liseberg, sätter sig och säger till artisten "underhåll mig". Publiken upplevs mest som oengagerad. Jag har varit med om liknande när exempelvis Timo Räisänen eller The Ark har uppträtt på Stora scenen förra sommaren. bob hund är underhållande, döper om Liseberg från nöjesfält till missnöjesfält(kul ordvridning), Thomas Öberg skuttar omkring på scenen och trasslar in sig i sladdar och allt som sig bör. Men det är publiken som gör en spelning legendarisk precis som Öberg sa första gången jag såg bob hund 2009 på Götaplatsen. Publiken kanske inte gjorde Lisebergs-spelningen legendarisk men som vanligt när man ser bob hund live så piffar det upp vardagen, något utöver det vanliga.

bob hund har en härlig egenhet. Det är fjärde gången jag ser dem på tre korta år och ingen kan som bob hund skapa oljud, skruva upp en vansinnig energi och sen rusa som en tjur rakt in i förstärkarna... eller ut över publiken. Hitsen lyfter (som vanligt) konserten och under Istället för musik: förvirring dansar publiken vilt när bandet öser.

Så vad är kontentan av denna ambivalenta återgivning? bob hund på Liseberg en grådaskig måndag i juni är som ett stormigt glas med mellanmjölk i. Mellanmjölk.

Setlist:

bob hund 2020

Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk

Nu är det väl revolution på gång?

Ska du hänga med? Nä!!

Stumfilm

Festen är över

Ett fall och en lösning

Letar oväder

Tinnitus i hjärtat

Fantastiskt

Istället för musik: förvirring

----------------

Popsång (mot min vilja)

Tralala lilla molntuss, kom hit skall du få en puss

Allt på ett kort

Det överexponerade gömstället

In a bit.

Arturponken.

The Arks sista timmar

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men ty någonting måste sägas. The Ark i Göteborg har alltid varit kärlek mellan band och publik. Inget snack om den saken. Sen hur pojkarna från Smålands skogar har tagits emot av kritikerkåren i Götet med ljumma fyrar i Göteborgs-Posten är kanske ett trist russin i den goda kakan. Men det är inget som alla glada fans tänkte på när The Ark gick på alla sex cylindrar för sista gången på Trädgårn' denna aprilkväll. Även om jag förstår att denna spelningen inte hade chansen att komma i närheten av den som sändes för någon vecka sedan på Svt från Växjö så var det ändå inte långt ifrån. Det var garanterat en av de bästa spelningarna The Ark har haft i Göteborg under sina verksamma år.

Man kunde se att detta inte var en vanlig spelning under en vanlig turné. Detta var något annat! Bandet som log ikapp med varandra, Ola som verkligen såg riktigt rörd och fick kämpa en smula för att hålla tillbaka tårarna under The apocalypse is over och Sylvesters glädjestrålande trumsolo under Father of a son är bara ett axplock från en kväll längs minnenas allé. It takes a fool to remain sane med Olas predikan om att följa sitt hjärta och våga leva det liv man vill är en annan highlight eller när han sjunger en snutt av Känn ingen sorg för mig Göteborg under One of us is gonna die young som var en rolig flirt. Jag hade fantiserat lite om att Håkan Hellström skulle själv gästa under någon låt som en slags hyllning till Ark men icke, nu blev det ju i alla fall ett litet smakprov. Och det räckte gott det, detta var en kväll serverad av mästerkockarna The Ark. Se bara låtlistan!

Extranumren? Behöver jag säga någonting om dem? Folk klappade händer, sjöng för fulla strupar och hoppade näst intill konstant i tre låtar. Calleth you cometh I är odiskutabel finallåt. Frågan är om världen har sett en pampigare och ståtligare låt att avsluta en rockkonsert med på det så totalt bombastiska sättet. Näe, nästa steg är att försöka beskriva himmelriket. Dante gjorde ett tappert försök - men det blev en oerhört abstrakt bild av ljus och kärlek. Kanske är det lite liknande med Calleth...

