These spectacles reveal the nostalgics

"Hallå!" Ropar Howlin' Pelle när The Hives välkomnas med en applåd av fansen på Bengans. Pelle ställer sig bakom Bengans trumset, sträcker ut sin näve och börjar pumpa på baskaggen. Under tiden tar resten av The Hives plats vid bordet för att börja signera den nya skivan - Lex Hives - som släpptes i fredags. "Vad kul att ni är här allihopa!" ropar trummis Chris Dangerous till alla som kommit och verkar trots sitt efternamn ganska trevlig.

Jag började lyssna på The Hives i maj 2007. Min kompis frågade om jag hade lyssnat på The Hives något. Lite skamset hade jag ju inte gjort det, så jag lyssnade på några låtar, Walk idiot walk, Hate to say I told you so och Antidote. Ojoj vad det var bra. Och på den vägen var det. I augusti samma sommar såg jag The Hives live och blev totalt hänförd.

Hur låter den nya skivan då? Det är tillbaka till grunden, back to basic. The Hives har lagt till lite blås, någon orgel i nån sång och lite piano i en annan. Annars är det ett klassiskt Hives, garageinfluenserna präglar fortfarande soundet.

In a bit.
//Arturponken

Pop-polisen rycker ut igen

Någon måste vid det här laget uppmärksammat att Coldplays låt Talk har bisarrt lika drag från Computer love av Kraftwerk.

Lyssna exempelvis på dess båda intron men även refränger.

Talk/Coldplay

Computer love/Kraftwerk

Alltid lika spännande när man upptäcker att en låt man ansett vara välskriven egentligen har en slående lik anfader.

In a bit.

//Arturponken

Diabolic scheme

Nu har jag lyssnat på Bruce Springsteens nya singel We take care of our own (låter förresten som någon form av slogan till en valkampanj). Han börjar bli lika upphetsande för svensken som det är att gå till Konsum, i sommar gör han ytterlighare två spelningar på Ullevi. Han måste ha rekord på antal spelningar på dendär gamla sönderhoppade arenan va? Men jag blev imponerad när jag såg ett klipp på youtube häromdagen. En ung Boss 1975 framför med sitt band She's the one i en inspirerande intensiv och härlig version som hela tiden rör sig framåt med lyckliga steg.

Nu fick Bruce inte helt oväntat en fyra i betyg av GP för sin nya singel, en låt som med sin återkommande lilla piano-hook och omkväde låter förvånansvärt lik Brainpools Junk. Sistnämnda en mycket fin bagatell.

Lyssna och döm själva.

Bruce Springsteen/ We take care of our own

Brainpool/ Junk

Och så var P3-Guld över för den här gången. First Aid Kit, vad är grejen? Hajpade för sin stämsång? Vilken stämsång? Vem som helst har lika mycket stämsång som de hade i sin lejon-låt. Och hur kan något sådant jämföras med Fleet Foxes? Javisst, de låter säkert bättre på skiva men kom igen, var det här allt? Don't believe the hype hehe.

In a bit.

//Arturponken

1 år bakåt

Såhär ser min musiksmak ut 2011, det står helt klart nu när året är över. Listan är en topp tio över vilka artister jag lyssnade mest på under det gångna året. Vid en snabb anblick ser vi att bob hund innehar förstaplats och att det är slagsida för band som börjar med 'The', ett av dem lade förresten av. The Ark, tråkigt men sant. Fem av akterna på listan hann jag även se live under året. Experter spår att 2012 blir som 2011 fast värre. Bob hund lär med andra ord behålla sin placering, de släpper dessutom ny skiva i februari. Händels Hallelujah-kör på den! Eller som bob hund själva sjunger: "Bli aldrig som oss, bli värre!".

In a bit.

//Arturponken

12 poäng - vart är vi påväg?

