Mando Diao, Helsingborg, 2014-08-29

Konsert: Det är iögonfallande skillnader på Mando Diao mellan gångerna jag ser dem. 2006 briljerade de med sin retrorock. 2012 var dem Mando Diao med hela svenska folket och sin Fröding-pop. I år har de förvisso gått tillbaka till att sjunga på engelska med nya skivan Aelita, men ljudbilden är desto mer synthpräglad. Det märks inte minst i första låten If I don't have you som den här ruggiga kvällen tillägnas bandets vän Kristian Gidlund som gick bort för ett år sedan.

Mr Moon förändras däremot aldrig. I tolv år har den varit en del av Mando Diaos största stunder, så även denna afton på Hamntorget i Helsingborg. På samma vis glimmar Long before rock'n'roll och Down in the past. Där och då möts bandet och publiken. Björn Dixgård tackar publiken för att ha kommit ut den här köld- och regnpinade kvällen med att spela Ochrasy.

Av låtarna från den nya skivan blir det inget större väsen. Sweet wet dreams och Money doesn't make you a man blir offer för det tama ljudet på Hamntorget. Däremot är hitsingeln och Billy Idol-pastischen Black Saturday, tillika kvällens sista nummer, en fullträff.

Förvisso är det inte en röd Gibson-gitarr som får sätta livet till. Men när Gustav Norén har presenterat sista låten drämmer han mikrofonen i scengolvet så att den flyger all världens väg. Precis som om det vore 2006. Klassiskt Mando Diao-manér helt enkelt.

Hela låtlistan:
If I don't have you
God knows
Forgive forget (Caligola)
Sweet wet dreams
Long before rock'n'roll
Money doesn't make you a man
Ochrasy
Mr Moon
Down in the past
Gloria

Extranummer:
Dance with somebody
Black saturday

In a bit.

Jonas Eliason.

Bo Kaspers Orkester, Kulturkalaset, 2014-08-13

Bo Kaspers Orkesters låtlista:
Cirkus
Undantag
Vilket år
Svårt att säga nej
Människor som ingen vill se
Hon är så söt
Bara din bild
Ett & noll
Mr John Carlos (Nationalteatern-cover)
Jag är vacker ikväll
Allt ljus på mig

Extranummer:
Vi kommer aldrig att dö
I samma bil

Konsert: Ett stenkast från Götaplatsen ligger Lorensbergsteatern. Där spelade Bo Kaspers Orkester en septemberkväll 2011 medan Sverige förlorade en viktig kvalmatch mot Ungern i fotboll. Med andra ord, vi hade det trevligare under kristallkronorna på teatern.

Lika spelglada som de var då, lika samspelta och avslappnade är de nu när Bo Sundström ropar "nu kör vi!" och de startar med Cirkus. "Det har kommit en cirkus till stan'" sjunger Bo och när låten är slut säger han "och den cirkusen är vi, Bo Kaspers Orkester!". Publiken applåderar och bandet fortsätter med kvällens andra låt Undantag. 

Bo Sundström kör ett gitarrsolo i Undantag.

Publiken är varierad, men min gode vän Erik påpekar riktigt att medelåldern är över oss.

Med ännu en samlingsskiva har Bo Kaspers Orkester varit ute och spelat hela året hittills. Spelningen under Kulturkalaset på Götaplatsen är den enda de gör den här sommaren i Göteborg. Så vi har skäl nog att vara på plats när de visar upp sig med ett pärlband av favoritlåtar och strör instrumentalsolon kring sig.

Innan de spelar Hon är så söt förklarar Bo Sundström att när de skrev låten så gick den under arbetsnamnet Cornelis-låten. Helt enkelt av den anledningen att Hon är så söt lät som Cornelis Vreeswijk, sedan fick den en annan dressyr i studioinspelningen vi känner till. Hursomhaver, när Bo Kaspers Orkester kör den på Kulturkalaset den här kvällen väljer de att spela den så som de tänkte den sig först. Därför får vi höra en annorlunda version av Hon är så söt, i honky tonk-stil.

Att vara med i Så mycket bättre kan man bara inte kasta bort. Speciellt med tanke på att Bo Sundström gjorde Ulf Dageby och Nationalteaterns Mr John Carlos. Den passar extra bra den här kvällen, i Nationalteaterns hemstad, och Bo berättar historien om låten, hur sprintern John Carlos orsakade skandal när han i protest sträckte sin knutna näve i luften under prisceremonin i Mexico City under sommar-OS 1968.

Det är lustigt hur fort en timme kan gå. När Allt ljus på mig är slut lämnar bandet scenen, men återvänder ganska snart. En kvart till har de på sig och publiken bjuds på en maxad version av Vi kommer aldrig att dö. Dessutom är bandet förstärkt med en trumpetare. Bo Sundström i sin tur hoppar, studsar upp och ner, måttar knytnävslag i luften och sjunger kraftfullt "vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö!".

Bandet tackar för sig efter sista låten.

Man kan tänka sig att konserten är slut sedan men då hänger Bo på sig en elbas och de fyrar av sin andra monsterhit I samma bil. Den sista minuten Bo Kaspers Orkester har kvar står de och lapar i sig av publikens applåder. De bockar och bugar, klappar händer och vinkar tillbaka till åhörarna. En och annan slängkyss flyger iväg i vinden uppifrån scenen.

In a bit.

Jonas Eliason

Dagbok från Way Out West, lördag

Neutral Milk Hotel på Azalea framför en ponchoklädd publik.

Festival: Vatten, vatten, bara vanligt vatten. Fröknarna brukade hajpa den ramsan när jag gick i förskolan. Ett trick för att vi skulle dricka vatten. Det var väl 1995.

Samma ramsa dyker upp i mitt huvud när Way Out West glider in på sin sista dag och förvandlas till en vattenfestival. Regnet vräker ner och jag är inte ensam om att ta skydd i Linnétältet. Då börjar Elliphant spela där. Efter en stund stryker jag vidare och möter upp Totte. På Flamingo dönar Above and Beyond ut både Kraftwerk och New Order.

Jag bestämde mig för att köpa en vegetarisk kebab. Det är ofattbart vad skillnaden är mellan vegetarisk kebab och falafel, på samma meny. Är det något som skiljer dem åt?

Ett gudasänt uppehåll senare från regnskyarna börjar Neutral Milk Hotel spela på Azalea. Kortfattat beskrivs de som indiefolklegender. Rena rama vegetariska kebaben med andra ord, toppat med vitlökssås i skägget. 

Stjärnglansens sken bedrar dock Neutral Milk Hotel. En snabbanalys är dagens omständigheter. Festivalbesökarna var redan dämpade av regn och ponchos i alla tänkbara färger. Strax innan konserten börjar visas ett meddelande på storbildsskärmarna – bandet undanber sig all slags fotografering och videoinspelning. Jag tänker på U2 som vägrade använda videoskärmar under 80-talet. Neutral Milk Hotel tar ett liknande grepp och skärmarna förblir avstängda när de spelar. Titta på bandet, lyder budskapet, var här och nu och fippla inte med annat! Men det är som att det bara lägger ännu mer sordin på stämningen. Dessutom svajar ljudet något och min kompis Anton berättar senare för mig hur hans favoritlåtar slarvades bort i slapphänta versioner. Kanske trivdes inte Neutral Milk Hotel särskilt väl i Göteborgsvädret.

Totte ville ta plats vid Flamingoscenen för att se Veronica Maggio och jag önskade mig att komma långt fram inför Annika Norlin så vi båda vände på klacken. Jag återvände till Linnétältet. Nu stod Jenny Wilson där för en kärleksfull konsert mellan artist och publik. För henne fanns inga gränser. Hon hoppade över kravallstaketet och dansade runt i publiken medan hon sjöng. Hur många artister brukar göra så tror ni? Inte särskilt många.

Kvinnorna är inte bara många bland årets artister. De utgör några av de tyngre bokningarna. Dit tycker jag Annika Norlin räknas. Efter Jenny Wilson var det äntligen dags på Linnéscenen. Redan på förhand var konserten något extra. Norlin skulle samköra sina två projekt, engelskspråkiga Hello Saferide och svenska Säkert! Därtill skulle hon bjuda på nya låtar från kommande Hello Saferide-skivan. 

"Exakt hur det kommer att se ut vet jag inte än, men det kommer bli extrema mängder ord på kort tid" hade hon sagt i en pressrelease tidigare under våren. Det var väl bara förnamnet.

Hela konserten inleddes med den nya låten I forgot about songs och publiken lyssnade andäktigt som jag inte vet om jag har varit med om någon gång tidigare. Varje ord Norlin sjöng lyssnade de noga på. När hon kom till de sista raderna sker något väldigt fint. Hon sjöng:

I was born a romantic for a reason

Not to be loved,

to be a songwriter

Annika Norlin sprack plötsligt upp i ett leende, nästan barnsligt lycklig över att äntligen få sjunga dessa ord för sin publik. Publiken svarade genast med stående ovationer. Ett jubel som inte visste några gränser av känslor. Den exklusiva konserten med Annika Norlin kunde inte börjat bättre.

Norlin berättade hur hon hade tänkt till, hur hon ville ha den här konserten. Först ville hon ha med sitt eminenta band. För det andra ville hon att man skulle kunna följa med i texterna för det önskar alltid hon när hon går på konserter. Därför bestod backdropen av en skärm som låttexten projicerades på. För det tredje ville Norlin att det skulle sitta publik på scenen. Precis så här blev det också.

Buffén av låtar var välsmakad. Utsökta, utvalda korn. En varsam låtordning med mest tillbakahållna låtar. När bandet väl öser på i nya singeln I was Jesus och klassikern Allt som är ditt blir kontrasten stark.

Många väntade sig nog att de skulle köra den stora hiten Vi kommer att dö samtidigt men så blir det inte. Istället avrundar Annika Norlin med en låt som hon skrev när hon var 19 år.

Annika Norlins låtlista:

I forgot about songs

Får jag

Isarna

Fredrik

I wonder who is like this one

Arjeplog

Det här är vad som säger

Riot

Anna

Long lost penpal

I was Jesus

Allt som är ditt

Parts of nature

Extranummer:

Är du fortfarande arg?

The quiz

Extra extranummer:

Loneliness is better when you're not alone

Il grande finale med Robyn och Röyksopp på Flamingo. Alla var där.

Efter detta har många bråttom till Flamingo. Röyksopp är i full gång där. Med varsin kopp gratiskaffe smög jag och Anton upp i SJ-tornet för att se när Robyn körde Be mine. Laserkanonerna sköt effektfullt sina strålar över himlen.

Fast både jag och Anton var ivriga att lämna festivalområdet. Anton ville till Göteborgsoperan. Jag ville till Rondo för att se Anders Wendin, mer känd som Moneybrother. Vi lämnade alltså den stora balen i Slottsskogen. Totte berättade efteråt för mig lyriskt i telefon att jag verkligen hade missat något. Det gjorde jag kanske, men jag ville inte missa Anders Wendin.

Det var ingen kö in till Rondo den här kvällen, inte då, men det skulle bli senare. Jag var väl helt enkelt lite tidig men kunde i lugn och ro hänga in regnjackan i garderoben för en tjugolapp och besöka toaletten. Sedan slog jag mig ned på en stol med perfekt utsikt över scenen.

Först ut var Christopher Sander. Tillsammans med sitt band gjorde han bland annat en gnistrande popversion av Mors lilla lathund. Så bra har den låten aldrig tidigare låtit.

Kvart i ett på natten ställde sig Emilie Nicolas från Norge med band på scenen för sin första konsert i Sverige. Kom ihåg det i framtiden när ni hör hennes namn. "Norges nästa stjärnskott" stod det om henne på Way Out Wests hemsida.

Anders Wendin spelade på Rondo, mitt i natten, inför en publik som inte visste vad trötthet var.

Klockan två var det äntligen dags. Jag har inte räknat efter hur många gånger jag har sett Moneybrother. Hur som helst har jag sett honom en gång tidigare på Way Out West. Det var 2007. Nu står han på scenen utan sitt artistnamn. Engelskan är utbytt mot svenska.

