Henrik Berggren, Lisebergshallen, 2017-10-27

Konsert: Lisebergshallen en fredagskväll i oktober. Det är inte varje afton som Henrik Berggren har turnépremiär. Det är smått sällsynt. Ändå verkar stället inte helt slutsålt och på facebookeventet fanns flera som ville bli av med sin biljett på grund av ändrade planer. Hur det än ligger till gav soloskivan och turnén i somras mersmak och nu vankas första konserten på en nio spelningar lång höstturné i Sverige.

Först är folk lite avvaktande under första låten, Hold on to your dreams, men efter hand stiger stämningen och en bit in i konserten tänder det till när bandet pumpar igång I'll be gone. Plötsligt flyger allas händer upp i luften och klappar takten.

Förutom Broder Daniel-dängorna varvade med låtar från Henriks soloskiva är det mellansnacket som sticker ut den här premiären. Mycket på grund av det långa och omtalade facebook-inlägget som han gjorde för ett tag sedan då han bland annat förklarade att han vill be det svenska folket om ursäkt och att han hoppades kunna avlägsna sig från musikbranschen efter turnén. Några dagar senare kommenterade han själv inlägget med att skriva att alltsammans var satir och ironi.

Historien fortsätter alltså mellan låtarna under kvällen i Lisebergshallen. Henrik förklarar att han inte tänker be någon om ursäkt, aldrig någonsin. Några låtar senare säger han att ingenting är viktigt och att det är befriande för då behöver man ju inte oroa sig för saker. Innan Happy people never fantasize berättar han om en tjej som skrivit till honom från Ryssland:
 – Hon hade uppenbarligen läst mitt brev (inlägget min anm.) och då ville hon trösta mig vilket var väldigt gulligt men jag skulle aldrig känna mig underlägsen sådana viktiga viktigpettrar med sina viktiga viktigheters viktigheter... (paus för publikens jubel) ... faktum är när jag tänker på det en stund så bryr jag mig inte ett dyft om vad min roll i samhället är... (ännu en paus för publikens applåder)... jag skiter fullkomligt i det och som jag sa förut: ingenting är viktigt!

Senare, innan Whirlwind sätter han punkt för historien om inlägget.
 – Man behöver inte må dåligt om man inte förstod det (inlägget, min anm.) men nu vet ni bättre!

Och så har vi Shoreline. Låten som har kultstatus ända sedan den skrevs skulle man nästan kunna säga. Fast nästan ännu finare är det när Henrik och Theodor med bara en elgitarr framför No time for us och tändare och mobilficklampor vajar sakta fram och tillbaka i den mörka hallen.

Det är som att konserten aldrig riktigt vill ta slut. Efter extranumren kommer bandet in en gång till och till och gör bland annat för mig kvällens höjdpunkt - You bury me - sedan säger Henrik att det är dags för sista låten för de kan inte fler låtar. Så får What could have so hurt a heart sätta punkt för denna göteborgska indiepopbonanza.

Låtlista

Hold On To Your Dreams
Dream My Days Away
To My Brother, Johnny
Thirst For Life
I'll Be Gone
Run, Andy, Run
When We Were Winning
Wolf’s Heart
Wild Child
Happy People Never Fantasize
Whirlwind

Extranummer

Shoreline
No Time For Us
Work

Extra extranummer

You Wore the Crown; I Played the Clown
You Bury Me
What Could Have So Hurt a Heart

In a bit.

Jonas Eliason

Amason, Liseberg, 2017-09-08

Konsert: Igår kväll spelade Amason på Lisebergs stora scen. Det regnade och var 13 grader varmt. En höstig och mörk afton. Publikens uppslutning var därefter, inte särskilt många, men det var en tapper skara som jublade när bandet gick in på scenen, intog sina platser och spelade öppningslåten Yellow moon.

Sångerskan Amanda Bergman berättar att de inte har spelat på ett tag och att de är ute på prao den här sommaren och luftar sig lite. Och så berättar hon att de ska pröva några nya låtar den här kvällen med förhoppningen att det blir till publikens fördel. Bland annat får vi höra en låt som heter Benny. Gustav Ejstes frågar om det finns någon här som heter Benny. Ett rop från publikens utkant hörs till svar.

