Mando Diao är tillbaks på ruta ett

Björn Dixgård har blivit ensam frontfigur i Mando Diao sedan Gustav Norén slutade. Foto: Kalle Sundin

Cuxhaven, Deichbrandfestivalen i nordvästra Tyskland, 19 juli 2015. Regnet har öst ner. Publiken har kläder efter väder – regnjackor, ponchos, tidningar på huvudena. Mando Diao har precis spelat Good morning, Herr Horst, en låt från skivan Ode to Ochrasy utgiven 2006. Låten handlar om en tysk uteliggare som bandet träffade en gång i Stockholm. Björn Dixgård tar mikrofonen och tackar  publiken för applåderna. Sedan berättar han kort som det är:

 – Mando Diao är ett annat band nu. Gustav och Mando Diao har gått skilda vägar och jag önskar honom all lycka till... Men nu är det dags att gå crazy!

Konserten fortsätter med en intensiv och laddad version av Down in the past, en av hitlåtarna från bandets andra skiva Hurricane Bar som kom 2004. Framträdandet på Deichbrandfestivalen i fjol var en del av den första turnén efter en turbulent vår då Mando Diao sprack i bitar och sångaren Gustav Norén lämnade bandet under uppseendeväckande former. Bandet fortsatte utan honom och genomförde sommarens spelningar som planerat.

Mando Diao är ett annat band nu, sa Björn på den där festivalscenen. Mando Diao har alltid varit ett annat band, tänker jag. Det ligger liksom i deras DNA. Hela deras karriär har varit en ständig utveckling. Mando Diao har gått från retrorock via Frödingpop till 80-tal och japanskinspirerad rymdrock till... ja... till  vad som händer nu.

Kontrasten nu är tydlig. Det hände något i samma stund som Gustav Norén försvann ur handlingen. Som i en bladvändning lämnade de allt experimentellt som präglat bandet de senaste åren och bläddrade tillbaka till första sidan, så som de lät i början på 00-talet. Den nya upplagan av rockbandet från Borlänge vädrar morgonluft efter vad som tycks varit en stormig utekväll och de närmar sig sitt nya jag med ett nostalgiskt skimmer i ögonen. Något som Gustav aldrig hade gått med på.

Inför spelningen i det gamla kalkbrottet i Dalhalla tidigare i somras erkände basisten Carl-Johan Fogelklou i en intervju med Dala-Demokraten det alla redan hade lagt märke till: "Det blir mer åt rock'n'roll hållet i sommar" och bekände även att "vi har velat hitta den där obarmhärtiga känslan som vi hade innan". En känsla han beskriver som "nu jävlar kör vi". Om ni undrar vad "nu jävlar kör vi" betyder på Mando Diaoska så är det bara att lyssna på gamla rökare från de första skivorna. Låtar som Sweet ride, The Band och White wall för att nämna några.

Tillbaka till festivalframträdandet i Cuxhaven förra året. Allt är väl frid och fröjd nu, tänker jag. Det kvarvarande bandet har gått sin väg och fått sin vilja igenom och fansen har fått sitt "gamla Mando Diao" tillbaka. Ett band som inte spelar futuristisk 80-talssynthpop och imiterar Billy Idol utan det där gamla hederliga Mando Diao som slog igenom med skräniga elgitarrer och låtar som lät som hämtade från Motown på sena 60-talet. Publiken dansar, klappar händer i takt till musiken, hoppar och sjunger med i låtarna. Det är fest. Deras Mando Diao är tillbaks på ruta ett, i det förflutna - down in the past.


In a bit.

Jonas Eliason