 |
| Foto: Frode & Marcus |
Recension: Indierockarna Shout Out Louds är tillbaka med sitt fjärde album Optica och det är självklart kul. Emellertid rynkar jag på näsan vid första genomlyssningen. Skivan är ett sömnpiller, inte alls samma spark i baken som de tidigare skivorna. Jag säger inte att Shout Out Louds borde hållit fast vid det tidigare soundet. Det blir sällan lika bra när man ska upprepa ett framgångsrikt recept. Nu har de flyttat fokus till 80-talet, The Smiths och The Cure, och de har valt att producera skivan själva.
Hallå vänta nu, Adam Olenius har ju alltid sjungit som Robert Smith i The Cure. Jo jo, det stämmer, men till skillnad från skramlandet med gitarrer på tidigare alster har bandet nu plockat in synthar och ställt in ett annat sound på sina gitarrer (de används sparsmakat) vilka påminner mer om This charming man av The Smiths. Lägg därtill något som påminner om U2s 80-tal i fjärde spåret 14th of july.
Soundet bildar en röd tråd, på den punkten har de lyckats, men låtmaterialet varierar kraftigt. Inledande Sugar är helt klart en pop-karamell att lägga i spellistan såväl som Illusions och Walking in your footsteps. Annars undrar jag lite hur de tänkte och tänker själv att de kanske borde haft hjälp av en producent som sa åt dem att plocka fram något vassare. Nu står det mest och stampar. Låten Glasgow mynnar ut i att någon spelar förstrött på en tvärflöjt i ett enda långt outro och det är nu jag börjar bli trött och sträcker mig efter kaffekoppen. Förstasingeln Blue ice kanske är en pr-succé och aningen meditativ men den är lika harvande som övriga skivan. Träligt helt enkelt.
Den där distinkta nerven som Shout Out Louds alltid besuttit finns kvar i viss mån men annars har bandet försoffat sig. Dock ska jag härmed lämna en brasklapp – Shout Out Louds skivor har en märklig förmåga att växa med tiden, det som inte lät så kul i början blir ibland bättre. Så vi får väl se... Ändå kvarstår tanken: Vem, förutom envisa jag, betalar 149 spänn för detta sömniga malande?
In a bit.
//Arturponken