Redan i första låten Min kompis farsa betalade svart spritter det av energi. Som alltid när Anders Wendin spelar så smittar det av sig på publiken. Åh vilket kalas vi skulle få och åh vad fint sätt att få avsluta Way Out West på. I rask takt gick de vidare med upptempolåten Lämna lampan på.

Anders berättade sedan om hur nära det hade varit att konserten hade ställts in. Deras ordinarie trummis hade av akuta familjeskäl varit tvungen att stanna hemma. Då dök en okänd kille upp, han kunde spela trummor och fick hastigt gå igenom låtarna i logen.  Inte en sekund hade jag tänkt att trummisen var ny. Det svängde.

De gjorde en stämningsfullt fin version av Från Klaraberg till dig. Så passande mitt i natten.

I slutet av 1952 var jag hur hemskt det än låter, tvungen att gå. Sista tåget hem till Alingsås skulle gå 03:10. Inte mycket att göra något åt. Jag hade ingenstans att sova i Göteborg. Det ska ni veta, att det gör ont i hjärtat hos ett av Moneybrothers mest trogna fan, att gå innan konserten är slut. När jag kliver ut i natten hör jag hur Anders frågar publiken "vill ni höra mer?". De jublar. Bandet startar Du måste kunna gå nu. Det kunde jag. Fast jag hade helst stannat.

In a bit.

Jonas Eliason

Dagbok från Way Out West, fredag

Janelle Monáe gav festivalen syre.

Festival: Sitter här och lyssnar på splitternya singeln I was Jesus av Hello Saferide. Hello Saferide, Säkert! eller rätt och slätt Annika Norlin är en av de mest intressanta akterna under årets Way Out West. Hon ska ju göra slag i saken och köra båda projekten under en och samma konsert. Om vi får tro det är det också det enda framträdandet hon gör det här året, trots att nya skivan The Fox, The Hunter and Hello Saferide släpps 3 september.

Men varför pladdrar jag om det. Fredagens festival var ju så mycket mer än ett singelsläpp. Med närmare eftertanke var det ändå en mellandag för mig. Somliga tycker sig nog ha fog att ge mig en örfil för att kalla det mellandag. Outkast spelade ju, och det kändes nästan som att Icona Pop's konsert  var förband till kvällens stora nummer. Icona Pop kan det där med att vara förband för de har värmt upp både Katy Perrys publik liksom Miley Cyrus dito. 

Det är förstås något mycket mer för svenskduon som nu kom tillbaka för att spela på hemmaplan. Markus Krunegård gör faktiskt, för mig, ett överraskande gästspel på gitarr och sång under Then we kiss. Något som får mig att undra. Kommer han tillbaka även under lördagen för att sjunga duetten Det kommer bara leda till nåt ont med Annika Norlin? Precis som på skivan. Nu när han ändå är på hugget.

Innan Icona Pop släppte loss på Azalea satte Janelle Monáe igång publiken från scenen mitt emot, Flamingo. Hon visade att musik när det är live är något mer än att bara spela låtarna. Det var show. Janelle med band jobbade med högsta energi konserten igenom. Dessutom var de väldigt måna, från första sekund, att inkludera publiken.

Jag brukar alltid upprepa Tomas Öbergs mantra, sångaren i bob hund. Han sa att det är publiken som gör en spelning legendarisk, inte bandet. Till det tänker jag att bandet måste ge publiken rätt förutsättningar. Janelle Monáe med band bjöd verkligen in till fest. I slutet av spelningen får de hela publiken att sätta sig ner. Ett riktigt konserttrick. När alla sedan flyger upp utbryter vild dans.

Mø gav allt på Linné-scenen, men mig passerade det.

Emellertid! Jag inledde dagen med en vegetarisk hamburgare. Borta på Flamingo hördes tonerna från Neko Case. De slutade spela 20 minuter före utsatt tid.  Neko Cases röst hade gått sönder.

Sedan följde jag med Totte. Vi skulle se danska Mø på tältscenen Linné. Det kokade av värme i tältet. Först att inta scenen var trummisen som tog god tid på sig att sätta sig till rätta vid sitt trumset. Men sedan började han virvla på den elektroniska trumman. Åskådarnas jubel steg och de andra musikerna kom in. Karin Marie Ørstedt visade ingen brist på energi när hon äntrade scenen och började sjunga. Hon hann faktiskt publiksurfa tre gånger under konserten. Trots detta var det för mig, som oinvigd, en intetsägande konsert. Det enda som berörde var sista låten. Don't wanna dance tycktes lyfta tälttaket. Mø torde ha lämnat ett bestående minne hos många i publiken.

Efter att ha sett Mø strosade vi från Linné till Flamingo. Där träffade vi oplanerat på lite kompisar. Jag träffade bland annat en vän som jobbar på Way Out West i år. Han är chaufför åt artisterna. Om jag förstod det rätt hade han kört Mando Diao till Dungen innan deras DJ-spelning. De ska ha varit mycket trevliga, Björn och Gustav från Mando Diao.

Conor Oberst svettas i solskenet, men behåller hatt och solglasögon på.

Anledningen att vi gick till Flamingo var för att se Conor Oberst. Ännu ett blankt pappersark för mig. En snabbkurs i Oberst-kunskap: han var sångare i Bright Eyes. Enligt tyckarna är han också ett musikaliskt geni.

Jag såg de som verkligen njöt av hans framträdande i eftermiddagssolen. Samtidigt kan jag förstå Johan Lindqvists ord i Göteborgs-Posten. "Jag blir uttråkad, sedan blir jag rastlös och det enda som hjälper är att Oberst då och då kommenderar bandet att ta i ännu mer så att musiken slår över i ett dån" skrev han.

Efter ett par låtar går vi och sätter oss i gräset. Därifrån kan vi njuta av sista låten som aldrig verkar vill ta slut. Underbart så.

På detta vis förflöt en mellanmjölkens dag på Way Out West. Jag såg både Outkast och Slowdive men i ärlighetens namn berörde ingendera av dem som Annika Norlin. Detta sagt redan på förhand.

Bäst var inte musiken. De spanska chorritosarna med choklad på toppade det mesta.

In a bit.

Jonas Eliason.

Dagbok från Way out West, torsdag

Markus Krunegård ser liten ut på avstånd.

Festival: Allt blev bombat. Massakrerat. Raserat. Grusat. En tung sten infann sig i mitt bröst. Jag blev glad när jag insåg hur bra The Horrors är och att de skulle spela på Way out West. Smällen därpå blev fet när de ställde in på grund av sjukdom. Hip-hoparna i Labyrint ersatte deras speltid. Inte ens samma genre. Något att ledsna på, personligen, så att det räcker och blir över.

Detta är mitt första Way out West på fyra år. Poliçia blir således den första artisten jag och min kompis Totte bevittnar. Och ja, Channys röst låter otroligt. Det är studiokvalitet vilket är beundransvärt när det gäller live. Att hålla rösten hel och frisk under en turné kantad av resor och begränsad vila är ett idogt jobb.

16:35 gassade solen gött över festivalens största scen. Till tonerna av Enya klev hela Sveriges norrköpingson med band in på Flamingo. De öppnar något trevande med Hell yeah Norrtälje för att sedan trycka gasen i botten i de första skälvande takterna av Invandrarblues.

Alla älskar Markus Krunegård sommaren 2014, även om några stör sig hårt på honom. Den här sommaren firar han succén med sitt album Rastlöst blod genom en handfull exklusiva spelningar. Way out West föräras med en svettig timme, fullproppad med det viktigaste och bästa från hans låtkatalog.

Intensiteten är hög. Några extranummer hinns inte med. Ändå hinner Markus Krunegård riva av hitten med stort h – Jag är en vampyr – och ge en känga åt Sverigedemokraterna under avslutande Korallreven & vintergatan. Sedan har en timme gått märkligt fort. Så är det sommaren 2014. Åtminstone om man heter Markus Krunegård.

Markus Krunegårds låtlista:
Hell yeah Norrtälje
Invandrarblues
Ibland gör man rätt, ibland gör man fel
Under broarna i Skanstull
Let's go nu är jag din yo
Hela livet var ett disco
Piller i badkaret
Askan är den bästa jorden
Jag är en vampyr
Du stör dig hårt på mig
Korallreven & vintergatan

Mando Diao DJ:ar, showar och dansar.

