Det våras för Franz Ferdinand

Ny skiva: Franz Ferdinand är tillbaka efter fyra år. Det förra albumet från 2009 Tonight: Franz Ferdinand var en elektronisk utflykt och man undrade lite var de skulle ta vägen. När skottarna nu släpper Right thoughts, right words, right action är det på ett sätt en mer klassisk Franz Ferdinand-skiva såsom vi lärde känna dem när de slog igenom på det tidiga 00-talet. Men istället för att låta som en upprepning av gamla meriter, att gå i gamla invanda spår, så låter resultatet nytt, fräscht och intressant. De har prickat in sitt rytmiska signum med de knixiga gitarrerna liksom tidigare men blandat det med nya starka refränger. Här finns både låtar att sjunga med i för de som vill och låtar att dansa till för de som är sugna på det. Mig veterligen har de inte använt saxofoner tidigare heller (i Love illumination). Helt klart ett pånyttfött Franz Ferdinand och det känns rätt kul faktiskt. Frågan är hur länge man kan komma undan med att göra samma grej på ännu en skiva?

Bästa spår: Right thoughts, Fresh strawberries och Bullet

In a bit.

//Arturponken

Moneybrother och The Sounds på samma kalas, Götaplatsen, 2013-08-15

Moneybrother på Götaplatsen, Kulturkalaset.

Konsert: Kulturkalaset i Göteborg hade förmodligen på torsdagen sin tilltänkta absoluta topp, åtminstone rockmässigt. Både Moneybrother och The Sounds var inbjudna till samma kalas, vad kan gå fel liksom? 

Först ut vid åttatiden på kvällen är Moneybrother. Punktligt börjar de enligt utsatt tid, konferenciern presenterar och bandet intar scenen. Sist in kommer Anders aka Moneybrother, såklart, och de startar med en något tam Start a fire från senaste skivan. För mig har Moneybrother alltid varit ett säkert kort, på hans spelningar får man aldrig tråkigt, han ger jämt en saftig rockkonsert med mycket adrenalin och känslor. Men tanken som slår mig den här kvällen när han spelar inför en sval publik som mest är där för att stå och "digga" lite är att han är lite mer laid back. Kanske har den där soloturnén 2011-2012, då han åkte land och rike runt och spelade sina låtar akustiskt satt sina spår, vad vet jag, han kanske har blivit äldre eller så är det något med Götaplatsen som förtar energin som omger Moneybrother. Något är det för det tänder inte riktigt till på det där sättet jag är van vid att det brukar. Visst är det fint och ibland ganska ösigt (åtminstone om ni kollar låtlistan), en väl genomförd spelning, bandet är inte dåligt, ja jag kan hålla på sådär men den där gnistan som startar en hel eld och folk blir som tokiga till sig och går igång, den är någon annanstans.

Det bör sägas att Götaplatsen som en plats för konserter är fruktansvärt o-ergonomisk, speciellt för publiken som måste titta spikrakt uppåt för att kunna se den som står på scenen. Att stå däruppe på scenen har säkert sin charm, det visade Moneybrother för han stod och njöt ibland under sin timme och lät sidekicken Viktor Brobacke sjunga istället, utsikten över publiken och nerför hela Avenyn är säkert heeelt förträfflig. Visst. Men avstånden blir onaturligt stora, det känns som att vi i publiken står på ena sidan av en stor flod och ser artisten stå på andra sidan, uppe på en kulle och spela. Ni hör ju själva, det är inte idealiskt för en rockkonsert där artisten och publiken omfamnar varandra i musik och kärlek till varandra. Det där kan jag älta länge.

Moneybrother avslutar hursomhelst med den äran. Reconsider me är rena rama fläkten, en underbart soulig rocksnyting med ett förbannat härligt ös. Vissa saker förändras aldrig, trots allt.

Moneybrothers låtlista:

Start a fire

Dom vet ingenting om oss

Born under a bad sign

Nervous reaction

Jealousy

Blow him back into my arms

Guess who's gonna get some tonight

The pressure

It's been hurting all the way with you Joanna

Extranummer:

Reconsider me

Om Moneybrother's kalas på Kulturkalaset var en trevlig och städad stund blev The Sounds något annat. Tanken var att de skulle börja spela 22:00 men det står strax klart att så lär inte bli fallet. Efter en kvart-tjugo minuter lång försening ungefär, får vi reda på att de har "tekniska problem" men det fattar ju alla i publiken att det handlar om något annat. Eller hur? Någon i bandet är helt enkelt för full eller påverkad av droger för att börja spela. Dom har ju varit sådana, in och ut på rehabilitering i omgångar. Så är det säkert?

