God jul önskar Arturponken!

Och det sker lite sent, god fortsättning ska jag säga. Jag var okristligt (kristligt haha... hehe... ) tidigt uppe för att sjunga på julottan i kyrkan som traditionen lyder. Det är ingen betungande uppgift att lyda så det är gott att få sjunga in gryningen och juldagen.

Och snön, jag borde väl nämna något om allt vitt som omger oss i landet dessa tider. Man kan säga som så att "efterkonstruktionen comes true", om det nu var någon efterkonstruktion att det ska snöa på julafton...

In a bit.

Ta en banan!/Arturponken

Hård pop= Kristian Anttila+Lasse Lind+manglande gitarrer

På bilden ser ni Kristian Anttila med band tillsammans med Lasse Lindh. Det stämmer, popare och gott folk, trots att bilden är en smula suddig. Alltsammans hände i första låten med Kristian Anttila på Brew House, låten var Josefine och hårdpop-konsertern var igång. Med besked.

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Här kommer nya Oasis= Beady Eye

Jag tyckte det var riktigt roligt att höra efter Oasis splittring att större delen av bandet med Liam Gallagher i spetsen planerade starta nytt. Den som inte är med på tåget den här gången är förstås storebror Noel. Och nu ser vi alltså resultatet vilket är Beady Eye bestående av forna Oasis-medlemmarna Liam Gallagher, Gem Archer, Andy Bell och Chris Sharrock. Under hösten 2010 har de spelat in sin debutplatta som heter Different Gear, Still Speeding och släpps 28 februari nästa år.

Mest uppséendeväckande i låtlistan på den nya skivan torde vara Beatles and Stones. Bandet hymlar direkt inte med sitt komplex för rockhjältar. Liams favoritsamtalsämne efter honom själv ska tydligen vara John Lennon så man förstår ju att de har en låt som heter Beatles and Stones. Kanske för att Beady Eye just låter som Beatles och Stones. På så sätt är det lätt att se släktbanden i en låttitel som The roller (The Rolling Stones!). The beat goes on känns även den som en 60-talspastisch och Standing on the edge of the noise skulle kunna vara sprungen ur det sena 60-talet med rock och psykadelia. Bring the light är som vi redan hört (den släpptes nyss som förstasingel) är en slags korsning mellan vad Oasis var och Beady Eye är med hamrande piano&trummor. En vansinnig energi helt enkelt. Följaktligen antar jag att sista låten på skivan, The morning son är en vaggvisa signerad Liam Gallagher. Vad annars? Låt Niagarafallet öppnas...

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Mando Diao - Above and Beyond

Bäst: Andaktsfullheten

Så fick jag höra att Mando Diao skulle göra en MTV-unpluggedplatta. "Jaha" tänkte jag. En redig drös med låtar från deras låtkatalog, inget nytt, vad intressant kan ligga i det egentligen? Kan vi inte få ett nytt album, det är ju jätteskoj. Till råga på allt gör de duetter med folk på plattan, jag sätter handflatan i ansiktet med bedrövelse och ser mellan fingrarna på skivomslaget som dock ser riktigt fint ut. "Det är bäst för er att den är bra, skivan" tänker jag, i grund och botten älskar jag Mando Diao religiöst. Eller ja, åtminstone något av det. Låt mig förklara det som att en gång i tiden önskade jag att jag var Mando Diao. Liten pojke ser på stor hjälte-perspektivet. Som ni förstår, det är ett förhållande som utstått tidens tand en del.

Men åter till denna skiva, Above and Beyond. Ska sanningen fram var en låt som Losing my mind okänd för mig, men det var väl å andra sidan bara den, apropå att det "inte var något nytt på skivan". Inledande Long before rock'n'roll känns ovanligt fräsch och Mando Diao släpper vad det visar sig fram sin ömma sida och det är sannerligen en fin och vacker liten del som de besitter, jag tänker tex på en låt som Chet Baker men listan kan ju göras mycket längre än så. Denna nästan andaktsfulla stämning uppstår när Mando Diao knäpper och spelar på sina akustiska gitarrer och stilla vaggar av och an. Där, exakt där har de sin framtid när de blivit sisådär 80. Skulle de vilja höja tempot är det ju bara att köra en låt som exempelvis Gloria. Men välj i sådana fall duett-partnern med omsorg om ni måste plocka in en sådan. Ray Davies från Kinks är en som får tumme upp. Att köra Kinkslåten Victoria med Ray är mitt i prick. Den låten rymmer så mycket av det essentiella i både Kinks och Mando Diaos musik. Och det är just den essentialiteten som jag antar att Mando Diao vill framhålla med denna skivan.... Sedan är det lite gulligt att de tackar varandra i bandet efter en del av låtarna.

Nej det här låter inte vettigt, men kanske ändå... Med tiden tror jag den här skivan kommer att växa(som så många plattor), låtarna på albumet har jag ju trots allt sedan länge lärt mig att älska - och med det nöjet!

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken