The Ark: Vid apokalypsens ände

Med ett fåtal veckor kvar av sin existens besökte The Ark en sista gång Göteborg för en spelning på Lisebergs stora scen. Jag var där för att ta farväl av min uppväxts stora idoler för att inte säga förebilder. På förhand kanske en tårarnas och känslornas kväll i begravningens tecken. Fel. Är det något som The Ark alltid har handlat om så är det glädje, extas och bombasm. Alltsammans manifesteras redan i konsertens första brinnande minuter när det stora skynket faller framför scenen och The Ark rivstartar med Absolutely no decorum. Redan där för att liksom ytterligare understryka att The Ark aldrig har tummat på de storslagna excentriska uttrycken.

Konceptet avtar aldrig under konserten. Det är med små ord beskrivet fulländningens kväll, pojkarna på scen är dessutom snortajta. Vi bjuds på flertalet klädbyten och det faktum att varje låt kan härledas från samlingsskivan Arkeology konstaterar den starka röda tråden som binder ihop hela föreställningen. Medan nostalgins vindar svepte över Liseberg fick vi med allsång ledd av samtliga medlemmar i bandet ta del av alla klassiker från Let your body decide via den storvulna rockpjäsen The apocalypse is over till den för kvällen tomteblossprudlande schlagern The worrying kind.

Och Ola Salo talar, bland annat om vikten att njuta och ha roligt oavsett om det i andras ögon anses som galet, löjligt och helt befängt och introducerar It takes a fool to remain sane med att kalla den för "idioternas internationella nationalsång".

Men trots all glädje och värme, för det är just vad kvällens inramning består av, så har tyvärr allt roligt ett slut. Den tioåriga resan med arken sedan deras genombrott i början på 00-talet närmar sig för min del sitt slut. Calleth you cometh I avslutar lika traditionsenligt som Kalle Anka på julafton kvällens konsert med ett The Ark klädda i guldlaminerade scenkläder. Utmattningen i publikens kroppar sätter inga gränser när den sista allsången exploderar i eufori och trummis Sylvester tar det gigantiska hoppet och slår av spelningen på en cymbal som Ola håller upp i luften.

Lika praktfullt som konserten startar, lika elegant och storartat slutar den. Vad kan jag säga? Tack The Ark. Ni har gett mig fötter att stå på - hela livet. Eller med orden som Ola Salo presenterar kvällens sista låt "en sång om evig kärlek".

Evig kärlek.

Låtlistan:

Absolutely no decorum

Clamour for glamour

Breaking up with God

Father of a son

Superstar

Tell me this night is over

Disease

Prayer for the weekend

Let your body decide

It takes a fool to remain sane

The apocalypse is over

One of us is gonna die young

Extanummer:

The worrying kind

Snippets: Pantamera, Echo chamber

Calleth you cometh I

In a bit.

//Arturponken

Sista kvällen med gänget

Ikväll blir sista kvällen med The Ark för mig. Vi sågs första gången i juli 2001, nu, tio år senare tar vi avsked. Det låter ganska dramatiskt. Det är det.

Låtönskning? Ingen speciell, allt kommer bara vara härligt. Ända fram till sista ackordet tonar ut.

In a bit.

//Arturponken

Kulturkalaset: The Soundtrack of Our Lives

Jag hade tänkt att recensera The Soundtrack of Our Lives. Istället skulle jag vilja ta tillfället i akt att ifrågasätta alkoholens totala existens och hur den brukas. Det dröjer nämligen inte länge under konserten som tar sin början vid åttatiden på kvällen innan några män i 25-30-årsåldern börjar bräka och skråla mellan låtarna (det är i början annars märkbart tyst, fansen längst fram har köat sedan tre-tiden natten innan för att se Daniel Adams Ray). Dessa män vrålar om att TSOOL ska köra låten Confrontation camp. Först framstår de som en hängiven skara anhängare till TSOOL, sedan skiftar bilden av dem till att snarare vara fulla och allmänt störande. De fortsätter att skråla mellan mer eller mindre varje låt att bandet ska köra Confrontation camp. Sångare Ebbot verkar efter en stund tröttna på deras tjat som tar lite väl för mycket plats och han himlar med ögonen upp mot himlen innan nästa låt börjar. "Vi tar den sen i logen" säger gitarrist Ian Person.