Amason är bäst i detaljerna. Varje låt har något att lyssna efter: en refräng, något mellanspel, en orgelslinga, något att dansa till. Allt som oftast finns det något som sätter stämningen och nerven i låten. Speciellt när Amason spelar live. Det är då det plötsligt händer. När Amanda eller Gustav sjunger och plötsligt fräser till på något ord i texten som låter publiken förstå att det är äkta, att det är på riktigt. Fast vad de menar med att lämna scenen till dånet av dansbandsmusik efter sista numret kan vi diskutera över en kopp te och ett lass äppelpaj på ett fik i skydd från höstrusket.

In a bit.

Jonas Eliason

Bob hund, Kajskjul 8, 2017-08-25

Konsert: Det har varit tämligen gynnsamma år att följa Bob hund. Sedan de kom tillbaka 2008 från sitt uppehåll så har det blivit fyra album och några EPs. Därtill har de turnerat, inte bara med sitt ordinarie låtmaterial. En stumfilmskonsert och en opera har det blivit också. Med andra ord är det inget unikum att de spelar på Kajskjul 8 ett år efter senaste albumsläppet, Dödliga klassiker.

Trots att vi har setts någorlunda regelbundet i några års tid, Bob hund och Göteborg, så ska det visa sig bli en överraskningarnas kväll. Således startar fredagskvällen med Kvicksilver, en låt som kom ut på skiva 1999, och som jag inte kan minnas att jag hört live förut. Sedan kommer kvällens första käftsmäll med en explosionsartad Skall du hänga med? Nä!! Sångare Thomas Öberg förklarar att han har en kärlek till låttitlar med frågetecken.

Kvällens nästa överraskning är Fantastiskt. En singel som på typiskt Bob hund-manér släpptes i ett enda exemplar 2009 och auktionerades ut till en slutsumma på 31 500 kronor. Gång på gång ropar Thomas "FAN" och publiken svarar "TASTISKT!" i låten som blandar svordomar med superlativ.

Thomas frågar om konserten är slut och publiken primalvrålar "NEJ!!!". Lite senare när bandet lämnar scenen efter en lika rasande som skenande och vansinnig Rockabilligt så gungar Kajskjul 8 av publikens taktfasta skanderande "en gång till!". Då är det dags för nästa överraskning. Kvällens specialkomponerade förband Starnet, bestående av Anna von Hausswolff och Slowgold, kliver upp på scenen och börjar spela En rikedom av sandkorn. Bob hund ansluter och publiken får vädra sina strupar i refrängens textrad "jag känner på mig att nåt hemskt kommer att hända".

Fast något hemskt händer inte denna kvällen. Istället blir det fest med ännu ett extranummer tillika den alltid lika uppskattade låten Nu är det väl revolution på gång? När bandet sedan ropas in ännu en gång når konserten sitt klimax med en euforisk, ja rentav tumultartad version av Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss. Publiken dansar sig tokig.

Lika överraskande som konserten startade, lika överraskande väljer Bob hund att avsluta konserten i kajskjulet. De gör det med en sällsynt Nomads-cover tolkad på svenska med namnet Min lön kommer fem år försent. Publiken ger sig inte och gör ännu ett försök att applådera in bandet. Den här gången är dock festen definitivt över.

Låtlista:
Kvickslilver
Skall du hänga med? Nä!!
Hjärtskärande rätt
Harduingetmankandansatill?
Ett fall och en lösning
Blommor på brinnande fartyg
Fantastiskt
Tinnitus i hjärtat
Din Piñata
Rockabilligt

Extranummer:
En rikedom av sandkorn
Nu är det väl revolution på gång?

Extra extranummer:
Festen är över
Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss
Min lön kommer fem år försent (Nomads-cover)

In a bit.

