Saturday, September 24, 2016

Augustifamiljen, Liseberg, 2016-09-23

Anders Wendin sprudlade av energi när han gästade Augustifamiljen på Stora Scenen. Foto: Jonas Eliason
Konsert: I år fyller Augustifamiljen tio år som band. De firade detta med att ställa till med en spelning på Stora scenen på Liseberg. Jag och min kompis Totte gick dit för att vara med om kalaset.

Det är en av de första kyligare kvällarna på länge och påminner mer om höst än sommar. Fast det gör inte så mycket när Augustifamiljen börjar spela frontat av kvällens första gästartist Daniel Lemma. Förutom artister tillika kompisar till bandet är Kristian Luuk konferencier under kvällen och dyker upp lite då och då.

En som var med för tio år sedan när bandet gjorde sin första spelning på Klubb Baddaren på Henriksberg är sångaren från Weeping Willows - Magnus Carlsson. Halvvägs in i gamla Hollies-hitten He ain't heavy, he's my brother skrider han in på scenen och tar över sången. "Han är kung!" utbrister jag spontant till Totte. Så mäktig är Carlssons stämma. Tillsammans kör de sedan The Smiths-dängan There is a light that never goes out precis som för tio år sedan på första spelningen. 

Kvällen bjöd på ett par överraskningar också. En av dem var när Anders Wendin (Moneybrother) kom in på scenen och sjöng En sång en gång för längesen som han gjorde tillsammans med Augustifamiljen i På Spåret. Anders är sig lik. Mycket energi. Hans framträdande sätter extra guldkant på kalaset.

En annan överraskning som får publiken att jubla är när Kristian Luuk berättar om de 182 låtar som Augustifamiljen har hunnit göra i På Spåret och att de nu har kokats ner till en 16 låtar lång skiva som kommer att ges ut.

Kalaset fortsätter. Det är inte bara gästartisterna som får glänsa. Även bandmedlemmarna tar sig ton. Så får trummisen Sylvester Schlegel sjunga en låt som han skrivit, Scandinavia, som spelades in i Göteborg samtidigt som Augustifamiljen bildades. Till extranumren skruvar gitarristen Daniel Gilbert upp stämningen ännu några snäpp när han sjunger den rivigaste versionen jag någonsin hört av den gamla jazzbiten Summertime. 

Det är grabbigt värre. Det bör sägas. De enda som bryter mönstret under kvällen är Titiyo och Amanda Jensen. Inte minst blir fördelningen mellan könen tydlig i finalnumret, I shall be released, då alla medverkande under kvällen deltar i en sista gemensam insats på scenen.

In a bit.

Jonas Eliason

Friday, September 16, 2016

Bob hund – Dödliga klassiker

Foto: Jonas Eliason
Skivrecension: Dödliga klassiker. Så heter nya skivan från Bob hund. Jag ska försöka sammanfatta mina tankar och koka ner dem i ett högoktanigt litet inlägg så får ni själva lyssna och bedöma sedan! Håll i er, jag tycker mycket om detta indierockbandet och praktiskt taget all opartiskhet virvlar iväg i luften när jag trycker gasen i botten.

Många har recenserat skivan och gett den god kritik på tidningarnas kultursidor. Nästan alla recensenter lyfter fram hur Bob hund fortfarande är ett vitalt rockband som hållit liv i sig själva genom utauktioneringen av sina instrument i Helsingborg 2013 och efter det lånat instrument av lokala musiker i samtliga städer som man har spelat i. Bob hund är lika mycket ett konstprojekt som rockband, anser många. Jag skriver detta dels för att jag håller med och dels för att så många redan har formulerat det så väl. Bob hund är mer intressanta än någonsin.

Hur låter det då? Den nya skivan? Låt mig säga så här: Det kan inte börja bättre när du redan vid första lyssningen av första spåret tänker "så här... det är så här det ska låta! Det är det här mitt liv handlar om!". Då är det något stort på gång.

Jag skrev om att de har lånat instrument sedan 2013. På samma vis har de lånat ihop till den nya skivan från lite varstans. Skivomslaget kommer, enligt bandet, från en kille på Java som tog kort på ett åskmoln läskigt likt Bob hund-loggan. Flera av de nya låtarna har hämtats från minialbumet Dödliga klassiker 3 som kom i fjol. Den nyinspelade versionen av Blommor på brinnande fartyg är ännu äldre, lånad från skivan Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk från 2009.

Det finns några sprillans nya låtar också. Första spåret har jag redan nämnt, Underklassens clown. Höjdpunkter finns det flera av. Det desperata crescendot i Rockabilligt smäller högst när det sätter fart på känslokarusellen. Några vackra (somliga lånade) melodier senare vaggar Bob hund mig stilla till den nya sången After work-musik. För en kort stund glömmer jag mina bekymmer och allt är frid och fröjd en fredagskväll i september.

In a bit.

Jonas Eliason


Jonas Eliason aka Arturponken

Jonas Eliason aka Arturponken