 När The Sounds väl sätter igång spelningen gör dom det med besked, men något är fel. Det är något med Maja Ivarsson som inte stämmer, hon är inte med på noterna. Ibland blir det fruktansvärt tydligt, hon kommer in fel i låtarna, missar sina sånginsatser och hamnar i otakt och på efterkälken med texten. Den nya singeln Shake shake shake som annars är bra, hackas upp av ett band som inte tycks klaffa med varandra och kämpar frenetiskt med att få ihop det. Inte blir det bättre att Maja Ivarsson verkar lite väl borta, är hon hög på droger? Om hon nu skulle vara full, då hade man väl inte klarat hålla balansen som hon faktiskt ändå gör?

Nej.

Ärligt talat. Den sannolika förklaringen är, får vi tro, att The Sounds har otur den här kvällen och får den sämsta medhörningen på scen på hundra år. The Sounds som band visar upp en otrolig form och de spelar med en briljans och verkar sammansvetsade. Men denna solida mur av rock&popmusik, toner och kaskader av synth och gitarr-ljud krackelerar ibland. Å ena sidan är de jättebra och andra sidan tänker man "men hur står det till egentligen? Vad händer?!". För det låter inte som det ska alla gånger, det är inte tajt jämt och när Maja missar där hon ska komma in och sjunga i en låt och direkt hamnar en takt efter så... ja... lite konstig stämning blir det på kalaset.

Sedan blir det ju lite fest också förstås. Seven days a week är en gammal och säker klassiker att höja stämningen med och Painted by numbers går hem den också. För att inte tala om monsterhiten Living in America, det behöver jag väl knappast säga. Däremot får vi inga extranummer till efterrätt. Hur mycket publiken än applåderar och ropar "en gång till!" så kommer inte bandet tillbaka in på scen efter en stormig, lång och mycket inspirerad version av Hope you're happy now. Konferenciern Tasso Stafilidis, operativ ansvarig chef på Kulturkalaset, ställer sig vid mikrofonen och förklarar för publiken, som tycks vägra lämna, att konserten är slut och att vi ska gå hem för ikväll och är välkomna tillbaka imorgon. Han gör ett par försök. Fansen gör tappra insatser, ropar, applåderar och skanderar "en gång till!" men får tillslut inse att The Sounds redan har dragit över på tiden. Försenade, teknikstrul eller ej. Det här var allt vi fick se av dem för den här gången. En smula snöpligt.

The Sounds låtlista:

No one sleeps when I'm awake

Song with a mission

Seven days a week

Tony the beat

Shake shake shake

Wish you were here

Painted by numbers

Dorchester hotel

Living in America

Hope you're happy now

In a bit.

// Arturponken

Hästpojken, Göteborgs Kulturkalas, 2013-08-13

Pop för hela slanten med Hästpojken på Kungstorget i Göteborg. Foto: Jonas Eliason

Konsert: Årets upplaga av Göteborgs Kulturkalas har startat. I hela Götet händer det grejer för stora och små, musik, konst, händelser i största allmänhet av alla slag, mat från de flesta av världens hörn men i synnerhet langos, thaimat och grillat. På Götaplatsen framförde Roger Waters sin opera Ça Ira när kalaset startade men jag och mina kompisar siktade in oss på Hästpojken på Kungstorget. En lite kylslagen tisdag i augusti kunde helt klart varit sämre när stadens indiepoppare släntrar in på scenen och inleder med en svängig version (svängigare än på skivan åtminstone) Olskroken stomp.

Senaste gången jag såg Hästpojken var i Borås 2010 på den kortlivade festivalen Close To Home. Då spelade de i den gamla fina hallen, en gång lokverkstad, Åhaga. Då liksom nu är de aktuella med en för året ny skiva. En Magisk Tanke som kom i mars är en stark uppföljare till förra skivan Från Där Jag Ropar. Hästpojken har skrivit ett gäng fina låtar och melodierna hänger som mogna klasar, Per Gessle skulle säkert önska att han hade skrivit några av dem, vad sägs exempelvis om Sommarvin? Den är, liksom Samma himlar, bland Hästpojkens senaste hits och det märks på publiken att det är dem låtarna som de kan bäst. Folk klappar händerna, dansar och sjunger med som mest då. 

Thomas Öberg i bob hund sa en gång att det inte är bandet utan publiken som gör en konsert legendarisk och det stämmer in även den här kvällen. Inte för att Hästpojkens dryga timme långa spelning på något sätt är legendarisk men vid de tillfällena som publiken blir på gott humör och bjuder upp till dans med bandet, då tänder konserten till. Främst händer det när de kör sina två senaste ovan nämnda hits men också klassiker som Gitarrer & bas, trummor & hat och avslutande Caligula eller den alltid lika ösiga Cancerkropp. Låtar som får publiken på tårna. Bandet, ja de mest står där uppe på scenen, spelar sina instrument och rör sig inte nämnvärt mycket förutom sångaren Martin Elisson.

