Det är Johnny Borrell, om ni undrar

Foto: Tom Oxley

Ny skiva: Minns ni engelsmannen Johnny Borrell? Jag tänker att frågan kanske är befogad. Han och tre andra kompisar utgjorde på 00-talet britpop-bandet Razorlight. Två av bandmedlemmarna, Björn och Karl, är som ni hör svenskar. Faktiskt. De slog igenom med sin debutskiva Up all night 2004 och följde upp den med Razorlight 2006. De uppträdde 2007 på Live earth, det globala jättejippot för att rädda klimatet, som sändes över hela världen. Efter en inte lika lyckad tredje skiva (?), Slipway fires från 2008, började luften pysa ut ur bandet. Bandmedlemmar lämnade, nya kom in, rena karusellen! Sällan ett så bra tecken för ett band när sånt sätter igång. Somliga skyllde bandets förfall på sångaren Borrell och dennes ego, att han tog för stor plats. Tidigare i år fick vi således beskedet att Razorlight lagts på hyllan.

Med det sagt. Den stencoole Johnny Borrell har omgående börjat på ny kula, möblerat studion sparsmakat med trummor, piano, gitarr och ståbas samt en saxofon och till sist släppt sin solodebut - Borrell 1. Inte direkt Razorlights elgitarr-stinna britpopsound. På sätt och vis eller åtminstone delvis en fortsättning på hur bandets sista skiva lät. Han har skrivit en handfull låtar, alla med ambitiösa titlar: Joshua amrit, Dahlia rondo, Cyrano masochiste, Dahlia allegro... Konstnärligt är han kanske fri nu, ädre, mognare, inga bandmedlemmar att ta hänsyn till, han kan göra vad han vill. Den är inte dålig den här skivan. Men är den bra? Tja. Den är helt okej, gör ingen förnärmad men lyfter heller inte till skyarna. Visst är det härligt när saxofonen vräker loss i solon skivan igenom och pianot skjutsar på med sitt hamrande. Det är då skivan är som bäst. Johnny Borrell visar att det finns en dos soul i honom. Har han hört Bo Kaspers Orkesters skivor från 90-talet? Jag tänker lite så när jag hör de nya låtarna, för det är ett lite jazzigare sväng än vad Johnny Borrell hittils har förknippats med.

Nu när Borrell har gjort sin solodebut och fått göra precis vad han vill utan att någon säger emot honom har jag en önskan. Den är att han på nästa skiva, om det blir någon sådan, plockar fram sin låtskrivartalang lite extra och släpper fram förmågan att komponera fina melodier. Om den förmågan finns kvar. Med lite tur förpassas hans musik inte bara till bakgrunden som en fin tavla. Då kan det bli ett riktigt trevligt soundtrack, såväl till sommarfesten som höstmörkret. Lite mer effektivitet, om jag får eftertrakta...

Bästa spår: Pan-european supermodel song (Oh Gina!) och Dahlia allegro.

In a bit.

//Arturponken

Gyllene Tider, Ullevi, 2013-07-12

Konstert: Gyllene Tider har förmodligen världens bästa sommarjobb. Igår hade jag nöjet att se dem när de "jobbade" inför 42 223 människor på Ullevi. Att de älskar sitt sommarkneg visade de omedelbart i första låten när de tryckte gasen i botten med Det blir aldrig som man tänkt sig från nya skivan och minst lika tempofyllda Skicka ett vykort älskling (min lilla favoritlåt, 2:30 minuter lång - perfekt poptid), första spåret från debutplattan från 1980. Det torra krutet tar egentligen aldrig slut sett till låtmaterial och vädret kunde inte varit bättre det heller. Inte ett moln. Varmt och härligt. Gyllene Tider står på tårna och är supertaggade men energin som skulle nått ut till fansen hämmas av ljudet som svajar. Det tar ner låtar som På jakt efter liv eller En sten vid en sjö i en skog för att inte tala om ett av paradnumren från senaste gången de uppträdde här 2004 - Tuffa tider. Synd på en sådan fin prestation från bandets sida och den förträffliga inramningen av jättepubliken.

Festen på Ullevi tar dessbättre inte slut bara för det. Gyllene Tider brassar på med hitsen från 80-talet med den riviga Farfisa-orgeln, som vanligt mästrad av Göran Fritzon. Låtar som (Dansar inte lika bra som) Sjömän och Flickorna på TV2 får som väntat publiken på gott humör. Därpå även smaksatt med ett akustiskt parti i konsertern där Flickan i en Cole Porter-sång är en allsångskrona på Per Gessles huvud, som själv givetvis innehar den naturliga huvudrollen, själva navet i den här sommarkvällen.

Det blir faktiskt bara bättre efter första halvan av konsertern och det stundtals taskiga ljudet. Innan extranumren trummar bandet på med ett pärlband av rykande poplåtar från 80-talet: Ljudet av ett annat hjärta, Ska vi älska så ska vi älska till Buddy Holly, (Kom så ska vi) Leva livet och för att bättra på solbrännan fyras till sist Tylö sun av. Vid det här laget kokar den goda stämningen på högtryck på arenan. Efter första extranumret, kultballaden Billy, kommer farten åter med Det är över nu och som ni märker, varenda låt förtjänas att nämnas. Med Gå & fiska! skjuter givetvis Gyllene Tider stenhårt in i öppet mål och lagom till att Sommartider kommer, ja då ställer publiken givetvis upp i kvällens stora allsångsinsats.

Emellertid besparas vi det riktigt magiska tillfället till allra sist, lagom till andra versen i vaggvisan och avslutningsballaden När alla vännerna gått hem när Per Gessle plötsligt ser ut att gå av scenen men vänder vid sceningången och eskorterar in andra halvan av Roxette - Marie Fredriksson! Publikens respons vet inte av sig av lycka och om det hade funnits något tak på Ullevi när Marie tar sina första toner, ja då hade det flugit all världens väg. Knappt har Gyllene Tider plus Marie Fredriksson hunnit tacka för sig innan ett stort fyrverkeri i luften ovanför oss sätter punkt för kvällen.

Efteråt står jag kvar en extra stund medan Elvis Costellos gamla hit (What's so funny 'bout) Peace love and understanding spelas i högtalarna, ser alla som traskar ut, insuper lite av atmosfären och liksom suger lite extra på den här popkaramellen som kvällen har bjudit på. Lappar som ligger på marken skvallrar om efterfest på Jazzhuset men jag tar tåget hem, alldeles matt och knockad av ett friskt sommarjobbande Gyllene Tider. Vad mer kan man önska sig? 

Okej, ljudet... men vi glömmer det. Löpsedlarna dagen efter skrek faktiskt att Gyllene Tider skrev pophistoria. Gott så.

Låtlistan:
Det blir aldrig som man tänkt sig
Skicka ett vykort, älskling
Juni, juli, agugusti
Det hjärta som brinner
På jakt efter liv
(Dansar inte lika bra som) Sjömän
Man blir yr
En sten vid en sjö i en skog
Min tjej och jag
Flickan i en Cole Porter-sång
Tuffa tider (för en drömmare)
Kung av sand
Flickorna på TV2
(Hon vill ha) Puls
Ljudet av ett annat hjärta
Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly
(Kom så ska vi) Leva livet
Tylö sun

Extranummer:
Billy
Det är över nu
När vi två blir en
Gå & fiska!

Extra extranummer:
Sommartider
Dags att tänka på refrängen
När alla vännerna gått hem

In a bit.

//Arturponken