Låtlista:

Hey modern days

Clamour for glamour

Patchouli

Breaking up with God

Joy surrender

Father of a son

Superstar

Uriel

Disease

Prayer for the weekend

Let your body decide

Laurel wreath

It takes a fool to remain sane

The apocalypse is over

One of us is gonna die young

Extranummer:

Tell me this night is over

The worrying kind

Calleth you, cometh I

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Melody Club: Human Harbour - En dålig ganska bra skiva

Denna dag släpper Melody Club sin nya skiva Human Harbour. Detta kort efter deras tvärstopp i Melodifestivalen. En medioker kalk att svälja när rösterna hade räknats för oss som hoppades på en lyckad resa för bandet i melodifestivalland.

Bidraget The hunter tar dock på sig ansvaret och leder oss fint in på den nya skivan som präglas av synthpop och 80-tal till sin spets. Det känns så. Det första intrycket jag får av skivan är att det hade inte varit dumt att få den i present för då hade man sluppit betala för att få den. The hunter är en fräck liten upptempo-dänga men de eftersläntrande låtarna känns till en början som mediokra midtempolåtar. Jag får lust att ropa till Kristoffer & co: "GÖR OM! GÖR RÄTT!".

Någonstans där händer något. Refrängerna och i viss mån låtarna börjar bli bättre och bortsett från ganska tama Karma control (cool låttitel annars) väger helhetsintrycket över till en dålig ganska bra skiva, ja en bra skiva. Jag önskar bara att det fanns lite låtar som tidigare alster i stil med Let's kill the clockwork, Wildhearts och Where do I belong. En greatest hits med Melody Club kommer bli - som ni kanske märker en perfekt pop-samling. Fast de får gärna släppa fler skivor först!

Bäst på albumet: The hunter, I don't believe in angels, You don't love me

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Mando Diao - Above and Beyond

Bäst: Andaktsfullheten

Så fick jag höra att Mando Diao skulle göra en MTV-unpluggedplatta. "Jaha" tänkte jag. En redig drös med låtar från deras låtkatalog, inget nytt, vad intressant kan ligga i det egentligen? Kan vi inte få ett nytt album, det är ju jätteskoj. Till råga på allt gör de duetter med folk på plattan, jag sätter handflatan i ansiktet med bedrövelse och ser mellan fingrarna på skivomslaget som dock ser riktigt fint ut. "Det är bäst för er att den är bra, skivan" tänker jag, i grund och botten älskar jag Mando Diao religiöst. Eller ja, åtminstone något av det. Låt mig förklara det som att en gång i tiden önskade jag att jag var Mando Diao. Liten pojke ser på stor hjälte-perspektivet. Som ni förstår, det är ett förhållande som utstått tidens tand en del.

Men åter till denna skiva, Above and Beyond. Ska sanningen fram var en låt som Losing my mind okänd för mig, men det var väl å andra sidan bara den, apropå att det "inte var något nytt på skivan". Inledande Long before rock'n'roll känns ovanligt fräsch och Mando Diao släpper vad det visar sig fram sin ömma sida och det är sannerligen en fin och vacker liten del som de besitter, jag tänker tex på en låt som Chet Baker men listan kan ju göras mycket längre än så. Denna nästan andaktsfulla stämning uppstår när Mando Diao knäpper och spelar på sina akustiska gitarrer och stilla vaggar av och an. Där, exakt där har de sin framtid när de blivit sisådär 80. Skulle de vilja höja tempot är det ju bara att köra en låt som exempelvis Gloria. Men välj i sådana fall duett-partnern med omsorg om ni måste plocka in en sådan. Ray Davies från Kinks är en som får tumme upp. Att köra Kinkslåten Victoria med Ray är mitt i prick. Den låten rymmer så mycket av det essentiella i både Kinks och Mando Diaos musik. Och det är just den essentialiteten som jag antar att Mando Diao vill framhålla med denna skivan.... Sedan är det lite gulligt att de tackar varandra i bandet efter en del av låtarna.