Senare med en vegetarisk hamburgare i magen är det dags för en annan trendig grej anno 2014: DJ-set med Mando Diao. Att det är just Mando Diao jag ser, eller snarare Björn och Gustav, beror på min bergfasta relation till deras musik. Allt som har med Mando att göra är värt att se, de få tillfällen som ges. Uppflugen på en parkbänk ser jag dessutom väldigt bra när de får publiken att dansa. Lite draghjälp får de av sin kompanjon Natty Silver som vevar och hejar igång festivalbesökarna.

Någon traditionell konsert med Mando Diao är det så klart inte. Istället varvar de strofer från sina egna och andras låtar med beats och mässande. När de är färdiga höjer jag mina armar och applåderar.

Jag lämnar festivalens minsta scen Dungen och styr mot den största där Motörhead spelar. När de avslutar och lämnar scenen med en lång rundgång börjar det hända saker på scenen mitt emot, Azalea. The National gör entré medan The Doors Riders of the storm spelas i högtalarna. Totte ansluter och vi ser ett band som för oss båda är ett blankt papper. Den enda relationen vi har till The National är att kompisar till oss gillar dem. Det är inte till särskilt stor hjälp under en konsert och The Nationals musik blir i mina öron efter hand alltmer sömnig. Göteborgs-Postens Jan Andersson tycker å sin sida om dem i tidningen dagen efter. "Bloodbuzz Ohio är som alltid halsbrytande bra" skriver han.

Natten tillhör Les Big Byrd i mörkret på Rondo.

Way out West i all ära. När natten kommer är det Stay out West på klubbarna i stan' som gäller. Jag har inte varit på Rondo sedan 2004 när Magnus Uggla hade en krogshow där. Det är andra tongångar nu när Joakim Åhlund i spetsen för sitt senaste band, Les Big Byrd, inleder en kort men bländande konsert 23:15. Det är psykadeliskt och svängigt. Jag såg dem i juni när de agerade förband till The Brian Jonestown Massacre på Pustervik. Nu är det snäppet bättre. Tyvärr bjuds vi inte på lika många låtar och Åhlund tackar efter Vi borde prata men det är för sent.

Les Big Byrd låtlista:
They worshipped cats
White week
War in the streets
Dandelion seeds
Indus waves
Back to Bagarmossen
Vi borde prata men det är för sent

När Les Big Byrd lämnat scenen är det dags för lite nattamat. Längst bak på Rondo har det dukats upp en vegetarisk buffé som jag och Totte hugger in på. Medan vi avnjuter bönor, tsaziki och andra godsaker kickar Mattias Alkberg igång med en sann punkspelning. Efter honom skall Hurula spela men det hinner vi inte med då vi måste ta sista bussen hem. Sömnen känns välförtjänt och öronen får vila.

In a bit.

Arturponken.

Med Sylvester Schlegel i minnenas park

Utanför Trädgårdsföreningen.

Sylvester Schlegels låtlista:

Brasved

Vänta tills vi är nyktra

Dåligt på ett bättre sätt

Drick mycket vatten

Stockholmslåten

Bygdens son

Vad hände med oss?

Led mig bort, led mig hem

Konsert: Igår kväll slog jag och min kompis Erik ned på en bänk vid kanalen. Bob Dylan hade anlänt till Göteborg med sin turné och Live Nation hade utsett Sylvester Schlegel som förband på spelningarna i Sverige. 

Det var inte så varmt igår. Göteborg bjöd på regnskurar och kyliga uppehåll. Det hindrade emellertid inte kön av Dylanfans i varierande åldrar att slingra sig lång. Kön började på Södra vägen, vid entrén till Trädgårdsföreningen, och sedan sträckte den sig över bron mot Kungsportsplatsen, svängde höger och ner längs Stora Nygatan. 7 500 människor hade kommit för att se Bob Dylan.