Häromveckan, eller kanske ännu längre tillbaka, så kunngjorde Kent att de nästa år i april släpper sitt nya album "Jag är inte rädd för mörkret". Bandet låter hälsa att det är befriat från självmedömkan och fyllt med hopp, vidare är det till skillnad från många andra Kent-skivor inte inspelad i bandets ökända Psykbunkern. Nej, bandet åkte i höstas ner till södra Frankrike och tryckte på rec-knappen i en trevlig villa.

Det låter ju som att saker och ting håller på att tina upp en aning. Frågan är ju - vart är vi påväg? Alla tecken pekar åt en glamourös och chips-drypande hållplats: Melodifestivalen. Resan har bara börjat.

In a bit.
//Arturponken

Musikhjälpen

Det här är ju lite skoj, jag och delar av min kör tittade förbi glasboxen på Gustav Adolfs torg och sjöng en julklassiker för Musikhjälpen denna fredagsnatt. Slutet på terminen - och på en bra kväll.

In a bit.

//Arturponken

Lucia med Weeping Willows

Igår såg jag Weeping Willows. Ett band jag länge betraktat från håll. Egentligen skulle jag ha sett dem för ett par veckor sedan i Alingsås på Palladium men det blev inte så, eget musicerande kom emellan. Alla goda ting är dock två, Weeping Willows spelade igår på Storan (nåja det heter Stora Teatern numer) och bjöd på en närmast äkta känsla av lusserock.

Förlåt, glöm det sista, av det lilla mellansnack som Magnus Carlsson bjöd under huvudakten av konserten var just när han associerade till lusserock angående att spela på lucia. Magnus ursäktar sig för att inte prata så mycket och skämtar om att det annars nog skulle dyka upp en och annan groda. Synd är det, för annars skulle det vara just lite värmande mellansnack som likt kola och glögg skulle binda ihop den så annars finkomponerade låtlistan vi bjuds på under kvällen. Möjligen är det en smula för mycket covers i mitten, publiken hänger inte med på bandets hyllnings-våg men skam den som räknar ut kvällen redan.

Mot slutet av bandets huvud-set, efter att Magnus Carlsson förklarat att The Smiths förmodligen är världens bästa band, så kommer When I'm still strong och Touch me. Bland bandets finaste stunder. Efter det linkar gossarna av scenen och publiken börjar som aldrig tidigare under kvällen klappa händer och det mycket skanderande och taktfast. Som om vi visste vad som var på gång att hända, det gjorde vi ju givetvis inte. Bandet kommer strax in igen och påbörjar vad som skall bli en enda lång julklappsöppning. Den egna hitten Stairs följs av den mycket böljande covern på John Prines Christmas in prison. Därpå välkomnas Mattias Hellberg från förbandet in och de framför en mycket inspirerande version av Velvet Undergrounds klassiker Pale blue eyes. Tidiga julafton var inte slut efter det, när Mattias lämnat scen så välkomnar Magnus Carlsson in den sanna jultomten för kvällen - Ebbot Lundberg från Soundtrack of Our Lives! Publiken vet inte till sig av glädje. Apropå klassiker, med Ebbot på gitarr spelar de Hurt av... just precis - Johnny Cash. Förlåt, Nine Inch Nails. Konserten hade fått nytt syre!

Magnus Carlsson tackar än en gång för att publiken valt att dyka upp ikväll och önskar en mycket god jul. Kvällens sista gäst, Stefan Sporsén från för gemene man På Spåret-kända bandet Augustifamiljen (ja, och Håkan) ansluter och spelar fint på trumpet i avslutande Broken promise land.

Låtlista:

So it's over

If you know what love is

The burden

Grains of sand

Louisa

Wicked game (Chris Isaak-cover)

Blue and alone

In dreams (Roy Orbinson-cover)

Skin on skin

Fake plastic trees (Radiohead-cover)

Last night I dreamt (The Smiths-cover)

When I'm still strong

Touch me

Extranummer:

Stairs

Christmas in prison (John Prine-cover)

Pale blue eyes feat. Mattias Hellberg (Velvet Underground-cover)

Hurt feat. Ebbot Lundberg (Nine Inch Nails-cover)

Broken promise land

In a bit.