Nej det här låter inte vettigt, men kanske ändå... Med tiden tror jag den här skivan kommer att växa(som så många plattor), låtarna på albumet har jag ju trots allt sedan länge lärt mig att älska - och med det nöjet!

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Håkan Hellström är 2 steg från paradise

Jag slänger ut 169 hårda spänn för att hålla mig lite uppdaterad på vad det är alla tjötar om och är vips ägare av ett exemplar av Håkan Hellströms senaste album - 2 Steg Från Paradise.

Det är inte ovanligt att jag är för rastlös när jag sätter mig för att lyssna på en ny skiva. Behöver inte handla för mycket om vem det är jag ska lyssna på, det bara är så. Så sker även när jag börjar lyssna på Håkans nya skiva. Knappt halvvägs in i första låten Det här är min tid snabbspolar jag på iTunes, klickar på de övriga låtarna och hör några få sekunder av några av de nya på plattan. Det är först på sista låten jag av någon anledning har sansat mig och insett att "okej nu är det så att jag blir inte överraskad av något fruktansvärt tilltalande i mina öron, det krävs nog lite mer tid". Ungefär, den där känslan är svår att sätta fingret på. Men man blir lätt lite "nedplockad till marken" när GP har haft ett helt uppslag där de hyllat låt för låt med beskrivningar, superlativ och referenser. Man får ju lätt övergudomliga förväntningar.

Var var jag? Jo. Sista låten. Du är snart där heter sista spåret. Håkan sjunger 'Håkan du var bättre förr' och varken jag vill eller ej (har lite svårt för kritikerkårens smekande) fångas min uppmärksamhet. Hela sista låten klarar sig igenom och sen börjar jag lite mer lättad om från början, fast jag hoppar över första låten. Om ett år kanske jag har ro att helt och hållet lyssna på hela skivan och gilla den. Eller så gillar jag bara de låtarna jag lyssnat på mer och mer och tröttnar mer och mer på de jag hoppar över. Det kan bli så, det kan bli det andra. Det är dock en rätt småskoj finurlig skiva.

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

The Ark på Liseberg!

Igår spelade The Ark på Liseberg och jag var givetvis där! Nog får jag ändå säga att det var lite bättre när jag såg dem i Varberg tidigare i somras. Fast då var det i och för sig lite varmare och man kunde känna lukten från grillarna som osade i sommarkvällen. Det var fint det.

Men det säger inte att det var dålig konsert igår! Bäst blev det mot slutet med hits som tex It takes a fool to remain sane. Därtill håller jag första extranummret Hygiene squad högt. Det är en härlig låt och skön energi även om den kanske är aning okänd för dem som inte har lyssnat på senaste albumet. Önskestunden av låtar är också en av mina favoriter från gårdagens konsert då vi fick smakprov på låtar som Let your body decide, Echo chamber och The red cap. Hade de kört Let your body decide i fullbandsversion hade nog karusellerna på Liseberg snurrat ett snäpp snabbare. Men förmodligen var det kanske just det som finallåten Calleth you cometh I lyckades med. Balder gick säkert alldeles för snabbt och Virvelvinden susade på så att kopparna och faten flög all världens väg!

The Arks setlist:

Take a shine on me

Clamour for glamour

The worrying kind

Singin' bout the city

Father of a son

Superstar

Have you ever heard a song?

Prayer for the weekend

Absolutely no decorum

It takes a fool to remain sane

One of us is gonna die young

Extranummer:

Hygiene squad

Calleth you, cometh I

Jag måste ta och berätta om förra helgens musikexplosion, vad det var för explosion, ja det kommer jag att skriva om...

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Teddybears singin' in the rain!

