Mando Diao hösten 2006, kanske finns det ingen finare årgång av det bandet. Den hösten fyllde jag 16 och fick Mando Diaos då sprillans nya album "Ode to Ochrasy". Idag ser jag vilken inverkan det albumet hade på mig.
Några veckor innan eller så hade jag sett bandet spela på Liseberg och förundrats över inledande Welcome home, Luc Robitale. Även när jag satte på cd:n hemma i stereon var gitarrintrot det hårdaste och tuffaste jag någonsin hört, jag blev nästan lite förlägen, jag hade aldrig lyssnat på hårdrock eller "brötig" musik. Det kan nog handla lite om att jag helt enkelt inte visste var jag skulle placera den här typen av musik. Det är intressant att se hur fokus förflyttas, detdär stenhårda gitarrintrot som jag ansåg det vara då när jag fyllde 16 är idag inget jag blir förlägen över, jag minns att jag och mina föräldrar satt och lyssnade på skivan dendär födelsedagsmorgonen och ursäktade mig lite för att det kanske lät lite "hårt" men att det är "väldigt bra". I praktiken var det inte hårdare än Beatles Helter skelter om än i samma viktklass. Detta var innan jag hade upptäckt The Hives. Det fanns bildningsluckor att fylla. "Ode to Ochrasy" blev således ett musikaliskt frö som snabbt började gro i mig.
Snart andades jag Mando Diao och ville inget annat än skriva likadan musik som de. I förlängningen räckte det också till att tända det brinnande intresse jag fick och fortfarande har för 60-talets pop och rock och dess fascinerande estetik. Åren har gått och jag har lyssnat på en hel del musik sedan 13 september 2006 men nog kan man fortfarande märka hur jag bygger musik med liknande dynamik, stämföring och känsla som finns på "Ode to Ochrasy". Från inledande Welcome home, Luc Robitale till avslutande vaggvisan Ochrasy. Även Mando Diao har gått vidare men jag håller fortfarande deras tredje fullängdare högt. En skiva där varje låt tas till sin perfektion.
In a bit.
//Arturponken
No comments:
Post a Comment