Jonas Eliason

Kristian Anttila, Bältesspännarparken, 2017-08-19

Konsert: Kristian Anttila har rest land och rike runt. Med sin akustiska gitarr har han spelat själv, inte bara i Göteborg och Stockholm, han har varit i Dorotea, Pajala, Karlstad. You name it. Det är som att han utan sitt band är fri från kedjor och telekablar och dragit ut för att spela varsomhelst. Men när han träder in på den lilla tältscenen i Bältesspännarparken på Göteborgs kulturkalas draperad i vitt med gitarren och en stor fruktskål så är det på gammal mark.

Med yviga rörelser framför han sina hemmasnickrade poplåtar och då och då inträffar oväntade saker. Som när han plockar fram mobilen för att fånga en pokémon och hejdar sig med "nä jag bara skoja, det var en matchning på Tinder, Bengt 50, en kilometer härifrån" och sedan ändrar han sig igen och läser upp en dikt från mobildisplayen innan konserten fortsätter med Smutser. Eller som när han frågar "är det någon som har vaselin på sig? Läppstift funkar också" för att smörja läpparna innan han ska vissla i Hisingen-Manhattan.

Anttila gör allt med en personlig scennärvaro full av kärlek. Han hyllar sin trogna publik med att sjunga Din kärlek alldeles à capella. Han tar upp låtönskningar från publiken, låtar som Körsbär och Oceaner. Flera gånger, till exempel innan sista låten, bedyrar han hur kul han haft och hur glad han är över alla som kommit för att lyssna, sjunga med och klappa händer. Så gemytlig kan nästan bara han vara.

Låtlista:
Hårt godis
Vill ha dig
Livet är det som pågår medan du väntar på sådant som aldrig händer
Ett moln på din himmel
Josefine
Rock 'n' roll Babbe
Smutser
Magdalena (livet före döden)
Hisingen-Manhattan
Din kärlek
Körsbär
Paul Weller
Oceaner
Västra Frölunda

In a bit.

Jonas Eliason

Teddybears, Götaplatsen, 2017-08-18

Konsert: Teddybears är lite av en favoritbokning för Kulturkalaset i Göteborg. Deras musik är som klippt och skuren för att sätta spinn på kalaset. Visserligen tar publiken emot inledande Ahead of my time något reserverat men sedan drar bandet på med megahiten Get mama a house och resten av konserten förblir ett hitparty för alla på Götaplatsen.

Ja, alla är där. Eller många i alla fall. Publikrekord på 103 000-nånting enligt Patrik Arve i björnhuvud. Fake news eller inte. Som stämningshöjare funkar det i alla fall och publiken jublar över beskedet. I övrigt ägnas mellansnacken den här aftonen åt att förklara att SD är dåligt och att vi inte "ska rösta på den skiten". Vidare tycker Patrik Arve att det är härligt att se så många människor som hatar SD, med syftning på kvällens publiksiffra.

Det är klassiskt Teddybears-mellansnack. Vanligtvis brukar Moderaterna få sig en känga också, men inte ikväll. Kanske hinner Patrik Arve helt enkelt inte för när man har kul går det fort och rätt som det är spelar de Punkrocker. Den som kan sin Teddybears-bibel vet då att konserten i regel är slut. När låten är slut så lämnar bandet scenen. Först tror många att det är ett skämt. Det har ju bara gått 40 minuter, det kommer väl mer? Men. Mycket riktigt så var detta allt vi fick med björnarna från Stockholm denna gången.

Låtlista:
Ahead of my time
Get mama a house
Sunshine
Rock 'n' roll high school
Little stereo
Hey boy
Cobrastyle
What's your problem?
Punkrocker

In a bit.

Jonas Eliason

Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan

Nobels litteraturpris: Jag kommer hem och sätter mig för att lyssna. Det är inte texterna jag hör. Jag hör en ung röst och ett band med ett driv, ett sväng och energi som bara ska fram, fram, fram. Jag hör en röst och ett band som är mitt uppe i sin tid, året 1966, och vart än den där rösten kom någonstans stod diskussionen hög och presskonferenserna var upphetsade debattforum. Det har alltid varit något mer med den där rösten som trissar upp stämningen.