Teddybears på Götaplatsen. Förmodligen den regnigaste konsertern jag varit på någonsin, inte ens skyfallet när The Hellacopters spelade på Way Out West 2007 lyckas slå kvällens niagarafall. Från det att jag klev av tåget i Göteborg vid nio-tiden på kvällen så hällde regnet ner över Göteborg.

Men nog om regn. Regn, regn, regn.

Teddybears radar upp sina hits, min favorit blir nog duon bestående av Hey boy och Rockn 'n' roll high school. Däremellan varvas det med instrumentala spår från senaste plattan Devil's music, ett fantastiskt trumsolo av de två trummisarna samt ironiska gitarrsolon... och åter regn... Först när sista låten är slut, Punkrocker, verkar regnovädret ha bedarrat något. Men Teddybears vann trots över gudarnas makter och det var med hjälp av hitsen, dekåren av påkostad ljusshow och stora skärmar samt den märkliga förmågan att med björnmasker på sig få igång publiken. Tack för det, men nu vill jag snart ha Caesars igen, kom ihåg det, Joakim Åhlund!

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Vad har The Ark, Varberg och Caesars legion Tionde gemensamt?

Ja, vad har The Ark, Varberg och Gajus Julius Caesars legion Tionde gemensamt? Att jag såg The Ark för tionde gången i Varberg! Nejnejnej, inte att jag sett The Ark tio gånger i Varberg utan att jag sett The Ark tio gånger och att den tionde gången av en slump blev i Varberg. Sådärja, där satt den enna.

Konserten var extas, kärlek och glamrock ända in i mål. Det var ingen hejd på det. The Ark manglade på med hits, massiv scenshow och klädbyten på klädbyten! Här är en bild från konserten och nedan följer en låtlista från dito.

The Arks setlist:

Take a shine on me

Clamour for glamour

The worrying kind

Singin' bout the city

Father of a son

Superstar

Have you ever heard a song?

Prayer for the weekend

Absolutely no decorum

It takes a fool to remain sane

Stay with me

One of us is gonna die young

Extranummer:

Hygiene squad

Calleth you, cometh I

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Moneybrother live Trädgårn'

Betyg :) :) :)

Bäst: Viktor Brobacke, Moneybrother, bandet...

Sämst: Trädgårn' exploderade inte

Jag må säga det, att se Moneybrother i oktober höstmånad är perfekt. Löven håller på att falla i rött och gult. I samma färger växlar även strålkastarna när Moneybrother och hans sexmannaband står på scen denna lördagskväll. Det är också i sanning den mysigaste och roligaste spelningen jag varit på med Moneybrother. Delvis för att vi har perfekta platser med utsikt över scenen men också för den goa stämningen. Moneybrother spelar själv mest på en akustisk gitarr genom hela spelningen och det sprider en varm känsla på något sätt. Kort sagt, Moneybrother med rockorkester gjorde anhalt i Göteborg än en gång för att underhålla...

Vi får heller inte glömma Moneybrothers, eller ska vi säga Anders för han heter ju så. Jah vi får alltså inte glömma Anders side-kick och trombonist Viktor Brobacke. Han rör sig fantastiskt snyggt och roligt och lyckas redan under andra låten eller något i den stilen välta omkull hans micstativ. Viktor har mer rörelseutrymme än självaste Moneybrother på scen och har ett lustigt kroppsuttryck. När Anders senare presenterar bandet och tillslut brister ut i sin kompis namn förbyts lokalen fullkomligt i ljubel och applåder.

Låtmässigt saknas inget denhär kvällen. Det är kul att Moneybrother fortsätter att spela några av de svenskspråkiga låtarna och genom hela kvällen blandar han friskt av nytt och gammalt låtmaterial. Inför Guess who's gonna get some tonight säger Moneybrother "nu jävlar blir det åka av!". Och det blir det sannerligen! Som bäst blir det i låtar som i klimaxartade Blow him back into my arms eller euforiska Reconsider me. Eller varför inte när Moneybrother med band går över i gamla låten Let's dance utav Ola and the Janglers mitt under brinnande Just another summer. Att Stormy weather än en gång får ta plats i låtlistan skadar inte heller. Och att de lägger in Feelings getting stronger in the dark som sista låt med Viktor på munspel är så fint och Moneybrother vill knappt lämna scenen. Han tackar och tar några danssteg inför publiken till musiken som kommer på igen när konserten är slut. Sen lämnar han scenen, men han kommer förstås ut och ger autografer och pratar med folk efteråt. Vilken kväll!