Det är förstås rockkonsert, i synnerhet när det gäller TSOOL och då även av extra genuina sorten. Det händer förstås sånt här, jag har varit med om det förr - inte helt oväntat på konsert med just kvällens och denna "recensions" band. Men jag har börjat att tröttna på människor som inte ens luktar öl längre när de druckit och blivit märkbart påverkade när de gör saker de inte hade levt ut lika extravagant som om de hade varit nyktra, nu stinker deras andedräkt och beteende bara illa. Mitt förtroende rubbas på nolltid för typer som dessa, respekten rämnar rakt ner i intilliggande kanalen vid Kungstorget och jag blir tvungen att inför loja och oerfarna vakter köra armbågen i en av de fulla männens sida för att driva undan honom innan han pressar bort mig från kravallstaketet där jag innan han och hans kompis kom rumlande tog plats i god tid för att avnjuta lite äkta härlig rockmusik.

Nog om det.

The Soundtrack of Our Lives kommer till match utan ordinarie uppställning, nåja, ungefär. Gitarrist Mattias Bärjed ska bli pappa närsomhelst och är ledig från sitt jobb och ersätts av en betydligt yngre kille som är märkbart lik ordinarie gitarrist. Han svänger till och med runt som Mattias en gång och rör sig enligt liknande rörelsemönster till en låt. Annars är det som alltid samma väloljade rockmaskin som rullar igång på Kungstorget under fullt pågående Kulturkalas. Det är extra härligt att se pianisten Martin Hederos inlevelse när han spelar eller trummis Fredrik Sandstens virtousitet när han låter trumpinnarna drilla över pukor och cymbaler i en virvlande fart.

De inleder med lite ovanliga Homo Habilis blues men når tidigt i konserten fram till ångvälten Big time som får hjulen att rulla snabbare i stadig takt. Som vanligt skapar bandet ett lika härligt sväng i varje låt och extra mycket när de går loss i hits som Thrill me, Sister surround eller Mantra slider.

Efter lite en dryg timme är speltiden slut, men TSOOL får dispans att köra två extranummer och gör det i form av klassikern Instant repeater 99 och den alltid lika stämningsfulla The passover som avslutar konserten med mantrat "Don't worry, stop hurry, it's only your life before you awake".

Låtlista:

Homo habilis blues

Galaxy gramophone

Grand Canaria

Big time

Just a brother

Lost prophets in vain

Thrill me

Second life replay

Sister surround

Mantra slider

Extranummer:

Instant repeater 99

The passover

In a bit.

//Arturponken

Kulturkalaset: Timo Räisänen

Götaplatsen, Göteborg, Kulturkalaset fredag. Vi har Timo Räisänen, hans band, Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Symfoniska kör på Kulturkalasets största scen. Det är med andra ord upplagt för dramatik och extra allt. Precis som en VM-final.

Det börjar först lite trevande med I'm indian innan orkestern och kören ansluter och blåser upp låten till en magnifik inledning. Sen bjuder oss Timo Räisänen på fredagsgodis i form av hits, mellansnack om hur rolig denna enda konsertern för sommaren ska bli, att regnet är borta samt ler lyckligt åt publiken. Han är i övrigt klädd i läderbyxor och en gul t-shirt med lustiga figurer på. En smått överraskande smällkaramell släpper Timo när han presenterar en helt ny låt som kvällen till ära har sitt uruppförande tillsammans med Göteborgs Symfoniker, En vinglig sol. Är det tecken på att nästkommande album från Timo Räisänen är på svenska månne?

Dylika funderingar viftas bort i alltid lika glänsande Carry me home som dock för kvällen störs periodvis av en alldeles för svällande okontrollerbar bas i både golvpuka och elbas. Vi i publiken (i alla fall jag) får en släng av nostalgi när Timo med band spelar gamla Pussycat, inte för att man känner sig som 17 igen men ändå.

Hela kvällen igenom följer symfonikerna med, ibland får de bara sitta där och lyssna när Timo och hans supertaggade band spelar, ibland utsmyckar de låtarna precis som att hänga upp kulor i julgranen och får ibland visa upp sig i lite mer tilltagna crescendon. Men det känns alltjämt som att det är en VM-final som slutar oavgjort. Den där avgörande bollen sitter inte där, den studsar liksom stolpe ut. Nej, den rullar med värdighet in i målnätet under storslagna My valentine. Men det räcker liksom inte till hela vägen på något sätt.