Hur mycket man än vill lovorda Hästpojken för det fina låtsnickeriet som de faktiskt har visat på alla sina tre skivor, men speciellt de två senaste, så är detta en konsert som inte direkt utmärker sig. Men jag skulle inte vilja klaga. Hatten av, trots allt.

Låtlista:
Olskroken stomp
Cruisers
Shane McGowan
Jag förväntar mig ingenting
Sommarvin
Något stort för dig
Huset vid ån
Cancerkropp
Brinner
Samma himlar
Gitarrer & bas, trummor & hat

Extranummer:
Imperial
Caligula

In a bit.

// Arturponken

Håkan Hellström (på ett annat sätt), Way Out West, 2013-08-09

Håkan Hellström i tidningen dagen därpå, och vårt kikhål mot scenen.

Konstert: Håkan Hellström är överallt det här året. I trippel bemärkelse. För det första kom hans nya skiva Det kommer aldrig va över för mig i våras, för det andra är han aktuell med sin Skandinavienomspännande turné och för det tredje visas den nya Håkanfilmen, Känn ingen sorg, på landets alla biografer den här sommaren. Kort sagt, Håkan Hellström är nästan lika vardagligt för oss som att gå till Konsum. Dessutom när han hade sin turnépremiär i juni på Slottsskogsvallen och nu spelar bara ett stenkast därifrån i augusti, det låter ju som att det är något vi gör varenda kväll här i Göteborg. Går på Håkan-konsert, lite sådär av slentrian. Nu är läget som sådant att det hade kostat mig tusen spänn för att se honom på årets upplaga av festivalen Way Out West så det fick bli en något mer lågbudgetvariant; slå sig ner i gräset utanför, dela på en pizza med kompisarna och höra på.

Att sitta på det här sättet och lyssna, lite sådär på avstånd, påminner om när man hör hur grannarna har fest på sommaren. Det är i det där skedet, när festen glider in på småtimmarna på natten och grillen, rödvinet, all gin & tonic är redan avverkad och trädgården förvandlas till ett dansgolv, alla dricker screwdrivers som i ungdomens dagar och Seppo bemannar Spotify-listan och spelar massa hits från när han och gänget gick i högstadiet och gymnasiet. Allt medan cigarettröken lägger sig som en Lützen-dimma över trädgården. Ibland hör man hur Seppo ropar något till vännerna och de jublar förtjust och onyktra "jaaa!!" och så dänger han på med ännu en gammal klassiker som han letat fram på mobildisplayen. Byt ut Seppo mot Håkan Hellström som festens mittpunkt, och kvarteret där jag bor mot Slottsskogen så fattar ni ungefär hur jag menar. Låtarna som ekar från högtalarna en bit ifrån och publikens jubel när musiken tystnar. På ett sätt är det nästan mer romantiskt att lyssna på en konsert på det här viset, man tvingas fylla i och föreställa sig det man inte ser och kan uppleva på plats bland tusentals människor. Vad är en bal på slottet, liksom?

Ljudkvalitén, ja den kan vi ju diskutera. Det är förstås inte som om man hade placerat sig på perfekt avstånd från högtalarna inne på festivalområdet men det gör inte så mycket. Det jag var mest nyfiken på förhand var hur Håkans nya låtar från senaste skivan ter sig live. Skulle han rentav göra en fräckis och köra hela skivan från början till slut? Han har ju gjort det tidigare menar jag, debutskivan spelade han på Way Out West 2010 och på Liseberg 2011 fick publiken höra hela 2 steg från paradise. Det är ju inte omöjligt. Men nix, det gör han inte, speciellt synd är det väl förresten inte, de gamla låtarna behövs också för att göra kvällen helgjuten.

Emellertid är det inte heller en klassisk Håkan-konsert Göteborg serveras denna andra gång av stadens son. Inte direkt den där eufori-knockouten som han brukar leverera. Och det är väl skönt att vi inte får en repris från försommaren, det hade ju varit alldeles för enformigt och stelt. Fantasilöst. Istället är det en lite annorlunda spelning som är mer dämpad, finkänslig. Håkan pratar om hösten. Helt enkelt mer soul än popvrål och energi. Många gånger sitter jag där och tror att "nu, nu lyfter det, nu kommer öset" men Håkan med band tycks hålla tillbaka hästarna varje gång. Det spritter i det inledande partiet av spelningen, men den sedvanligt förlösande Ramlar dyker aldrig upp, en låt som Hellström för vana kör. Istället fylls konserten med mer känslofulla stycken som För sent för Edelweiss, Nu kan du få mig så lätt (ett säkert allsångskort) och Valborg. Varsamt är ett passande ord. Så det där snacket om Seppos hitkavalkad (Håkan förstås!) stämmer ju inte riktigt. Inte förrän Kom igen, Lena! och extranummer som den obligatoriska Känn ingen sorg för mig Göteborg och det alltid lika svängande boogie woogie-pillret En midsommarnattsdröm känner vi igen oss. Öset kommer igång. Nu är det fest där nere.

