The Ark: Vid apokalypsens ände

Med ett fåtal veckor kvar av sin existens besökte The Ark en sista gång Göteborg för en spelning på Lisebergs stora scen. Jag var där för att ta farväl av min uppväxts stora idoler för att inte säga förebilder. På förhand kanske en tårarnas och känslornas kväll i begravningens tecken. Fel. Är det något som The Ark alltid har handlat om så är det glädje, extas och bombasm. Alltsammans manifesteras redan i konsertens första brinnande minuter när det stora skynket faller framför scenen och The Ark rivstartar med Absolutely no decorum. Redan där för att liksom ytterligare understryka att The Ark aldrig har tummat på de storslagna excentriska uttrycken.

Konceptet avtar aldrig under konserten. Det är med små ord beskrivet fulländningens kväll, pojkarna på scen är dessutom snortajta. Vi bjuds på flertalet klädbyten och det faktum att varje låt kan härledas från samlingsskivan Arkeology konstaterar den starka röda tråden som binder ihop hela föreställningen. Medan nostalgins vindar svepte över Liseberg fick vi med allsång ledd av samtliga medlemmar i bandet ta del av alla klassiker från Let your body decide via den storvulna rockpjäsen The apocalypse is over till den för kvällen tomteblossprudlande schlagern The worrying kind.

Och Ola Salo talar, bland annat om vikten att njuta och ha roligt oavsett om det i andras ögon anses som galet, löjligt och helt befängt och introducerar It takes a fool to remain sane med att kalla den för "idioternas internationella nationalsång".

Men trots all glädje och värme, för det är just vad kvällens inramning består av, så har tyvärr allt roligt ett slut. Den tioåriga resan med arken sedan deras genombrott i början på 00-talet närmar sig för min del sitt slut. Calleth you cometh I avslutar lika traditionsenligt som Kalle Anka på julafton kvällens konsert med ett The Ark klädda i guldlaminerade scenkläder. Utmattningen i publikens kroppar sätter inga gränser när den sista allsången exploderar i eufori och trummis Sylvester tar det gigantiska hoppet och slår av spelningen på en cymbal som Ola håller upp i luften.

Lika praktfullt som konserten startar, lika elegant och storartat slutar den. Vad kan jag säga? Tack The Ark. Ni har gett mig fötter att stå på - hela livet. Eller med orden som Ola Salo presenterar kvällens sista låt "en sång om evig kärlek".

Evig kärlek.

Låtlistan:

Absolutely no decorum

Clamour for glamour

Breaking up with God

Father of a son

Superstar

Tell me this night is over

Disease

Prayer for the weekend

Let your body decide

It takes a fool to remain sane

The apocalypse is over

One of us is gonna die young

Extanummer:

The worrying kind

Snippets: Pantamera, Echo chamber

Calleth you cometh I

In a bit.

//Arturponken