Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan

Nobels litteraturpris: Jag kommer hem och sätter mig för att lyssna. Det är inte texterna jag hör. Jag hör en ung röst och ett band med ett driv, ett sväng och energi som bara ska fram, fram, fram. Jag hör en röst och ett band som är mitt uppe i sin tid, året 1966, och vart än den där rösten kom någonstans stod diskussionen hög och presskonferenserna var upphetsade debattforum. Det har alltid varit något mer med den där rösten som trissar upp stämningen.

"Nobelpriset i litt: Bob Dylan!!!" skrek min mobildisplay när lunchlådan var slut i dag. Varje år blir det alltid en sensation vem som får priset, så klart. Ändå slår inte nyheten ned som en blixt. Påminn mig om jag har fel, men Bob Dylan har funnits med många gånger när spekulationerna har gått kring vem som ska få priset härnäst. Kanske lite på skämt, men hans namn har funnits där. Fanns han med den här gången? Nix, säger jag, men då har jag inte hängt med i förhandssnacket så väl denna gången.

Bob Dylan får alltså litteraturpriset för poesin i sina låttexter. Frågor har redan rests huruvida Bob Dylan och låttexter är litteratur. Kanske får vi lov att ompröva det nu. Göteborgs-Postens nöjeskrönikör Johan Lindqvist visste genast svar på tal: "Dylan har varit en omöjlig pristagare av samma anledningar som att Astrid Lindgren aldrig fick Nobelpriset. Han har varit för känd, för älskad, för folklig, för bäst".

Lindqvist påpekar att Dylan väcker starka känslor. Dylan har alltid väckt starka känslor. Hans musik har en lång tid haft en social genomslagskraft. Då kanske det ändå är ok att han får en guldpeng ur kungens hand.

In a bit.

Jonas Eliason

Augustifamiljen, Liseberg, 2016-09-23

Anders Wendin sprudlade av energi när han gästade Augustifamiljen på Stora Scenen. Foto: Jonas Eliason

Konsert: I år fyller Augustifamiljen tio år som band. De firade detta med att ställa till med en spelning på Stora scenen på Liseberg. Jag och min kompis Totte gick dit för att vara med om kalaset.

Det är en av de första kyligare kvällarna på länge och påminner mer om höst än sommar. Fast det gör inte så mycket när Augustifamiljen börjar spela frontat av kvällens första gästartist Daniel Lemma. Förutom artister tillika kompisar till bandet är Kristian Luuk konferencier under kvällen och dyker upp lite då och då.

En som var med för tio år sedan när bandet gjorde sin första spelning på Klubb Baddaren på Henriksberg är sångaren från Weeping Willows - Magnus Carlsson. Halvvägs in i gamla Hollies-hitten He ain't heavy, he's my brother skrider han in på scenen och tar över sången. "Han är kung!" utbrister jag spontant till Totte. Så mäktig är Carlssons stämma. Tillsammans kör de sedan The Smiths-dängan There is a light that never goes out precis som för tio år sedan på första spelningen. 

Kvällen bjöd på ett par överraskningar också. En av dem var när Anders Wendin (Moneybrother) kom in på scenen och sjöng En sång en gång för längesen som han gjorde tillsammans med Augustifamiljen i På Spåret. Anders är sig lik. Mycket energi. Hans framträdande sätter extra guldkant på kalaset.

En annan överraskning som får publiken att jubla är när Kristian Luuk berättar om de 182 låtar som Augustifamiljen har hunnit göra i På Spåret och att de nu har kokats ner till en 16 låtar lång skiva som kommer att ges ut.

Kalaset fortsätter. Det är inte bara gästartisterna som får glänsa. Även bandmedlemmarna tar sig ton. Så får trummisen Sylvester Schlegel sjunga en låt som han skrivit, Scandinavia, som spelades in i Göteborg samtidigt som Augustifamiljen bildades. Till extranumren skruvar gitarristen Daniel Gilbert upp stämningen ännu några snäpp när han sjunger den rivigaste versionen jag någonsin hört av den gamla jazzbiten Summertime. 

