Bob hund – Dödliga klassiker

Foto: Jonas Eliason

Skivrecension: Dödliga klassiker. Så heter nya skivan från Bob hund. Jag ska försöka sammanfatta mina tankar och koka ner dem i ett högoktanigt litet inlägg så får ni själva lyssna och bedöma sedan! Håll i er, jag tycker mycket om detta indierockbandet och praktiskt taget all opartiskhet virvlar iväg i luften när jag trycker gasen i botten.

Många har recenserat skivan och gett den god kritik på tidningarnas kultursidor. Nästan alla recensenter lyfter fram hur Bob hund fortfarande är ett vitalt rockband som hållit liv i sig själva genom utauktioneringen av sina instrument i Helsingborg 2013 och efter det lånat instrument av lokala musiker i samtliga städer som man har spelat i. Bob hund är lika mycket ett konstprojekt som rockband, anser många. Jag skriver detta dels för att jag håller med och dels för att så många redan har formulerat det så väl. Bob hund är mer intressanta än någonsin.

Hur låter det då? Den nya skivan? Låt mig säga så här: Det kan inte börja bättre när du redan vid första lyssningen av första spåret tänker "så här... det är så här det ska låta! Det är det här mitt liv handlar om!". Då är det något stort på gång.

Jag skrev om att de har lånat instrument sedan 2013. På samma vis har de lånat ihop till den nya skivan från lite varstans. Skivomslaget kommer, enligt bandet, från en kille på Java som tog kort på ett åskmoln läskigt likt Bob hund-loggan. Flera av de nya låtarna har hämtats från minialbumet Dödliga klassiker 3 som kom i fjol. Den nyinspelade versionen av Blommor på brinnande fartyg är ännu äldre, lånad från skivan Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk från 2009.

Det finns några sprillans nya låtar också. Första spåret har jag redan nämnt, Underklassens clown. Höjdpunkter finns det flera av. Det desperata crescendot i Rockabilligt smäller högst när det sätter fart på känslokarusellen. Några vackra (somliga lånade) melodier senare vaggar Bob hund mig stilla till den nya sången After work-musik. För en kort stund glömmer jag mina bekymmer och allt är frid och fröjd en fredagskväll i september.

In a bit.

Jonas Eliason