//Arturponken

Till dig som ska köpa julklapp till mig i år

Nu drar det ihop sig till jul! Det är kul... Just det. Jag värmer upp inför alla klapp-rim som kommer att behövas.

I år vet jag faktiskt inte vem som kommer att köpa julklapp till mig. Vi har lottat vem i familjen man ska köpa till så ingen vet vem man kommer få ifrån. Därför har jag, Jonas lillebror (men inte längre minst i familjen), satt ihop något som kan liknas vid en önskelista. Eller bara som inspiration eller en stark krydda till vad som kan tillredas till en julklapp. Jag tror jag gör det i någon form av rangordning (kanske). Eller nja. Jaja. Nu har jag bestämt mig, det finns ingen vidare rangordning i denna önskelista.

Det som är bra är att du kan beställa det mesta på typ Ginza, CDON eller liknande ställen. Smidigt va? Here we go!

1) På sena dagar har jag på allvar upptäckt The Cardigans. Denna skulle jag väldigt gärna vilja ha. Och då menar jag just DENNA, det finns olika versioner av den men jag vill ha den som även innehåller bonus-cd med B-sidor och annat skoj. Där finns tex en låt som heter Blah blah blah. Bara en sådan sak. Finns billigare på CDON än Ginza, tror jag.

2) En tjej i min klass, Frida, höll ett föredrag om Woodstock nyligen i skolan. Jag lyssnar ju gärna på 60-talsmusik, det vet ni. Och när de räknade upp i en trailer vilka som var och spelade på Woodstock (och finns med på DVD:n) började det vattnas i min mun: tex The Who, Grateful Dead, Canned Heat, Creedence, The Band och så vidare! En strålande julklapp till pop-Jonas.

Finns på Ginza.

3) bob hund kan man inte få för mycket av. De firar 20 år i dessa tider. Någon av dom här två tröjorna har jag länge kollat på men inte kunnat bestämma mig för vilken jag vill beställa. Nu kan DU avgöra, antingen bob hund i pixlar eller Jolly Bob. Beställes på bob hunds webshop --> http://www.bobhund.se/webshop/

Jag behöver small.

4) Ikoner, det är de - också ett av de band som har inspirerat till Charlies (vilka man som anhörig till mig borde ha kännedom om). Jag pratar ju såklart om The Jam. Jag har nosat lite på dem under många år men har ingen skiva med dom! En samlings-cd vore jättekul. Var säker så att låtar som Going underground, Town called Malice, Pretty green, That's entertainment, I've changed my adress och In the city finns med!

Hoppas detta hjälper dig. Ha det så fint. Jag gillar även kläder såsom skjortor, cardigans (gärna mörka), slipsar, flugor eller kanske en scarf om du skulle råka befinna dig i en klädaffär.

In a bit.

//Arturponken

P3-hitten

Nu är helgen här. En hetsig vecka förbi. Ledigheten fick bästa tänkbara början, en spelning. Painted Oceans spelade på Brasilianska föreningen i Göteborg. "Var ligger det?" undrar ni. Mycket enkelt. Jag säger bara: huset med löparna på väggen. Det första man ser av Göteborgs stad när man kommer med bil från Alingsås, om man svängt av mot Ullevi är denna iögonfallande vägg. Där inne spelade jag ikväll. Förutom folk, dryck och musik... så var stället också fullt av salta pinnar i sann release-anda. Check.

Hädanefter ska jag lyssna på Clash city rockers, har inte ägnat den låten en enda tanke sedan... 2007 någon gång kanske. Men i rätt miljö blir man sugen på den.