Det är grabbigt värre. Det bör sägas. De enda som bryter mönstret under kvällen är Titiyo och Amanda Jensen. Inte minst blir fördelningen mellan könen tydlig i finalnumret, I shall be released, då alla medverkande under kvällen deltar i en sista gemensam insats på scenen.

In a bit.

Jonas Eliason

Bob hund – Dödliga klassiker

Foto: Jonas Eliason

Skivrecension: Dödliga klassiker. Så heter nya skivan från Bob hund. Jag ska försöka sammanfatta mina tankar och koka ner dem i ett högoktanigt litet inlägg så får ni själva lyssna och bedöma sedan! Håll i er, jag tycker mycket om detta indierockbandet och praktiskt taget all opartiskhet virvlar iväg i luften när jag trycker gasen i botten.

Många har recenserat skivan och gett den god kritik på tidningarnas kultursidor. Nästan alla recensenter lyfter fram hur Bob hund fortfarande är ett vitalt rockband som hållit liv i sig själva genom utauktioneringen av sina instrument i Helsingborg 2013 och efter det lånat instrument av lokala musiker i samtliga städer som man har spelat i. Bob hund är lika mycket ett konstprojekt som rockband, anser många. Jag skriver detta dels för att jag håller med och dels för att så många redan har formulerat det så väl. Bob hund är mer intressanta än någonsin.

Hur låter det då? Den nya skivan? Låt mig säga så här: Det kan inte börja bättre när du redan vid första lyssningen av första spåret tänker "så här... det är så här det ska låta! Det är det här mitt liv handlar om!". Då är det något stort på gång.

Jag skrev om att de har lånat instrument sedan 2013. På samma vis har de lånat ihop till den nya skivan från lite varstans. Skivomslaget kommer, enligt bandet, från en kille på Java som tog kort på ett åskmoln läskigt likt Bob hund-loggan. Flera av de nya låtarna har hämtats från minialbumet Dödliga klassiker 3 som kom i fjol. Den nyinspelade versionen av Blommor på brinnande fartyg är ännu äldre, lånad från skivan Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk från 2009.

Det finns några sprillans nya låtar också. Första spåret har jag redan nämnt, Underklassens clown. Höjdpunkter finns det flera av. Det desperata crescendot i Rockabilligt smäller högst när det sätter fart på känslokarusellen. Några vackra (somliga lånade) melodier senare vaggar Bob hund mig stilla till den nya sången After work-musik. För en kort stund glömmer jag mina bekymmer och allt är frid och fröjd en fredagskväll i september.

In a bit.

Jonas Eliason

Håkan Hellström – Du gamla du fria

Foto: Adam Ishe/TT

Skivrecension: Han är tillbaka. Kastratsångaren från Västra Frölunda, basisten i Broder Daniel eller rätt och slätt Håkan. Kärt barn har många namn. Nu har han släppt sitt åttonde album.

Visst blev man lite till sig när albumtiteln avslöjades? Du gamla du fria, liksom. Skulle vi få se och höra något i stil med Carl Johan De Geers affisch Skända flaggan? Nej, riktigt så vulgärt visade det sig inte vara, även om Jan Lööfs omslag till skivan är en politisk kommentar till tiden vi lever i.

Du gamla du fria tar vid där den förra skivan, Det kommer aldrig va över för mig, slutade med sista spåret Det tog så lång tid att bli ung. För den som ägnar sig åt detaljer kan en röd tråd skönjas. Låten börjar med ett ljudklipp där en gubbe rotar runt bland bråte och utbrister "gammalt jävla skit!" och sedan börjar musiken, välstämt och vackert, piano och stråkarrangemang. I samma anda rör sig Du gamla du fria fast ännu värre. Första spåret #10 dream är ett enda långt collage av olika ljudklipp. Därefter kommer andra spåret och Håkan klämmer i med en av skivans bästa låtar, I sprickorna kommer ljuset in.