Låtlistan:

Born under a bad sign

Stormy weather

Down at the R

Dom vet ingenting om oss

Midnatt till sju

6 am

The pressure

It ain't working (okänd låt för min del men återkommande fras i refrängen var just titeln, ej att förväxlas med låten It ain't gonna work)

We die only once (and for such a long time)

Showdown

Blow him back into my arms

Here comes the vain again

Guess who's gonna get some tonight

They're building walls around us

Extranummer

Just another summer

Reconsider me

Extra extranummer!

Feelings getting stronger in the dark

In a bit.

Ta en banan!/ Artur

Monsters of Folk - Monsters of Folk

Betyg :) :) :)

Bäst: De glada låtarna samt de lite rockigare låtarna.

Sämst: För stillsamt ibland...

Det var värst vad mycke "of-band" det finns nuförtiden. Band of Horses, Brothers of End, Kings of Convenience, Kings of Leon(inget illa menat) och nu supergruppen Monsters of Folk. Borde jag också kanske starta ett "of-band"? Band of Arthur... ?

Jaja det spelar inte så stor roll. För närvarande mönstrar många så kallade supergrupper. Vad är det? Man kan beskriva det som att etablerade artister går samma och gör något tillsammans. Svenska The Guild är ett sådant med Sylvester Schlegel från The Ark som lead-sångare. Monsters of Folk består följaktligen av medlemmar från My Morning Jacket(Moneybrother covrade en av deras låtar på Pengabrorsan 2006) och Bright Eyes.

Nu har Monsters of Folk släppt en platta och det låter som... Fleet Foxes. Eller nja inte helt och hållet och för att vara ärlig är jag inte så förtjust i att dra paralleller och droppa massa olika artistnamn om hur det låter. Men sången och stämmorna tillsammans med det ganska akustiska soundet ger just hintar till - jah, Fleet Foxes helt enkelt! Det är liksom en lugn och fin platta för det mesta. Bäst blir det när de skruvar upp volymen, kramar om sina instrument och spänner musklerna i låtar som Just say please, Whole lotta losin' och Losin' yo head. Eller när de klappar händer i låten Baby boomer. Orgeln i Temazcal skapar förstås fin stämning. Nej, nu får ni ta och lyssna på albumet istället!

In a bit.

Ta en banan!/ Artur

Håkan Hellström live på Liseberg 09

Betyg :) :) :) :)

Bäst: Helheten, euforin, all soul, bandet, Håkan...

Sämst: Ljudet var allmänt lite lågt och dåligt.

Jag har nog aldrig sagt att Håkan Hellström är dålig. Den enkla förklaringen är kanske helt enkelt för att jag inte tycker det. Kanske för att jag fick Håkan som serverad nybakad och klar redan en solig dag i juni 2001, då med Timo Räisänen som sidekick. Eller kanske för den senaste plattan vars texthäfte fortfarande luktar så gott.

Men nu skriver vi 2009 och ödet känns något mättat när Håkan tillslut kommer in på scen. Men sen sätter bandet igång och musiken och showen tar över ALLT. Håkan Hellström med band är lite som en bra restaurang med mycket varm och trevlig personal som gör upplevelsen riktigt trevlig. Bara inte andra gäster(fans) trampar ner dig. Det råkade jag som tur var inte ut för denna kväll på Liseberg. Dessutom är han ett säkert kort, Håkanbråkan, man kan liksom vara säker på att man få något gott serverat. Så är det också ikväll. Tro och tvivel är en förrätt och hetsar upp aptiten lagom. Ramlar dyker som vanligt upp och sätter verkligen igång konsertern. Resten är som den perfekta balansen mellan vinet och maten. Ena stunden total eufori och nästa stund fullständig soul med ett band som är så lent och har en fin rund smak.