Bäst är tveklöst avslutande Du är snart där, en svensk soulklassiker kanske en frälst Håkan-supporter skulle säga, vad vet jag. Den är på många sätt briljant, musikaliskt men också fin text, i synnerhet raden "Jag troooor, när vi går igenom tiden att allt det bästa inte hänt än". Och kvällen är ju ung, så det bästa kanske inte hänt än på Way Out West även om den här konserten inte var så tokig...

Låtlistan:

Jag har varit i alla städer

Det kommer aldrig va över för mig

Livets teater

Du kan gå din egen väg

För sent för Edelweiss

Shelley

Klubbland

Nu kan du få mig så lätt

Man måste dö några gånger innan man kan leva

En vän med en bil

Valborg

För en lång, lång tid

Kom igen, Lena!

Extanummer:

När lyktorna tänds

Känn ingen sorg för mig Göteborg

En midsommarnatts dröm

Du är snart där

In a bit.

// Arturponken

The Sounds shejkar igen

Ny singel: En stilla fråga, är det en slump att man såhär på sommaren och i tider av dansgolvsmusikens högsäsong släpper en låt med titeln Shake shake shake? Aspirerar man på en sommar-dans-hit? Det ena utesluter ju inte det andra. Maja Ivarsson är högaktuell efter sin medverkan i Så mycket bättre och sitt sommarprat i Sommar i P1 och på så vis är det också gyllene tider för The Sounds att prångla ut en ny singel i väntan på ett nytt album i höst.

Shake shake shake är trots sin något enkelspåriga titel en fin bit popmusik. Speciellt introt och första versen som bygger upp till refrängen. Är det svenskt att skriva bra melodier? Man pratar ju om det ibland. The Sounds gör en gnutta skäl för det. Versmelodin lockar till att lyssna vidare på låten. Refrängen kanske på ett sätt är mindre frestande, man tröttnar efter en stund på den när den återkommit ett par gånger. En repetetiv slinga som man kan sjunga med i även om det är första gången du hör låten.

Hursomhaver. Det är gott driv i både vers och refräng och visst blir man sugen att höra hur en hel - ny skiva - med The Sounds 2013 skulle låta. Snarlikt Shake shake shake med all säkerhet. Den bygger på The Sounds självklara ställning som rockband i Sverige det här året. Det här är deras tid, de har kämpat sig hit till den här positionen, vunnit och Shake shake shake känns som bekräftelsen på hela deras skapelse den här sommaren. Ett vitalt och ungt rockband i sina bästa år. The Sounds står sig starka just nu. Vi kan bara njuta av deras fina form.



In a bit.

// Arturponken

Det är Johnny Borrell, om ni undrar

Foto: Tom Oxley

Ny skiva: Minns ni engelsmannen Johnny Borrell? Jag tänker att frågan kanske är befogad. Han och tre andra kompisar utgjorde på 00-talet britpop-bandet Razorlight. Två av bandmedlemmarna, Björn och Karl, är som ni hör svenskar. Faktiskt. De slog igenom med sin debutskiva Up all night 2004 och följde upp den med Razorlight 2006. De uppträdde 2007 på Live earth, det globala jättejippot för att rädda klimatet, som sändes över hela världen. Efter en inte lika lyckad tredje skiva (?), Slipway fires från 2008, började luften pysa ut ur bandet. Bandmedlemmar lämnade, nya kom in, rena karusellen! Sällan ett så bra tecken för ett band när sånt sätter igång. Somliga skyllde bandets förfall på sångaren Borrell och dennes ego, att han tog för stor plats. Tidigare i år fick vi således beskedet att Razorlight lagts på hyllan.

Med det sagt. Den stencoole Johnny Borrell har omgående börjat på ny kula, möblerat studion sparsmakat med trummor, piano, gitarr och ståbas samt en saxofon och till sist släppt sin solodebut - Borrell 1. Inte direkt Razorlights elgitarr-stinna britpopsound. På sätt och vis eller åtminstone delvis en fortsättning på hur bandets sista skiva lät. Han har skrivit en handfull låtar, alla med ambitiösa titlar: Joshua amrit, Dahlia rondo, Cyrano masochiste, Dahlia allegro... Konstnärligt är han kanske fri nu, ädre, mognare, inga bandmedlemmar att ta hänsyn till, han kan göra vad han vill. Den är inte dålig den här skivan. Men är den bra? Tja. Den är helt okej, gör ingen förnärmad men lyfter heller inte till skyarna. Visst är det härligt när saxofonen vräker loss i solon skivan igenom och pianot skjutsar på med sitt hamrande. Det är då skivan är som bäst. Johnny Borrell visar att det finns en dos soul i honom. Har han hört Bo Kaspers Orkesters skivor från 90-talet? Jag tänker lite så när jag hör de nya låtarna, för det är ett lite jazzigare sväng än vad Johnny Borrell hittils har förknippats med.