Hitkandidater finns, jovisst, Din tid kommer sticker ut mest där. Runaway och Pärlor är inte heller så pjåkiga. Men Du gamla du fria visar upp en mogen Håkan som sökt sig vidare. Och det är ju ganska naturligt för en artist som egentligen redan bevisat allt både live och på skiva. Nu visar han en mer experimentell sida. En konstnär i skivstudion som ägnar sig åt alla nyanser på paljetten och därtill gärna klipper och klistrar. En försiktigt dadaistisk gärning.

Resultatet är roligt tycker jag. Hitsframgångarna får visserligen maka lite på sig men lämnar plats för upptäckarlust och ett spår som Hoppas att det ska gå bra för de yngre också där en gammal intervju med hamnarbetare i Göteborg ackompanjeras av musik.

Det är där, summa sumarum, som den stora behållningen på den här skivan ligger – en Håkan som utforskar och gör lite vad han vill. Det hade han gärna fått göra mer. Då hade det blivit riktigt intressant.

In a bit.

Jonas Eliason

Mando Diao, Halmstad, 2016-08-19

Konsert: Är gamla Mando Diao tillbaka nu? Det där kaxiga bandet med retrorocken? Både ja och nej är svaret efter att ha sett dem på Parken i Halmstad.

Det är en solig sensommarkväll i Halmstad. I var och varannan trädgård på väg till folkparken kan vi se hur det grillas eller hålls kräftkalas. I folkparken är det liv och rörelse som det brukade vara förr. i tur och ordning uppträder Katrina (från Katrina and the Waves), Bo Kaspers Orkester, Sven-Ingvars och till sist Mando Diao. Något för alla under en tämligen lång kväll.

Klockan är några minuter i elva på kvällen när Mando Diao (äntligen!) äntrar scenen och sätter hög fart från början med ett pärlband gamla låtar. Sedan fortsätter de på samma vis resten av konserten. Det blir ett potpurri av allt Mando har släppt och med bara en av sångarna kvar, Björn Dixgård, blir låtvalet därefter. Utan avhoppade Gustav Norén blir det inte längre någon Long before rock'n'roll eller God knows. Däremot öppnar det upp för många av låtarna Björn har sjungit på och med Mando Diaos låtskatt blir det inget större problem att få ihop en hyfsad konsert trots allt.

Men det är klart. En stämma saknas. Gustavs röst och envetet ilskna energi personifierade bandets säregna driv. Tillsammans med Björn besatt han någon slags förförisk kraft och när de tvinnade ihop sina stämmor lyfte musiken till en annan nivå.

Mando Diao kommer alltså till match med en stukad laguppställning men man kan också se det på ett annat vis. I saknad av en viktig kugge, en stjärnspelare, så gör bandet som kollektiv allt de kan. Trummisen snackade och peppade publiken. Något sådant har aldrig hänt förut. Kort sagt alla i bandet frågar publiken någon gång under kvällen "Hur mår ni? Har ni det bra därute?". Det märks att de verkligen jobbar tillsammans för att hålla igång konserten nu när förutsättningarna är så förändrade och att publiken, förutom deras låtskatt, sannerligen är det värdefullaste de har.

De gamla låtarna till trots (som jag, ett hårdnackat Mando-fan, aldrig trodde jag skulle få höra igen efter det där pressutskicket våren 2014 där bandet slog fast att "Många frågar om vi med den nya skivan kommer gå tillbaka till 'det gamla Mando Diao-soundet'. Det finns inget 'Mando Diao-sound'") så får vi höra några nya låtar: Money och Hit me with a bottle. Ironiskt nog, med det där pressmeddelandet i gott minne, går det nya materialet något i stil med "det gamla Mando Diao-soundet". 

Publikens svar är helt klart en tumme upp. De sjunger med nästan lika mycket i de nya refrängerna som i extranumren och tillika megahitsen Gloria och Dance with somebody. Det känns bra tycker jag, för att vara ett Mando på gamla meriter, och ger lite tillförsikt inför framtiden. Härligt.