Vi får två extranummer under kvällen, den ena en av Timos kanske mest kända låtar(se låtlistan) samt sången till Göteborg Aldrig långt bort som får sin alldeles speciella utsmyckning i form av lite äkta göteborgskt kallt regn som kommer farande med blåsten. Sedan vill inte symfonikerna stanna kvar på scen, de är alltför rädda(förståeligt) om sina dyra instrument som kan ta skada i regnet och blåsten. Timo Räisänen kommer följaktligen tillbaka med band in på scen efter en stund och tackar publiken å det varmaste han kan för kvällen som han själv tyckte gick alldeles för fort. Själv kan jag inte hindra tanken på att se honom på en adrenalinpumpad och svettig klubbscen. Där tror jag Timo Räisänen är som bäst även om det självklart måste vara helt fantastiskt att få uppträda på Götaplatsen uppbackad av symfoniker, eget band och hela kittet inför ett folkfyllt kalasande Avenyn.

"Wow, vilken känsla" tänker jag.

Låtlista:

I'm indian

About you now

Sweet Marie

One day

En vinglig sol

Carry me home

Let's kill ourselves a son

Pussycat

Bleeding

Outcast

My valentine

Extranummer:

Fear no darkness, promised child

Aldrig långt bort

In a bit.

//Arturponken

Kulturkalaset: Sahara Hotnights

Efter gårdagens hip-hop-utsvävning med Movits på Göteborgs Kulturkalas kändes det som att "komma hem" till kvällens konsert med Sahara Hotnights, trots min ganska historielösa bakgrund med just dessa tjejer från Robertsfors. Det visar sig bli en ganska klassisk "slutet på sommaren"-spelning. Kylan börjar sakta smyga sig in i våran svenska väderlek och mörkret likaså men i publiken ångas ändå upp en viss värme.

Sahara Hotnights släntrar klockan tio på kvällen in på scenen på Kungstorget klädda i tajt svart och läderjackor, det är ingen tvekan om saken - vi har rock på menyn! Inledningen är stadig med nya låtar och gamla dängor i form av exmpelvis Oh's, Cheek to cheek och Loneliest city of all. Sen går intensiteten ner en smula med låtar som på skiva låter riktigt bra men som denna kväll blir (tyvärr) tämligen platta i det något grötiga ljudet, dock ska man inte glömma att de utgör en variation under konsertern helhetsmässigt sett. Wanted you/ want is gone och Secrets är exempelvis sådana låtar som får ett ganska ljummet mottagande.

Då är det skillnad när Sahara Hotnights tänder en bengalisk eld i form av Quite a feeling som det är ett rejält tryck i, för att inte tala om kvällens absoluta höjdpunkt - Visit to Vienna - särskilt inledningen(okej, Vulture feet gör ett gott förarbete), denna kvällen slår inget annat just den här stunden. Det märks också på bandet själva, den här låten är det krut i!

Det är så högt konsertern når, extranumren är stadiga men utgör ingen större överraskning. Efter en rivig Walk on the wire vinkar Sahara Hotnights, tackar snällt, bjuder på nåt léende och säger hejdå. Tack för att ni kom säger jag.

Bäst: Visit to Vienna, en klass för sig. Utan tvekan.

Sämst: Kan vi få liiite mer publikfrieri?

Låtlista:

Oh's

Let you down

Cheek to cheek

Loneliest city of all

781

Wanted you/ want is gone

Quite a feeling

Secrets

Vulture feet

Visit to Vienna

Extranummer:

Getting away with murder

Walk on the wire

In a bit.

//Arturponken

Kulturkalaset: tisdag

Igår startade Kulturkalaset. Jag var där och såg Daniel Lemma men när jag och min kompis Totte kom dit hade det väl redan hunnit gå cirka tio minuter på konsertern. Kort efter att vi kom körde han Lie and tell me you're happy vill jag minnas. Efter kanske en halvtimma av konsertern kom låten jag på färhand hade tänkt lite fördomsfullt att alla var där för, igenkänningsfaktorn var i alla fall stor när Daniel Lemma med band spelade If I used to love you.

Keeps getting better fick avsluta hans konsert.

Sedan visste vi att Movits skulle spela på Kungstorget och då människor började droppa bort från scen efter Daniel Lemma så testade vi att se hur långt fram vi kunde komma. Flinkt kilade vi fram mot scen och det visade sig att vi kom nästan längst fram. Sen hade vi inte riktigt hjärta att gå därifrån. Det började med att vi tänkte "bara stanna över en låt" vilket tillslut blev en halvtimme vilket mynnade ut i att vi gick därifrån först när konsertern var slut. Det blev ett rejält drag och folk dansade&hoppade som tokiga. Vi levde med och testade på hiphopen för en timme och vist dansade vi med fansen men... vi var ganska överrens efteråt, hiphop var väl inte vår grej. Inte min i alla fall. Den lär nog aldrig bli det, jag sa att "när jag kommer hem får det bli Gå och fiska med Gyllene Tider".