Nu när Borrell har gjort sin solodebut och fått göra precis vad han vill utan att någon säger emot honom har jag en önskan. Den är att han på nästa skiva, om det blir någon sådan, plockar fram sin låtskrivartalang lite extra och släpper fram förmågan att komponera fina melodier. Om den förmågan finns kvar. Med lite tur förpassas hans musik inte bara till bakgrunden som en fin tavla. Då kan det bli ett riktigt trevligt soundtrack, såväl till sommarfesten som höstmörkret. Lite mer effektivitet, om jag får eftertrakta...

Bästa spår: Pan-european supermodel song (Oh Gina!) och Dahlia allegro.

In a bit.

//Arturponken

Gyllene Tider, Ullevi, 2013-07-12

Konstert: Gyllene Tider har förmodligen världens bästa sommarjobb. Igår hade jag nöjet att se dem när de "jobbade" inför 42 223 människor på Ullevi. Att de älskar sitt sommarkneg visade de omedelbart i första låten när de tryckte gasen i botten med Det blir aldrig som man tänkt sig från nya skivan och minst lika tempofyllda Skicka ett vykort älskling (min lilla favoritlåt, 2:30 minuter lång - perfekt poptid), första spåret från debutplattan från 1980. Det torra krutet tar egentligen aldrig slut sett till låtmaterial och vädret kunde inte varit bättre det heller. Inte ett moln. Varmt och härligt. Gyllene Tider står på tårna och är supertaggade men energin som skulle nått ut till fansen hämmas av ljudet som svajar. Det tar ner låtar som På jakt efter liv eller En sten vid en sjö i en skog för att inte tala om ett av paradnumren från senaste gången de uppträdde här 2004 - Tuffa tider. Synd på en sådan fin prestation från bandets sida och den förträffliga inramningen av jättepubliken.

Festen på Ullevi tar dessbättre inte slut bara för det. Gyllene Tider brassar på med hitsen från 80-talet med den riviga Farfisa-orgeln, som vanligt mästrad av Göran Fritzon. Låtar som (Dansar inte lika bra som) Sjömän och Flickorna på TV2 får som väntat publiken på gott humör. Därpå även smaksatt med ett akustiskt parti i konsertern där Flickan i en Cole Porter-sång är en allsångskrona på Per Gessles huvud, som själv givetvis innehar den naturliga huvudrollen, själva navet i den här sommarkvällen.

Det blir faktiskt bara bättre efter första halvan av konsertern och det stundtals taskiga ljudet. Innan extranumren trummar bandet på med ett pärlband av rykande poplåtar från 80-talet: Ljudet av ett annat hjärta, Ska vi älska så ska vi älska till Buddy Holly, (Kom så ska vi) Leva livet och för att bättra på solbrännan fyras till sist Tylö sun av. Vid det här laget kokar den goda stämningen på högtryck på arenan. Efter första extranumret, kultballaden Billy, kommer farten åter med Det är över nu och som ni märker, varenda låt förtjänas att nämnas. Med Gå & fiska! skjuter givetvis Gyllene Tider stenhårt in i öppet mål och lagom till att Sommartider kommer, ja då ställer publiken givetvis upp i kvällens stora allsångsinsats.

Emellertid besparas vi det riktigt magiska tillfället till allra sist, lagom till andra versen i vaggvisan och avslutningsballaden När alla vännerna gått hem när Per Gessle plötsligt ser ut att gå av scenen men vänder vid sceningången och eskorterar in andra halvan av Roxette - Marie Fredriksson! Publikens respons vet inte av sig av lycka och om det hade funnits något tak på Ullevi när Marie tar sina första toner, ja då hade det flugit all världens väg. Knappt har Gyllene Tider plus Marie Fredriksson hunnit tacka för sig innan ett stort fyrverkeri i luften ovanför oss sätter punkt för kvällen.

Efteråt står jag kvar en extra stund medan Elvis Costellos gamla hit (What's so funny 'bout) Peace love and understanding spelas i högtalarna, ser alla som traskar ut, insuper lite av atmosfären och liksom suger lite extra på den här popkaramellen som kvällen har bjudit på. Lappar som ligger på marken skvallrar om efterfest på Jazzhuset men jag tar tåget hem, alldeles matt och knockad av ett friskt sommarjobbande Gyllene Tider. Vad mer kan man önska sig? 

Okej, ljudet... men vi glömmer det. Löpsedlarna dagen efter skrek faktiskt att Gyllene Tider skrev pophistoria. Gott så.