Låtlista:

White wall

Sweet ride

Lady

Never seen the light of day

The band

Money

En sångarsaga

Strövtåg i hembygden

Mr Moon

Hit me with a bottle

You got nothing on me

Amsterdam

Lonely driver

Down in the past

Extranummer:

Gloria

Dance with somebody

In a bit.

Jonas Eliason

Mando Diao är tillbaks på ruta ett

Björn Dixgård har blivit ensam frontfigur i Mando Diao sedan Gustav Norén slutade. Foto: Kalle Sundin

Cuxhaven, Deichbrandfestivalen i nordvästra Tyskland, 19 juli 2015. Regnet har öst ner. Publiken har kläder efter väder – regnjackor, ponchos, tidningar på huvudena. Mando Diao har precis spelat Good morning, Herr Horst, en låt från skivan Ode to Ochrasy utgiven 2006. Låten handlar om en tysk uteliggare som bandet träffade en gång i Stockholm. Björn Dixgård tar mikrofonen och tackar  publiken för applåderna. Sedan berättar han kort som det är:

 – Mando Diao är ett annat band nu. Gustav och Mando Diao har gått skilda vägar och jag önskar honom all lycka till... Men nu är det dags att gå crazy!

Konserten fortsätter med en intensiv och laddad version av Down in the past, en av hitlåtarna från bandets andra skiva Hurricane Bar som kom 2004. Framträdandet på Deichbrandfestivalen i fjol var en del av den första turnén efter en turbulent vår då Mando Diao sprack i bitar och sångaren Gustav Norén lämnade bandet under uppseendeväckande former. Bandet fortsatte utan honom och genomförde sommarens spelningar som planerat.

Mando Diao är ett annat band nu, sa Björn på den där festivalscenen. Mando Diao har alltid varit ett annat band, tänker jag. Det ligger liksom i deras DNA. Hela deras karriär har varit en ständig utveckling. Mando Diao har gått från retrorock via Frödingpop till 80-tal och japanskinspirerad rymdrock till... ja... till  vad som händer nu.

Kontrasten nu är tydlig. Det hände något i samma stund som Gustav Norén försvann ur handlingen. Som i en bladvändning lämnade de allt experimentellt som präglat bandet de senaste åren och bläddrade tillbaka till första sidan, så som de lät i början på 00-talet. Den nya upplagan av rockbandet från Borlänge vädrar morgonluft efter vad som tycks varit en stormig utekväll och de närmar sig sitt nya jag med ett nostalgiskt skimmer i ögonen. Något som Gustav aldrig hade gått med på.

Inför spelningen i det gamla kalkbrottet i Dalhalla tidigare i somras erkände basisten Carl-Johan Fogelklou i en intervju med Dala-Demokraten det alla redan hade lagt märke till: "Det blir mer åt rock'n'roll hållet i sommar" och bekände även att "vi har velat hitta den där obarmhärtiga känslan som vi hade innan". En känsla han beskriver som "nu jävlar kör vi". Om ni undrar vad "nu jävlar kör vi" betyder på Mando Diaoska så är det bara att lyssna på gamla rökare från de första skivorna. Låtar som Sweet ride, The Band och White wall för att nämna några.

Tillbaka till festivalframträdandet i Cuxhaven förra året. Allt är väl frid och fröjd nu, tänker jag. Det kvarvarande bandet har gått sin väg och fått sin vilja igenom och fansen har fått sitt "gamla Mando Diao" tillbaka. Ett band som inte spelar futuristisk 80-talssynthpop och imiterar Billy Idol utan det där gamla hederliga Mando Diao som slog igenom med skräniga elgitarrer och låtar som lät som hämtade från Motown på sena 60-talet. Publiken dansar, klappar händer i takt till musiken, hoppar och sjunger med i låtarna. Det är fest. Deras Mando Diao är tillbaks på ruta ett, i det förflutna - down in the past.


In a bit.

Jonas Eliason