Håkan Hellström – Du gamla du fria

Foto: Adam Ishe/TT

Skivrecension: Han är tillbaka. Kastratsångaren från Västra Frölunda, basisten i Broder Daniel eller rätt och slätt Håkan. Kärt barn har många namn. Nu har han släppt sitt åttonde album.

Visst blev man lite till sig när albumtiteln avslöjades? Du gamla du fria, liksom. Skulle vi få se och höra något i stil med Carl Johan De Geers affisch Skända flaggan? Nej, riktigt så vulgärt visade det sig inte vara, även om Jan Lööfs omslag till skivan är en politisk kommentar till tiden vi lever i.

Du gamla du fria tar vid där den förra skivan, Det kommer aldrig va över för mig, slutade med sista spåret Det tog så lång tid att bli ung. För den som ägnar sig åt detaljer kan en röd tråd skönjas. Låten börjar med ett ljudklipp där en gubbe rotar runt bland bråte och utbrister "gammalt jävla skit!" och sedan börjar musiken, välstämt och vackert, piano och stråkarrangemang. I samma anda rör sig Du gamla du fria fast ännu värre. Första spåret #10 dream är ett enda långt collage av olika ljudklipp. Därefter kommer andra spåret och Håkan klämmer i med en av skivans bästa låtar, I sprickorna kommer ljuset in.

Hitkandidater finns, jovisst, Din tid kommer sticker ut mest där. Runaway och Pärlor är inte heller så pjåkiga. Men Du gamla du fria visar upp en mogen Håkan som sökt sig vidare. Och det är ju ganska naturligt för en artist som egentligen redan bevisat allt både live och på skiva. Nu visar han en mer experimentell sida. En konstnär i skivstudion som ägnar sig åt alla nyanser på paljetten och därtill gärna klipper och klistrar. En försiktigt dadaistisk gärning.

Resultatet är roligt tycker jag. Hitsframgångarna får visserligen maka lite på sig men lämnar plats för upptäckarlust och ett spår som Hoppas att det ska gå bra för de yngre också där en gammal intervju med hamnarbetare i Göteborg ackompanjeras av musik.

Det är där, summa sumarum, som den stora behållningen på den här skivan ligger – en Håkan som utforskar och gör lite vad han vill. Det hade han gärna fått göra mer. Då hade det blivit riktigt intressant.

In a bit.

Jonas Eliason

Mando Diao, Halmstad, 2016-08-19

Konsert: Är gamla Mando Diao tillbaka nu? Det där kaxiga bandet med retrorocken? Både ja och nej är svaret efter att ha sett dem på Parken i Halmstad.

Det är en solig sensommarkväll i Halmstad. I var och varannan trädgård på väg till folkparken kan vi se hur det grillas eller hålls kräftkalas. I folkparken är det liv och rörelse som det brukade vara förr. i tur och ordning uppträder Katrina (från Katrina and the Waves), Bo Kaspers Orkester, Sven-Ingvars och till sist Mando Diao. Något för alla under en tämligen lång kväll.

Klockan är några minuter i elva på kvällen när Mando Diao (äntligen!) äntrar scenen och sätter hög fart från början med ett pärlband gamla låtar. Sedan fortsätter de på samma vis resten av konserten. Det blir ett potpurri av allt Mando har släppt och med bara en av sångarna kvar, Björn Dixgård, blir låtvalet därefter. Utan avhoppade Gustav Norén blir det inte längre någon Long before rock'n'roll eller God knows. Däremot öppnar det upp för många av låtarna Björn har sjungit på och med Mando Diaos låtskatt blir det inget större problem att få ihop en hyfsad konsert trots allt.

Men det är klart. En stämma saknas. Gustavs röst och envetet ilskna energi personifierade bandets säregna driv. Tillsammans med Björn besatt han någon slags förförisk kraft och när de tvinnade ihop sina stämmor lyfte musiken till en annan nivå.

Mando Diao kommer alltså till match med en stukad laguppställning men man kan också se det på ett annat vis. I saknad av en viktig kugge, en stjärnspelare, så gör bandet som kollektiv allt de kan. Trummisen snackade och peppade publiken. Något sådant har aldrig hänt förut. Kort sagt alla i bandet frågar publiken någon gång under kvällen "Hur mår ni? Har ni det bra därute?". Det märks att de verkligen jobbar tillsammans för att hålla igång konserten nu när förutsättningarna är så förändrade och att publiken, förutom deras låtskatt, sannerligen är det värdefullaste de har.