Nu tappade jag konceptet helt, tråden spann lös någonstans i maskineriet. Det får bli mer någon annan gång. Jo! Klicka >>här<< så hittar ni bevis för vad jag gjorde i tisdags. Det handlade ju också om musik, kan man säga.

In a bit.

//Arturponken

Fun

Det här var roligt!

Jag hör av mig snart igen.

In a bit.

//Arturponken

Sticky

Få klubbar har ett så klanderfritt namn som Sticky Fingers. Jag var där ikväll, blåste i trumpeten och dängde med tamburinen. Vilket sväng. Painted Oceans var bandet och jag hade äran att hoppa in.

En soffisternas, pedalisternas och rörarnas kväll på Sticky. Internt skämt åsido, kul afton!

In a bit.

//Arturponken

Dagens nyhet!

Titta här, ojoj vad spännande! Och den 15 november släpper bob hund ännu en ny singel - Har du inget man kan dansa till?

In a bit.

//Arturponken

Rekord! Rekord?

I måndagskväll kom jag hem från en ytterst angenäm Tysklandsresa med Chalmers manskör. Samma kväll, strax innan tolv, beställde jag tre skivor från CDON, de är nu här - i min hand. Vad blir det? Typ 48 timmar senare. Men skam den som ropar hej innan det kokta köttet är stekt, de hade istället för Elvis-samlingen packat ner Linkin Parks Minutes To Midnight...

Ärligt. Det var inte så bra.

In a bit.

//Arturponken

Det skrivna ordets megaparty no. 1

Jag brukar oftast missa Bokmässan i Göteborg. Det kunde mycket väl blivit så även i år. Som vanligt kallar olika saker man känner som måste bli gjorda. Men jag lyckades ta mig till tåget och sen var jag på väg. Här är en bild på Alex Schulman, jag råkade gå förbi när han presenterades i Aftonblades monter. Lite senare dök Jan Guillou upp på samma plats. I folkvimlet fick jag även syn på Bob Hansson och på ett café satt Nathan Larson och samspråkade med någon, kanske en journalist, eller en vän. Det såg väldigt avslappnat ut.

Kön till Maria Montazami ringlade lång när denne signerade böcker, hon är visst populär. Jag har nog missat någonting där. Varför har inte jag också tapetserat hela mitt rum med bilder på henne? Hon är född 1965. Ett av de bästa åren i popens livshistoria. Beatles släppte det året t.ex. Rubber Soul i december, för att inte tala om Help! som släpptes tidigare samma sommar. The Rolling Stones släppte Out of Our Heads och (I can't get no) Satisfaction innebar deras stora genombrott. Bob Dylan släppte Highway 61 Revisited, The Who kom med debutalbumet My Generation vilket även The Byrds gjorde med sin platta Mr Tambourine Man. Bara för att nämna några. Det var det året som Maria Montazami föddes.

Vilket år det var...

In a bit.

//Arturponken

Weeping Willows till Alingsås

I november kommer Weeping Willows till Alingsås för att spela. Det kan likställas med julevangeliet då alla skulle skattskrivas och Josef som var son till Davids hus begav sig till... ehum... vad det nu hette det där stället var för att skattskrivas. Betlehem! Tror jag?

Nu kom vi in på ett sidospår. WW kommer till Alingsås för att spela i biografsalongsmiljö, jag råder folk att ta sitt förnuft till fånga och var med för att uppleva denna smått kulturella händelse i den lilla trästaden. Eftersom jag är son av Alingsås beger jag mig till Palladium i november för att se och höra.

Fast om jag tvingades att välja mellan WW och Roxette. Ajaj alltså... jag skulle nog inte svika Roxette.

In a bit.

//Arturponken

Avslutningarnas kväll

Ikväll var kvällen då allt tog slut känns det som. Håkan Hellström på Liseberg, sista konserten på hans turné, sista kvällen på sommaren enligt Håkan... och till sist... The Ark spelade på Gröna Lund i Stockholm. De gjorde sin sista spelning någonsin. Det slog mig lite extra hårt när Hellströms band spelade en snutt ur Arks Calleth you, cometh I och fick mig att vädra min strupe med förhöjd stolthet bland alla Håkan-fans.

