I read you like an open book

Idag kom min recension från Roxette förra söndagen med i Alingsås Tidningen. Gissa vem som är glad för det!

In a bit.

//Arturponken

En kväll för popälskare

Söndagens och sommarens enda konsert med Roxette i Sverige som ägde rum på Slottskogsvallen i Göteborg började med en tyst minut för de avskyvärda dåden som inträffat i Norge. Men sedan var det back to business och Roxette kickade igång med Dressed for success och den powerpop-bonanzan vi skulle få följa med på hade bara börjat!

Kanske hade publiken fått vänta en smula för länge och hunnit slumra till lite, konsertern var igång först vid nio-tiden på kvällen och starten med starka Dressed for success och Sleeping in my car har enligt mina tidigare erfarenheter från förra sommaren tagits emot med större entusiasm. Men det förtar inte helhetsintrycket för Marie Fredriksson och Per Gessle är uppbackade av ett mycket samspelt och glatt gäng musiker som verkligen gav allt. Även Marie och Per själva var vid mycket gott humör och det syns tydligt att den här turnén är till bredden fylld av glädje och lust. Det är inte för de är tvungna - de älskar detta. Nog för att Marie har varit svårt sjuk och inte längre är sitt gamla scendompterande jag men hon lockar fortfarande fram jubel från fansen och har en dimension i sin röst som vittnar om äkta känslor. Per, ja han har faktiskt bara blivit bättre och bättre på scen, under hela kvällen leder han allsången från scen, uppmuntrar publiken att klappa händer och stampar med benet i rät vinkel. Det är med andra ord en riktigt härlig show Roxette levererar trots den gråmulna kvällen, och då har jag inte ens använt ordet nostalgi.

Detta var en kväll gjord av popälskare för likasinnade - i detta fallet vilken världsmedborgare som helst! Det kunde man se i alla nationaliteter som fanns representerade i publiken. Jag älskar det.

Bäst: Showen, låtarna, hitkavalkaden.

Sämst: Jag hade faktiskt gärna hört någon mer låt från återkomstalbumet Charm School som kom i vintras.

Låtlista:

Dressed for success

Sleeping in my car

The big L.

Wish I could fly

Only when I dream

She's got nothing on (but the radio)

Perfect day

Things will never be the same

It must have been love

Opportunity nox

7twenty7

Fading like a flower

Silverblue

How do you do!

Dangerous

Joyride

Extranummer:

Watercolours in the rain

Spending my time

The look

Extra extranummer:

Listen to your heart

Church of your heart

In a bit.

//Arturponken

Across the universe

Det tog eld i amerikanernas rumpor 1961 när det visade sig att ryssen Yuri Gagarin hade färdats runt jorden i rymden som första människa i världen och sen lyckligt landat på jorden igen. Killen i orange rymd-dräkt och vit hjälm blev någon form av superhjälte. Plötsligt hade president Nixon satt ett nationellt mål att man i slutet av decenniet skulle sätta en amerikan på månen.

Sagt och gjort, tillslut, efter en hisnande landning kunde Neil Armstrong 21 juli 1969 som första människa någonsin sätta sin fot på månen. Hans första ord var inte direkt "herrejävlar... jag står på månen!"... nej det blev ju "That's one small step for man, one giant leap for mankind". Och så var det sagt.

Varje gång man reser tar man ju med sig någon souvenir hem och Neil&Buzz var inte sämre de när de landade på månen. De stoppade planenligt lite mångrus i påsar för hemfärden!

In a bit.

Arturponken

I just wasn't made (for) theese times

Det är historiska dagar i denna vecka, om vi tittar tillbaka lite. Första platsen är 70-talet.

Igår fast den 17 juli 1975 hände något så historiskt som att en amerikansk Apollokapsel dockade med en rysk Soyouz-kapsel uppe i rymden. Dockningen skedde prickfritt och befälhavarna för de båda kapslarna kunde skaka hand med varandra! Mitt under kalla kriget, ingen Berlin-mur där uppe inte! Fred i rymden. Detta hade jag inte en aning om förrän jag läste det häromdagen i tidningen och visst låter det otroligt. Faktum är att det faktiskt hände, och vilken grej. Här är filmbeviset.

Och sen, idag, fast 18 juli 1969 släppte The Doors sin legendariska skiva The Soft Parade med en av deras mest kända låtar ombord - Touch me. Andra bra låtar är t.ex. inledande Tell all the people, den skojjiga blueslåten Easy ride och vackra Wishful sinful.

Jag ville bara säga det för annars kanske ni skulle glömma det och det vore synd.

In a bit.

Arturponken.

Killen som skrev Wonderwall släpper nytt

Man skulle kunna säga: storebrorsan i Oasis släpper nytt. Man skulle kunna säga mycket om denne man helt enkelt.