De gamla låtarna till trots (som jag, ett hårdnackat Mando-fan, aldrig trodde jag skulle få höra igen efter det där pressutskicket våren 2014 där bandet slog fast att "Många frågar om vi med den nya skivan kommer gå tillbaka till 'det gamla Mando Diao-soundet'. Det finns inget 'Mando Diao-sound'") så får vi höra några nya låtar: Money och Hit me with a bottle. Ironiskt nog, med det där pressmeddelandet i gott minne, går det nya materialet något i stil med "det gamla Mando Diao-soundet". 

Publikens svar är helt klart en tumme upp. De sjunger med nästan lika mycket i de nya refrängerna som i extranumren och tillika megahitsen Gloria och Dance with somebody. Det känns bra tycker jag, för att vara ett Mando på gamla meriter, och ger lite tillförsikt inför framtiden. Härligt.

Låtlista:

White wall

Sweet ride

Lady

Never seen the light of day

The band

Money

En sångarsaga

Strövtåg i hembygden

Mr Moon

Hit me with a bottle

You got nothing on me

Amsterdam

Lonely driver

Down in the past

Extranummer:

Gloria

Dance with somebody

In a bit.

Jonas Eliason

Mando Diao är tillbaks på ruta ett

Björn Dixgård har blivit ensam frontfigur i Mando Diao sedan Gustav Norén slutade. Foto: Kalle Sundin

Cuxhaven, Deichbrandfestivalen i nordvästra Tyskland, 19 juli 2015. Regnet har öst ner. Publiken har kläder efter väder – regnjackor, ponchos, tidningar på huvudena. Mando Diao har precis spelat Good morning, Herr Horst, en låt från skivan Ode to Ochrasy utgiven 2006. Låten handlar om en tysk uteliggare som bandet träffade en gång i Stockholm. Björn Dixgård tar mikrofonen och tackar  publiken för applåderna. Sedan berättar han kort som det är:

 – Mando Diao är ett annat band nu. Gustav och Mando Diao har gått skilda vägar och jag önskar honom all lycka till... Men nu är det dags att gå crazy!

Konserten fortsätter med en intensiv och laddad version av Down in the past, en av hitlåtarna från bandets andra skiva Hurricane Bar som kom 2004. Framträdandet på Deichbrandfestivalen i fjol var en del av den första turnén efter en turbulent vår då Mando Diao sprack i bitar och sångaren Gustav Norén lämnade bandet under uppseendeväckande former. Bandet fortsatte utan honom och genomförde sommarens spelningar som planerat.

Mando Diao är ett annat band nu, sa Björn på den där festivalscenen. Mando Diao har alltid varit ett annat band, tänker jag. Det ligger liksom i deras DNA. Hela deras karriär har varit en ständig utveckling. Mando Diao har gått från retrorock via Frödingpop till 80-tal och japanskinspirerad rymdrock till... ja... till  vad som händer nu.

Kontrasten nu är tydlig. Det hände något i samma stund som Gustav Norén försvann ur handlingen. Som i en bladvändning lämnade de allt experimentellt som präglat bandet de senaste åren och bläddrade tillbaka till första sidan, så som de lät i början på 00-talet. Den nya upplagan av rockbandet från Borlänge vädrar morgonluft efter vad som tycks varit en stormig utekväll och de närmar sig sitt nya jag med ett nostalgiskt skimmer i ögonen. Något som Gustav aldrig hade gått med på.

Inför spelningen i det gamla kalkbrottet i Dalhalla tidigare i somras erkände basisten Carl-Johan Fogelklou i en intervju med Dala-Demokraten det alla redan hade lagt märke till: "Det blir mer åt rock'n'roll hållet i sommar" och bekände även att "vi har velat hitta den där obarmhärtiga känslan som vi hade innan". En känsla han beskriver som "nu jävlar kör vi". Om ni undrar vad "nu jävlar kör vi" betyder på Mando Diaoska så är det bara att lyssna på gamla rökare från de första skivorna. Låtar som Sweet ride, The Band och White wall för att nämna några.

Tillbaka till festivalframträdandet i Cuxhaven förra året. Allt är väl frid och fröjd nu, tänker jag. Det kvarvarande bandet har gått sin väg och fått sin vilja igenom och fansen har fått sitt "gamla Mando Diao" tillbaka. Ett band som inte spelar futuristisk 80-talssynthpop och imiterar Billy Idol utan det där gamla hederliga Mando Diao som slog igenom med skräniga elgitarrer och låtar som lät som hämtade från Motown på sena 60-talet. Publiken dansar, klappar händer i takt till musiken, hoppar och sjunger med i låtarna. Det är fest. Deras Mando Diao är tillbaks på ruta ett, i det förflutna - down in the past.


In a bit.

Jonas Eliason