Medan folk fortfarande strömmade in i Trädgårdsföreningen och publikhavet fylldes på vid scenen så inledde Sylvester Schlegel med sin låt Brasved. Vi satt såklart på avstånd och hörde inte så mycket applåder mellan låtarna. Men det tog sig. Sylvester Schlegel var mycket ödmjuk och glad över att få denna chansen, att värma upp Bob Dylans publik. Den uppvärmningen var väl behövd denna kylslagna julikväll!

En bit in i spelningen berättar Schlegel för publiken att han har varit förband i Trädgårdsföreningen en gång förut. Det var för Magnus Uggla år 2001. Då var jag där, bara tio år gammal. Han och killarna i The Ark hade precis slagit igenom. Tio år senare lade The Ark av och Sylvester Schlegel gick solo. Han lanserade sig själv genom att medverka i årets Melodifestivalen med sin låt Bygdens son som han även spelade denna kvällen.  Dessvärre slutade han sist när deltävlingen i Malmö avgjordes. Karriären gick vidare ändå och i april kom hans första soloskiva döpt till Led mig bort, led mig hem. Solosatsningen kröntes således med att vara förband till självaste Bob Dylan. "En milstolpe i mitt liv och i min karriär" sa Schlegel till Kvällsposten i helgen som gick.

Det låter bra om Schlegel och hans band. De verkar samspelta och jag och Erik önskar att han vore bokad till årets Kulturkalas så att alla får se dem! Det gnistrar om låtar som Vänta tills vi är nyktra och Dåligt på ett bättre sätt. Utan att vara på plats i parken kan vi riktigt höra hur Schlegel med band sprudlar av energi när de startar med Brasved. På samma inspirerade vis avslutas konserten 45 minuter senare med titellåten från soloskivan. Ge det istället The Arks hängivna publik, lite varmare väder och det vore nästan som när Håkan Hellström med band går loss i Du är snart där. Så härligt, lysande och bra är det.

Lite senare på kvällen spelade huvudnumret och tillika storstjärnan Bob Dylan – 73 år gammal. I Göteborgs-Posten beskrivs han dagen efter som en Jesus-gestalt men att formen vacklar med stunder av magi. Av det vi hör utanför parken är det en röst som har sett sina bästa dagar. Jag kan i alla fall säga "jag har hört Bob Dylan – live". Men jag såg honom inte.


In a bit.

//Jonas

Kasabian - 48:13

Kasabian har släppt en ny skiva. Den fjärde i ordningen och titeln på denna är 48:13 vilket syftar på skivans totala speltid. Lägg därtill att ingen av skivans låttitlar börjar med stor bokstav. När man vet det vill man veta hur det låter. Har man hört Kasabian tidigare känner man igen sig. Jag har som vanligt svårt för att bestämma vad jag tycker om dem. Vad är varmt, vad är kallt? Kasabian kan göra musik som berör mig djupt, eller musik som inte säger mig ett dyft. Det är i vanlig ordning en blandning av elektronisk musik och rock. Ibland gifter de sig, ibland skär det sig. Som vanligt stillar sista låten mina nerver.

In a bit.

//Jonas E

Weeping Willows, 2014-03-27, Pustervik

Foto: Jonas Eliason

Konsert: Magnus Carlsson kommer sist in på scenen. Iklädd svart kostym tuggar han tuggummi. Det där med turnépremiär verkar inte bekymra honom ett skvatt. Inte heller att det är sju år sedan Weeping Willows släppte en ny skiva för att spela land och rike runt. Så börjar han sjunga. Hur säkert som helst. Inte en ton är sur. Inte ett ord glöms bort. Allt är i ett och samma penseldrag. Hela bandet utstrålar en trygghet som utgör grunden för konserten. Lägg därtill Stefan Sporsén på trumpet och Sjöströmska Stråkkvartetten och vips – en oklanderligt trevlig kväll på Pustervik.

Efter några låtar ger publiken bandet sin första rungande applåd. En varm kärleksförklaring som hette duga. Då har Weeping Willows bland annat hunnit spela Under suspicion. Något de aldrig gjort live förut trots att den kom ut på skiva 1997! En annan raritet som spelas är Eternal flames. Helt apropå. Låtvalet går inte att klaga på. Det markerar också bandets tillbakagång till sitt klassiska sound. Det enda som saknas är Touch me. Men det får gå.