Men Kulturkalaset har bara börjat. Ikväll spelar Sahara Hotnights på Kungstorget, lite hederlig pop&rock (det ska bli kul, känns som hemma jämfört med igårkväll), på fredag spelar Timo Räisänen på Götaplatsen och sen till sist - The Soundtrack of Our Lives på Kungstorget, lördag. Det lär bli smockat med folk då och alldeles fantastiskt. Jag tänkte vara med på alla konserter och recensera efteråt.

Med andra ord blir Kulturkalaset bara roligare för varje kväll, eller som Lemma sjöng "keeps getting better".

In a bit.

//Arturponken

Better by design

Jag ska ta och nämna några ord om min design på sidan. I början av sommaren ändrade jag denna bloggens design efter att ha haft samma utséende sedan slutet av 2008. På tiden för något nytt kan man säga.

Jag satt och funderade så att mitt huvud skulle explodera av prestations- och designångest. Sen klickade det till. Bloggen skulle få ett kliniskt, torrt och rent utséende à la den verkligheten jag lever - som ett textkompendie på universitetet. På bilderna ovan kan ni följaktligen se bilden av min bloggs gamla design samt mitt textkompendie Minikompendium: Lyrikexempel: Jakobsons kommunikationsmodell från vårterminen.

Sådärja, nu har jag avhandlat den lilla praktiska detaljen.

In a bit.

Arturponken

Notes from a hospital bed...

För er som känner er manade att läsa på engelska så kan ni ta reda på vad som hänt The Hives sångare Howlin Pelle Almqvist. Klicka bara på länken här nedan.

Notes from a hospital bed...

In a bit.

Arturponken

Ticket to ride

Häromdagen insåg jag att The Hives skulle uppträda på Way Out West. Festivalen som jag i år har valt att nobba. Pulp och Säkert! var de enda som lockade, trodde jag. WoW är ju som bekant slutsålt i år som vanligt och mer är det inte med den i saken. Jag kliade mig fundersamt i pannan och undrade hur det kunde passera mig att ett av mina stora favoritband kunde bli inbokade utan att jag märkte det.

Men sedan, jisses.

Jag slår upp Metro på tåget, skummar igenom schemat för Kulturkalaset som går av stapeln nu i veckan och inser att The Soundtrack of Our Lives spelar nästa lördag! Det är ingen dålig överraskning, fina plåster på såren. Lägg därtill Sahara Hotnights på onsdag och Timo Räisänen med Göteborgssymfonikerna på fredag.

Det kan faktiskt bli riktigt bra, jag får åtminstone en välbehövlig dos pop och elgitarrer samt lite anständig och ordentlig rock. "Big time", som vi säger på Soundtrack of of our lives-iska.

In a bit.

//Arturponken

Säg inte nej, säg kanske

Igår såg jag Himlen är oskyldigt blå och en av de stora behållningarna var den tidsenliga klädseln som skådespelarna hade på sig. Därför slogs jag av likheten mellan Bill Skarsgård och Mick Jagger! Den jämförelsen har säkert gjorts tidigare, jag vet inte, det kan ju mycket väl bara möjligt. Jag fick bara för mig det när de svalsade omkring i sina 70-talskläder där i filmen!

En annan Mick Jagger-kopia finner vi i Sugarplum Fairy, sångare Viktor Norén har till och med gjort rollen som Mick Jagger i en film vill jag minnas om än som en biroll.

In a bit.

//Arturponken

Jannica avslöjar!

Lite som Ahlmedalsveckan fast på mitt rum, och inte politik heller för den delen. Istället musik. Min kompis Jannica kom för att göra en kort presskonferens och även spela lite musik med mig. Vi hann skriva en ny låt bland annat. Men åter till vad som sades under presskonferensen.

Jannica, det ryktas om att du spelar i ett nytt band. Stämmer det?

- Ja.

Vad heter ni?

- Vi heter inget, inte än. Det kommer.

Hur låter eran musik?

- Som rock på svenska.

Okej kul, har ni funnits länge?

- Nej eftersom vi är ett helt nytt band så har vi inte funnits så länge.

Planerar ni att spela in eller uppträda live snart?

- En sak i taget men JA det kommer.

Slutligen, kan du ge ett smakprov på en textrad från erat nya material?

- "Vi snurrar runt i någon slags cirkus"

Efter detta var den korta presskonferensen slut och vi tackar Jannica så mycket tills vidare. Det ska bli spännande att höra det nya bandet!

In a bit.

//Arturponken