Låtlistan:
Det blir aldrig som man tänkt sig
Skicka ett vykort, älskling
Juni, juli, agugusti
Det hjärta som brinner
På jakt efter liv
(Dansar inte lika bra som) Sjömän
Man blir yr
En sten vid en sjö i en skog
Min tjej och jag
Flickan i en Cole Porter-sång
Tuffa tider (för en drömmare)
Kung av sand
Flickorna på TV2
(Hon vill ha) Puls
Ljudet av ett annat hjärta
Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly
(Kom så ska vi) Leva livet
Tylö sun

Extranummer:
Billy
Det är över nu
När vi två blir en
Gå & fiska!

Extra extranummer:
Sommartider
Dags att tänka på refrängen
När alla vännerna gått hem

In a bit.

//Arturponken

Iggy & the Stooges, Liseberg, 2013-06-26

Foto: Jonas Eliason

Konsert: "Jag förstår varför artister som Stones och Bob Dylan och de här människorna aldrig slutar. Leonard Cohen, BB King. Det kan aldrig ersätta den här kicken av att ha din publik där framför dig och spela din musik. Det är underbart" säger Per Gessle i en nyutkommen dokumentär om Roxette. Således. När ett band som The Stooges och en sångare som Iggy Pop kommer till Liseberg bara måste man se dem. Faktum är, skulle man kunna säga, att de råkar vara en liten stump levande rockhistoria. Killarna (gubbarna?) skivdebuterade 1969 men släppte så sent som i år nytt material med albumet Ready to die. Som Per Gessle sa, de gillar väl vad de pysslar med. Fortfarande.

Att det har flutit en del vatten under broarna, som man brukar säga (Iggy är 66 år), märks inte när de intar scenen och kickar igång med Raw power. Energin är det inget fel på. Mycket litet har hänt med deras punkrock-sound efter 45 år och en ny låt som Gun tar utan problem plats mellan de gamla tingestarna Gimme danger och 1970. I synnerhet Iggy stapplar och springer omkring på scenen och åmar sig mellan sånginsatserna utan hejd. Under låten Fun house bjuder han ett hundratal ur publiken att komma upp på scenen och dansa med Stooges. Det blir en vild fest. Flera står och hoppar, andra fotograferar, spelar luftgitarr, viftar tafatt med paraplyer och två killar som ser ut som Iggy men betydligt yngre ställer sig längst fram och hånglar inför Lisebergs publik. Låten avslutas i ett musikaliskt kaos, medan publiken tar sig av scenen, och basisten Mike Watt juckar hårdhänt med basen mot sin förstärkare.

På liknande vis fortsätter konserten. Det är högoktanig rock utan krusiduller; trummor, elbas, elgitarr, en saxofon och en sångare. Inga extra stämmor. Inget extra alls. Bara en rejäl snyting rå energi. Det låter brötigt och ljudet på Stora scenen svajar som vanligt. Men Stooges svajar inte en enda sekund. De kör rakt in i kaklet och efter sista låten Your pretty face is going to hell stapplar bandet av scenen medan Iggy står kvar och lapar jubel och applåder från publiken.

En i alla avseenden gemytlig kväll med Stooges. På deras sätt.

Låtlistan:
Raw power
Gimme danger
Gun
1970
I got a right
Search and destroy
Fun house
Beyond the law
Johanna
Ready to die
I wanna be your dog
No fun
The passenger

Extranummer:
Penetration
Sex & money
Open up and bleed
Cock in my pocket
Burn
Your pretty face is going to hell

In a bit.

//Arturponken

The Hives, Liseberg, 2013-06-19

Foto: Erik Sigvardsson

Konsert: "Ett av världens största rockband? Ikväll har du chans att avgöra själv" sade Lisebergs reklam-notis i Göteborgs-Posten. Det har väl undgått få att The Hives sedan barnsben har varit överdängare på självsäkerhet och på så vis gjort sig ett namn, i synnerhet i ett jante-präglat land som Sverige. Nu är det förstås inte enbart på grund av en god självkänsla som de dyker upp på Lisebergs stora scen, en junikväll som denna. De har förnyat sin anledning att turnera världen runt i och med deras femte skiva Lex Hives som släpptes för ett år sedan.

Det är också från den skivan som bandet rivstartar konserten med fåordiga låten Come on. Sedan är det bara på. I The Hives värld finns inget av, lagom eller mitt-i-mellan. När de står på scen ger de i sedvanlig ordning järnet. I dryga 90 minuter matas vi med treminuters garagerockhits: Main offender, Die allright, Go right ahead. Somliga klockar in på någon enstaka minut; These speactacles reveal the nostalgics eller Hives - declare guerre nucleaire.