Publiken består mestadels av 35 och 50-åringar. Några 63 och några 23. Flera har grundat med en öl och en limeskiva. Därför skrattas det vältajmat de få gånger Magnus säger något underfundigt. Publiken vet också att vara på tårna. Ibland. När bandet lämnar scenen efter Broken promise land så tvingas de upp igen av applåderna. Folk applåderar inte bara. Nej, de låter även stampa med fötterna så det mullrar, ja nästan gungar i lokalen.

Tur att man som band kan bjuda någonting tillbaka. Som till exempel pärlan (We're at) Different places. Efter smäktande So it's over förklarar Magnus Carlsson plötsligt att konserten är slut. Han tackar ödmjukast och säger att vi ska ta hand om varandra och vår värld. Så är det över. Fastän det bara börjat. 70 spelningar kvar.

Låtlistan
The world is far away
Sunny days
Grains of sand
The burden
My peaceful heart
Let the river flow
Blue and alone
While I'm still strong
Stairs
Lovers never say goodbye
Under suspicion
The moon is my whitness
Too late for us
Eternal flames
Broken promise land

Extranummer
It takes a strong heart to love
(We're at) Different places
So it's over

In a bit.

Jonas Eliason

Äntligen hemma med Weeping Willows igen

Comeback. Vi får väl lov att kalla det så nu när Weeping Willows sju år efter senaste albumet Fear and Love släpper uppföljaren The Time Has Come. I kväll har de turnépremiär på Pustervik.

De har sannerligen smugit sig tillbaka. Samma kväll som Melodifestivalen hade final i Friends Arena spelade Weeping Willows smygpremiär på Norrtälje Teater. Redan för tre år sedan bokade de sina egna spelningar och gav sig ut på vägarna utan någon ny skiva på repertoaren. Bara ut för att spela, för att det kändes bra och för att det redan då var ett tag sedan de senast sågs på scen. Turnépremiären på Pustervik fullbordar alltså den ”långa” vägen tillbaka. 

Efter spelningen på Norrtälje Teater spekulerade Norrteljetidningens recensent Magnus Östnäs i deras comeback. ”Timingen i dessa retro-tider är närmast klinisk. Eller också är det så att vi som drömde, grät och sjöng med detta turnerande sällskap i brustna hjärtan hamnat i samfälld medelålderskris, i en gemensam längtan efter den tid som flytt. Kanske är det just så att ’The time has come’ som nya kritikerrosade skivan heter, landat helt rätt i ett supervalår där många blickar tillbaka. Eller också är det helt enkelt en riktigt bra platta”. Östnäs refererade i samma recension till ett annat känt, numer insomnat, svenskt band. Så här skrev han: ”Kul med ett band som kan fylla något av det svarta hål The Soundtrack of our lives lämnat efter sig på den svenska bandhimlen”. Det råder ingen tvekan om att Weeping Willows fortfarande är mycket omtyckta.

Nya skivan är enligt många en tillbakagång till hur Weeping Willows lät när de slog igenom 1997. Tillbaka till stråkarna och Roy Orbinson-tongångarna. Dagens Nyheter skrev att bandet hade hittat melodin igen. Jan Gradvall tyckte i sin recension på Dagens Industri att de hade gjort sin bästa platta. Möjligen har kritikerna och publiken längtat tillbaka till hur bandet lät på 90-talet. Vad vet jag. Det räcker dock inte, man måste leverera en bra skiva också. Gradvall ansåg att Weeping Willows lyckades med det konststycket. ”Allt behärskas till fulländning” skrev han. Sångaren Magnus Carlsson säger själv till musiktidningen Gaffa att ”grunden med bandet är typ My way med Sinatra” och att ”nu har det dröjt sju år  och vi har hunnit få en överblick. Vad fan är Weeping Willows? Det är inte ett rockband. Det är med stråkar, som från början”.

Det är kort sagt, och med andra ord, som upplagt för ett kärt återseende mellan band och publik i kväll på Pustervik.

In a bit.

Jonas Eliason