Håkan spelade lite överraskande hela sin senaste skiva, 2 Steg Från Paradise. Det var ju egentligen strålande men samtidigt något mättat. Hela publikhavet lossnade på allvar, verkligen på allvar, lagom till extranumren då En midsommarnatts dröm och Känn ingen sorg för mig Göteborg brakade lös. Den röda tråden förblev ändock oklippt under hela kvällen, från inledande Det här är min tid till avslutningen med Det är så jag säger det. Kort sagt en musikalisk defilering.

Jag tror The Ark gjorde samma sak.

Låtlista:

Det här är min tid

Saknade te havs

Shelley

River en vacker dröm

2 steg från paradise

Jag vet vilken dy hon varit i

Dom där jag kommer från

Vid protesfabrikens stängsel

Man måste dö några gånger innan man kan leva

Du är snart där

Extranummer:

En midsommarnatts dröm

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Ramlar

Nu kan du få mig så lätt

Kom igen Lena

Det är så jag säger det

In a bit.

//Arturponken

Håkan Hellström&The Ark

Ikväll ska jag se Håkan Hellström på Liseberg. Helst hade jag även sett The Ark live samtidigt på Gröna Lund. Livs levande båda två! I någon slags märklig dröm hade det varit möjligt...

In a bit.

//Arturponken

Bko: Sista anhalten på turnén

Bo Kaspers Orkester har turnérat i princip oavbrutet sedan förra hösten. Ikväll kom orkestern till sin sista anhalt på turnén, slutstation, vägens ände. Kalla't vad ni vill, välj vilken grad på dramatikbarometern som passar. Konserten, som äger rum i Lorensbergsteatern mitt i centrala Göteborg börjar minst sagt episkt med Vi kommer aldrig att dö och ett märkbart peppat band. I taket hänger en gigantisk kristallkrona och över scenen en i jämförelse mindre discoboll som sprider sitt glimmer över hela salongen.

Jag kommer delvis från en annan tradition(aldrig tidigare sett Bko live), popsnöre som jag är (om man får säga så själv) och det är förstås en annan upplevelse att sitta i en salong som påminner mer om en gammal biograf mot att ramla omkring med skrålande fans under en Håkan-konsert i Slottsskogen. Båda har sin tjusning, men det är härligt när Bo Sundström redan i första låten börjar hoppa och dansa på scen. Mellan låtarna övergår de överösande hyllningsapplåderna till orkestern i rent taktfast skanderande. Bo Kaspers Orkester är inte sena att bjuda tillbaka och levererar en välkomponerad låtlista där kvalitén faktiskt aldrig brister. Särskilt på det musikaliska går det inte att ha några anmärkningar, visst kan det kanske vara så att en del rullar på väloljad rutin men det är å andra sidan inget jag slås av under kvällen.

Att se Bo Kaspers Orkester är istället, redan på förhand faktiskt, en varm våg av genuinitet. Som en påse Svenska lantchips, det är ju såklart man väljer en sådan framför en påse Olw eller Estrella om det är fredagkväll som denna. Det ska till och med visa sig att kvällens konsert är bra mycket mer angenäm än en landskamp mellan Sverige och Ungern. Åtminstone om man är svensk.

Istället krämar Bo Kaspers Orkester till det i låtar som Snäll & dum och ser till att vrida upp tempot i Håll dig till den du har. Sen blir det känslosamt i extranummer som Hon är så söt, frisk fart med I samma bil och när låtarna tagit slut på låtlistan på scen kommer orkestern tillbaka för en vacker avslutning med Innan klockan slagit tolv. Publiken reser sig upp i alla stolsrader och ger stående ovationer.

Klart frågan hänger i luften oavsett vad Bo Sundström sjunger - blir det verkligen bättre sen?