En kille på tåget senare samma kväll berättade att kvällens Känn ingen sorg för mig Göteborg var magnifik. Han hade varit i Stockholm och sett Håkan tidigare denna månaden och jämförde samt kom fram till att denna fina septemberkväll var magisk på Liseberg. Kanske kan låtlistan vittna något om det...

Hela låtlistan:

Tro och tvivel

Ramlar

Dom kommer kliva på dig igen

Kär i en ängel

Gårdakvarnar och skit

Jag har varit i alla städer

Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar dig

Sång i buss på villovägar 2007 (kort version)

Mitt Gullbergs kaj paradis

Klubbland

Hurricane Gilbert

Känn ingen sorg för mig Göteborg

En midsommarnattsdröm

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Extranummer:

För sent för Edelweiss

För en lång lång tid

Kom igen Lena

Atombomb

Nu kan du få mig så lätt

In a bit.

Ta en banan!/ Artur

Zlaaaaaaaaaaaaaaatan! Ungern-Sverige VM-kval

Betyg :) :) :) :)

Resultat: 1-2

Bäst: Zlatans seger-mål!

Sämst: Ungerns kvitteringsmål med tio minuter kvar att spela av matchen.

Fråga: Sverige förlorade ju mot Danmark på nationaldagen. Borde inte 5 september bli bättre?

Inte undra på att han är en av mina gudar. Läs bara på Ajjma Rebels blogg. Jag har ju alltid sagt att Zlatan är bäst. Särskilt när han ler. Det borde han verkligen göra mer.

MEN HERREJÖSSES VILKET MÅL!

Ehh ja okej, jag tar det från början. Sverige spelar en ödesmatch mot Ungern. Det är som upplagt för smått dramatisk explosion. Vinner inte Sverige matchen blir det inget VM, ni kan ramsan... bla bla... bla bla! Den vassa kniven mot Sveriges strupe helt enkelt. Matchen börjar bra med 1-0 till Sverige. Mellberg nickar in en bra slagen hörna från Källström. Sen bombar Sverige på. Mja, med inslag av farliga anfall från Ungern som stundtals inte var särskillt heta men ändå. Flera gånger dyker möjligheten upp för Sverige att "call it the day" å punktera med 2-0 eller varför inte 3?

Men så händer det som inte får hända men händer ändå. Ungern får straff och slår in bollen. Resultat: 1-1, tio minuter kvar av matchen och nu börjar Ungern få fart på sina spelare. Sverige lallar omkring. En ungersk spelare lagom nära att råka peta in 2-1 till Ungern. Svensk förlust är som att falla från ett tio gånger så högt World Trade Center och att behöva springa alla trapporna upp och falla igen samt göra det tio gånger till! Eller något sådant.

MEN.

Plötsligt öppnar sig himlen. Det är kanske sisådär tre sekunder kvar av matchen och domaren väntar på att blåsa av. Gud sträcker ut sitt pekfinger och nuddar Zlatan som i sin tur får bollen framför sig. Den studsar på Ungerns målvakt och upp på Zlatans bröst som forcerar bollen frammåt i en farlig fart - rakt in i öppet ungerskt mål...

Somliga säger att en frälsare är född. Jag tycker Birro sammanfattade det hela fint många gånger om på Expressens hemsida. Citat: Det är aldrig över innan den feta damen lyckats kravla sig upp ur sitt nersjunkna soffhörn, ställa undan sitt likörglas och ta ton.

Kort sagt. Drömmen om VM lever fortfarande.

In a bit.

Ta en banan!/ Artur

Synen och jublet av Zlatans gudaliknande mål är som en musikrecension...