"Nobelpriset i litt: Bob Dylan!!!" skrek min mobildisplay när lunchlådan var slut i dag. Varje år blir det alltid en sensation vem som får priset, så klart. Ändå slår inte nyheten ned som en blixt. Påminn mig om jag har fel, men Bob Dylan har funnits med många gånger när spekulationerna har gått kring vem som ska få priset härnäst. Kanske lite på skämt, men hans namn har funnits där. Fanns han med den här gången? Nix, säger jag, men då har jag inte hängt med i förhandssnacket så väl denna gången.

Bob Dylan får alltså litteraturpriset för poesin i sina låttexter. Frågor har redan rests huruvida Bob Dylan och låttexter är litteratur. Kanske får vi lov att ompröva det nu. Göteborgs-Postens nöjeskrönikör Johan Lindqvist visste genast svar på tal: "Dylan har varit en omöjlig pristagare av samma anledningar som att Astrid Lindgren aldrig fick Nobelpriset. Han har varit för känd, för älskad, för folklig, för bäst".

Lindqvist påpekar att Dylan väcker starka känslor. Dylan har alltid väckt starka känslor. Hans musik har en lång tid haft en social genomslagskraft. Då kanske det ändå är ok att han får en guldpeng ur kungens hand.

In a bit.

Jonas Eliason

Augustifamiljen, Liseberg, 2016-09-23

Anders Wendin sprudlade av energi när han gästade Augustifamiljen på Stora Scenen. Foto: Jonas Eliason

Konsert: I år fyller Augustifamiljen tio år som band. De firade detta med att ställa till med en spelning på Stora scenen på Liseberg. Jag och min kompis Totte gick dit för att vara med om kalaset.

Det är en av de första kyligare kvällarna på länge och påminner mer om höst än sommar. Fast det gör inte så mycket när Augustifamiljen börjar spela frontat av kvällens första gästartist Daniel Lemma. Förutom artister tillika kompisar till bandet är Kristian Luuk konferencier under kvällen och dyker upp lite då och då.

En som var med för tio år sedan när bandet gjorde sin första spelning på Klubb Baddaren på Henriksberg är sångaren från Weeping Willows - Magnus Carlsson. Halvvägs in i gamla Hollies-hitten He ain't heavy, he's my brother skrider han in på scenen och tar över sången. "Han är kung!" utbrister jag spontant till Totte. Så mäktig är Carlssons stämma. Tillsammans kör de sedan The Smiths-dängan There is a light that never goes out precis som för tio år sedan på första spelningen. 

Kvällen bjöd på ett par överraskningar också. En av dem var när Anders Wendin (Moneybrother) kom in på scenen och sjöng En sång en gång för längesen som han gjorde tillsammans med Augustifamiljen i På Spåret. Anders är sig lik. Mycket energi. Hans framträdande sätter extra guldkant på kalaset.

En annan överraskning som får publiken att jubla är när Kristian Luuk berättar om de 182 låtar som Augustifamiljen har hunnit göra i På Spåret och att de nu har kokats ner till en 16 låtar lång skiva som kommer att ges ut.

Kalaset fortsätter. Det är inte bara gästartisterna som får glänsa. Även bandmedlemmarna tar sig ton. Så får trummisen Sylvester Schlegel sjunga en låt som han skrivit, Scandinavia, som spelades in i Göteborg samtidigt som Augustifamiljen bildades. Till extranumren skruvar gitarristen Daniel Gilbert upp stämningen ännu några snäpp när han sjunger den rivigaste versionen jag någonsin hört av den gamla jazzbiten Summertime. 

Det är grabbigt värre. Det bör sägas. De enda som bryter mönstret under kvällen är Titiyo och Amanda Jensen. Inte minst blir fördelningen mellan könen tydlig i finalnumret, I shall be released, då alla medverkande under kvällen deltar i en sista gemensam insats på scenen.

In a bit.

Jonas Eliason