Howlin' Pelle, sångare och frontfigur, levererar oneliners och styr publiken som om den vore en marionettdocka. Vill han att de ska jubla så jublar de, klappa händer så klappar de, sjunga med i låtarna så sjunger de, hoppa i takt till bastrumman så hoppar de. Och när han säger åt publiken att sätta sig ner på huk, då gör dem det. Pelle kliver ut bland dem, lägger sig ner och bärs upp av ett hav av händer under Tick tick boom. Stämningen är god, luften sådär härligt varm och fuktig och inte långt ifrån scenen uppstår en moshpit i publiken och fansen dansar omkring. Spelar ingen roll vilken låt, de svänger sina lurviga under den nya och lite okända Insane liksom till gamla mastodonthiten Hate to say I told you so. Det här är faktiskt ingen loj, semesterfirande sommarpublik. De är här för att ha skoj och The Hives bjuder omedelbart upp.

Jag är tveksam till om den här konserten skulle bidra till epitetet "världens största rockband", även de tuffaste (och roligaste) killarna mattas av lite på ett nöjesfält och showen står och stampar ibland när den borde röra sig framåt, uppåt. The Hives har dock, som svar på frågan om världens bästa rockband, alldeles säkert ett par av de rätta komponenterna för att kvalificera sig till det!

Låtlista:
Come on
Main offender
Go right ahead
These spectacles reveal the nostalgics
Wait a minute
Two-timing touch and broken bones
Take back the toys
Die, allright!
Won't be long
Walk idiot walk
Hate to say I told you so
Tick tick boom

Extranummer:

Hives - declare guerre nucleaire
Insane
Patrolling days

In a bit.

//Arturponken

Mando Diao, Liseberg, 2013-06-12

Foto: Jonas Eliason

Konsert: I intervju efter intervju har de förkunnat hur det är över med retro-rocken, nu är det Fröding-pop som gäller. När Mando Diao i junikvällen uppträder på Lisebergs stora scen håller de fast vid sina ord. Under den drygt timmen långa konserten bjuds vi på merparten av deras svenskspråkiga skiva Infruset, tonsatta Frödingdikter. Av deras ganska gedigna låtskatt på engelska får vi höra, just det, i n g e n t i n g. Jag vet inte om någon i publiken, besvikna över just detta faktum, vände på klacken och begav sig tillbaka till entrékassorna för att få pengarna åter. Isåfall har de nog sovit någon sorts törnrosasömn det senaste året.

Vi kan bara konstatera att Mando Diaos satsning på svenska har varit mycket lyckosam, att skivan Infruset sålt väldigt väl och att  låten Strövtåg i hembygden toppar Svensktoppen sedan... ja Gud vet när. Det är också denna vågen som de surfar på den här kvällen. Av det tidigare Mando Diao finns faktiskt en sak kvar - pondusen. Lika kaxigt som förr intar de scenen, 13 minuter sent inleds konsertern med en ouvertyr innan Björn Dixgård hälsar oss välkomna och bandet glider in i grooviga Infruset. Gustav Norén ursäktar att de håller på med det här lite tungrodda temat, att det vore så mycket lättare att köra "Oa hela natten" och deras gamla låtar men att de nu är här för att predika Gustav Fröding. Det får man ju säga att de gör med den äran. Nog för att det inte är så muntert alla gånger, men den kulturella gärningen, att lyfta dessa texter, är förstås fint på alla sätt. Mando Diao smyger dessutom in Sven Ingvars gamla tonsättning av Fröding i form av låten Anita, vilket inte slår helt fel, många i den blandade publiken känner säkert till den.

Förutom det kyliga Göteborgsvädret och regnet som hänger i luften är det en helt okej konsert. Varken bu eller bä. Bäst är det när Björn Dixgård och Gustav Norén tar hjälp av varandras röster och sjunger stämmor ihop. Vi får de senaste hitsen, det som Mando Diao i folkmun just nu är kända för och i avslutande Dagg när bandet ropats in för andra gången får vi äntligen släppa loss i nanana-refrängen.

Frågan är hur mycket Gustav Norén ville köra Sheepdog och primalskrika yeah yeah yeah?  Snart kanske vi får höra Mando Diso göra sin retro-rock igen men då kanske vi har börjat sakna tiden då de bara gjorde Fröding-pop...

In a bit.

//Arturponken

Vill ha dig

I don’t know author Charles Duhigg, but he sure knows a lot about me. Or rather, he knows so much from studying people’s habits that I feel like my privacy has been invaded. - M. Scott Krause

Ja. Det verkar ju vara en rätt bra bok det där. Eller. Den duger nog fint de första sidorna innan man tröttnar. En bit in i boken brinner det säkert för den som är riktigt intresserant men för mig spelar omslaget störst roll. Gul och fin, den boken måste jag ju läsa.

In a bit.