Hursomhaver, jag fick en god nyhet i morse när jag vaknade. Att Oasis splittrades var om inte oväntat så ändå en smäll på kinden "oj!". Liam Gallagher startade med resten av killarna från Oasis ett nytt band och blev snart Beady Eye som släppte sin debutplatta i vintras. Runt Noel Gallagher har det varit lite mer tyst om sen Oasis splittrades 2009. Det har dock varit klart att han arbetat på en soloplatta och i morse fick jag beskedet: han släpper ny skiva i spetsen för ett nytt band. Detta band heter Noel Gallagher's High Flying Birds och debutplattan som går under samma namn släpps i höst, 17 oktober. Dessutom kommer en uppföljare nästa år (helt bananas!), så fans av Oasis och Beady Eye har något riktigt smaskigt att se fram emot.

MEN det tar inte slut där! Jag älskar ju låttitlar och då är ju den officiella låtordningen på den nya skivan högintressant:

1. Everybody's on the run

2. Dream on

3. If I had a gun...

4. The death of you and me

5. (I wanna live in a dream in my) Record machine

6. AKA... What a life!

7. Soldier boys and Jesus freaks

8. AKA... Broken arrow

9. (Stranded on) Wrong beach

10. Stop the clocks

Många av låtarna har funnits länge, Noel har skrivit på dem redan när Oasis fanns. Låtar som helt enkelt aldrig hunnit bli färdiga. Den sista låten Stop the clocks är till exempel namnet på samlings-skivan Oasis släppte 2005. (I wanna live in a dream in my) Record machine finns till och med sedan tidigare när Oasis fanns att höra på YouTube. Nu är den nog förmodligen inspelad i en helt ny rykande version. If I had a gun... är också (exempelvis) en titel som är känd bland Oasisfans sedan tidigare.

Kort sagt - Oasis splittrades men inget ont som för något gott med sig!

In a bit.

//Arturponken

Alla ni som älskar Sverige klappar nu

Och så fick Sverige besegra USA i ett damfotbollsmästerskap också, kul! Det var en bra match och en mycket spännande sådan som till sist slutade 2-1 till Sverige. Jag kunde med andra ord stolt hämta in den blågula flaggan som hängde ute och vajade för de gästande amerikanarna i grannhuset mitt över gatan!

Nu lite god segersömn. Det blir kul att läsa sportdelen i morgon i tidningarna.

In a bit.

//Arturponken

Telefunkers 3000

Kanske bäst av allt från dagens övningar var titeln på det coola lilla gemet vi repade inför spelningen 15 juli med Telefunkers. Den något abrupta titeln Telefunkers 3000 är väldigt mycket Telefunkers. Jag tror man kommer märka det, till och med att man nästan får ta och hålla sig lite för skratt eller i alla fall försöka dölja det. Men det är ju så uppenbart, så självklart rätt - Telefunkers 3000, vad annars?

In a bit.

//Arturponken

I min ochrasy

Mando Diao hösten 2006, kanske finns det ingen finare årgång av det bandet. Den hösten fyllde jag 16 och fick Mando Diaos då sprillans nya album "Ode to Ochrasy". Idag ser jag vilken inverkan det albumet hade på mig.

Några veckor innan eller så hade jag sett bandet spela på Liseberg och förundrats över inledande Welcome home, Luc Robitale. Även när jag satte på cd:n hemma i stereon var gitarrintrot det hårdaste och tuffaste jag någonsin hört, jag blev nästan lite förlägen, jag hade aldrig lyssnat på hårdrock eller "brötig" musik. Det kan nog handla lite om att jag helt enkelt inte visste var jag skulle placera den här typen av musik. Det är intressant att se hur fokus förflyttas, detdär stenhårda gitarrintrot som jag ansåg det vara då när jag fyllde 16 är idag inget jag blir förlägen över, jag minns att jag och mina föräldrar satt och lyssnade på skivan dendär födelsedagsmorgonen och ursäktade mig lite för att det kanske lät lite "hårt" men att det är "väldigt bra". I praktiken var det inte hårdare än Beatles Helter skelter om än i samma viktklass. Detta var innan jag hade upptäckt The Hives. Det fanns bildningsluckor att fylla. "Ode to Ochrasy" blev således ett musikaliskt frö som snabbt började gro i mig.

Snart andades jag Mando Diao och ville inget annat än skriva likadan musik som de. I förlängningen räckte det också till att tända det brinnande intresse jag fick och fortfarande har för 60-talets pop och rock och dess fascinerande estetik. Åren har gått och jag har lyssnat på en hel del musik sedan 13 september 2006 men nog kan man fortfarande märka hur jag bygger musik med liknande dynamik, stämföring och känsla som finns på "Ode to Ochrasy". Från inledande Welcome home, Luc Robitale till avslutande vaggvisan Ochrasy. Även Mando Diao har gått vidare men jag håller fortfarande deras tredje fullängdare högt. En skiva där varje låt tas till sin perfektion.

In a bit.

//Arturponken