Det här som var så bra.

Bäst: Bandet, låtarna, inramningen.

Sämst: Ett lyft vore som vanligt en livs levande trumpetare på scen.

Låtlista:

Vi kommer aldrig att dö

Allt ljus på mig

Innan allt försvinner

Morgonfågel

Ny skön värld

Dansa på min grav

Brev

Aldrig igen

Undantag

Cirkus

Människor ingen vill se

Det blir bättre sen

En man du tyckte om

Snäll & dum

Håll dig till den du har

En sländas andetag

Extranummer:

Hon är så söt

I samma bil

Extra extranummer:

Innan klockan slagit tolv

In a bit.

//Arturponken

The Ark: Vid apokalypsens ände

Med ett fåtal veckor kvar av sin existens besökte The Ark en sista gång Göteborg för en spelning på Lisebergs stora scen. Jag var där för att ta farväl av min uppväxts stora idoler för att inte säga förebilder. På förhand kanske en tårarnas och känslornas kväll i begravningens tecken. Fel. Är det något som The Ark alltid har handlat om så är det glädje, extas och bombasm. Alltsammans manifesteras redan i konsertens första brinnande minuter när det stora skynket faller framför scenen och The Ark rivstartar med Absolutely no decorum. Redan där för att liksom ytterligare understryka att The Ark aldrig har tummat på de storslagna excentriska uttrycken.

Konceptet avtar aldrig under konserten. Det är med små ord beskrivet fulländningens kväll, pojkarna på scen är dessutom snortajta. Vi bjuds på flertalet klädbyten och det faktum att varje låt kan härledas från samlingsskivan Arkeology konstaterar den starka röda tråden som binder ihop hela föreställningen. Medan nostalgins vindar svepte över Liseberg fick vi med allsång ledd av samtliga medlemmar i bandet ta del av alla klassiker från Let your body decide via den storvulna rockpjäsen The apocalypse is over till den för kvällen tomteblossprudlande schlagern The worrying kind.

Och Ola Salo talar, bland annat om vikten att njuta och ha roligt oavsett om det i andras ögon anses som galet, löjligt och helt befängt och introducerar It takes a fool to remain sane med att kalla den för "idioternas internationella nationalsång".

Men trots all glädje och värme, för det är just vad kvällens inramning består av, så har tyvärr allt roligt ett slut. Den tioåriga resan med arken sedan deras genombrott i början på 00-talet närmar sig för min del sitt slut. Calleth you cometh I avslutar lika traditionsenligt som Kalle Anka på julafton kvällens konsert med ett The Ark klädda i guldlaminerade scenkläder. Utmattningen i publikens kroppar sätter inga gränser när den sista allsången exploderar i eufori och trummis Sylvester tar det gigantiska hoppet och slår av spelningen på en cymbal som Ola håller upp i luften.

Lika praktfullt som konserten startar, lika elegant och storartat slutar den. Vad kan jag säga? Tack The Ark. Ni har gett mig fötter att stå på - hela livet. Eller med orden som Ola Salo presenterar kvällens sista låt "en sång om evig kärlek".

Evig kärlek.

Låtlistan:

Absolutely no decorum

Clamour for glamour

Breaking up with God

Father of a son

Superstar

Tell me this night is over

Disease

Prayer for the weekend

Let your body decide

It takes a fool to remain sane

The apocalypse is over

One of us is gonna die young

Extanummer:

The worrying kind

Snippets: Pantamera, Echo chamber

Calleth you cometh I

In a bit.

//Arturponken

Sista kvällen med gänget

Ikväll blir sista kvällen med The Ark för mig. Vi sågs första gången i juli 2001, nu, tio år senare tar vi avsked. Det låter ganska dramatiskt. Det är det.

Låtönskning? Ingen speciell, allt kommer bara vara härligt. Ända fram till sista ackordet tonar ut.

In a bit.

//Arturponken