//Arturponken

The Strokes - Comedown Machine

Recension: The Strokes ska först få en eloge för att de inte dröjde med en ny skiva efter senaste skivsläppet Angles från 2011, en skiva som följde upp First Impressions of Earth utgiven 2006 (!). Med andra ord, vi behövde inte vänta fem år på en ny skiva från New York-bandet och det är jag tacksam för. Det är alltid kul att höra vad de hittar på. Nu har de alltså pråklat fram sitt femte studioalbum - Comedown Machine.

Nya skivan är både bra och dålig, intressant och intetsägande. Jag har faktiskt svårt att bestämma mig. The Strokes har fortsatt i samma riktning från förra skivan Angles. Klart är att de stora hitsen i min mening lyser med sin frånvaro den här gången. Förstasingeln All the time hade i sällskap av bättre material agerat utfyllnadsspår, här finns ingen You live only once eller Last nite. Nu innehar den istället en framskjuten position i rollen som smakprov till den nya skivan. Det ger rum för en rent katastrofal låt som One way trigger på första hälften av plattan och det känns ärligt talat lite surt.

Däremellan finns det stunder som både kittlar och tråkar ut. Precis som Beethoven kan The Strokes ibland konsten att uppehålla lyssnarens intresse. Refrängen i inledande spåret Tap out är inte alls så tokig med sin orgel och Julian Casablancas som verkar sjunga via en telefon (vilket han gör hela skivan). Vad kan komma härnäst? Förutom All the time är Welcome to Japan och Partners in crime väl värd att låna ett öra. Lyfter på allvar gör det däremot inte, det stannar vid ett godkänt betyg men lämnar övrigt att önska.

Det finns egentligen bara två låtar på Comedown Machine som verkligen sticker ut från mängden – smått punkrockiga 50/50 och stilla vaggande Call it fate, call it karma som i övrigt avslutar skivan. Om inte annat visar Comedown Machine på ett band som har förädlat sitt sound men inte lyckats svarva fram de rätta låtarna. Med lite bättre material kan The Strokes fortfarande vara ett bra rockband att räkna med...

In a bit.

//Arturponken

Bo Kaspers Orkester möter Jazz-Jan

På Bo Kaspers Orkesters senaste skiva som kom i höstas, Du borde tycka om mig, finns en otroligt fin och nerskalad låt som heter Snart kommer natten. Den består främst av piano och kontrabas och doftar lite på Jan Johansson aka Jazz-Jan. Vacker och ljuv låt i all sin enkelhet. Lyssna på den.

In a bit.

//Arturponken

Shout Out Louds – "Optica"

Foto: Frode & Marcus

Recension: Indierockarna Shout Out Louds är tillbaka med sitt fjärde album Optica och det är självklart kul. Emellertid rynkar jag på näsan vid första genomlyssningen. Skivan är ett sömnpiller, inte alls samma spark i baken som de tidigare skivorna. Jag säger inte att Shout Out Louds borde hållit fast vid det tidigare soundet. Det blir sällan lika bra när man ska upprepa ett framgångsrikt recept. Nu har de flyttat fokus till 80-talet, The Smiths och The Cure, och de har valt att producera skivan själva.

Hallå vänta nu, Adam Olenius har ju alltid sjungit som Robert Smith i The Cure. Jo jo, det stämmer, men till skillnad från skramlandet med gitarrer på tidigare alster har bandet nu plockat in synthar och ställt in ett annat sound på sina gitarrer (de används sparsmakat) vilka påminner mer om This charming man av The Smiths. Lägg därtill något som påminner om U2s 80-tal i fjärde spåret 14th of july.

Soundet bildar en röd tråd, på den punkten har de lyckats, men låtmaterialet varierar kraftigt. Inledande Sugar är helt klart en pop-karamell att lägga i spellistan såväl som Illusions och Walking in your footsteps. Annars undrar jag lite hur de tänkte och tänker själv att de kanske borde haft hjälp av en producent som sa åt dem att plocka fram något vassare. Nu står det mest och stampar. Låten Glasgow mynnar ut i att någon spelar förstrött på en tvärflöjt i ett enda långt outro och det är nu jag börjar bli trött och sträcker mig efter kaffekoppen. Förstasingeln Blue ice kanske är en pr-succé och aningen meditativ men den är lika harvande som övriga skivan. Träligt helt enkelt.

Den där distinkta nerven som Shout Out Louds alltid besuttit finns kvar i viss mån men annars har bandet försoffat sig. Dock ska jag härmed lämna en brasklapp – Shout Out Louds skivor har en märklig förmåga att växa med tiden, det som inte lät så kul i början blir ibland bättre. Så vi får väl se... Ändå kvarstår tanken: Vem, förutom envisa jag, betalar 149 spänn för detta sömniga malande?

In a bit.

//Arturponken

Min trollmoj funkar

Jag twittrar en del. Alltid gjort. Gå in där och läs mig.
https://twitter.com/Arthurboy
In a bit.

//Arturponken