Det är Johnny Borrell, om ni undrar

Foto: Tom Oxley

Ny skiva: Minns ni engelsmannen Johnny Borrell? Jag tänker att frågan kanske är befogad. Han och tre andra kompisar utgjorde på 00-talet britpop-bandet Razorlight. Två av bandmedlemmarna, Björn och Karl, är som ni hör svenskar. Faktiskt. De slog igenom med sin debutskiva Up all night 2004 och följde upp den med Razorlight 2006. De uppträdde 2007 på Live earth, det globala jättejippot för att rädda klimatet, som sändes över hela världen. Efter en inte lika lyckad tredje skiva (?), Slipway fires från 2008, började luften pysa ut ur bandet. Bandmedlemmar lämnade, nya kom in, rena karusellen! Sällan ett så bra tecken för ett band när sånt sätter igång. Somliga skyllde bandets förfall på sångaren Borrell och dennes ego, att han tog för stor plats. Tidigare i år fick vi således beskedet att Razorlight lagts på hyllan.

Med det sagt. Den stencoole Johnny Borrell har omgående börjat på ny kula, möblerat studion sparsmakat med trummor, piano, gitarr och ståbas samt en saxofon och till sist släppt sin solodebut - Borrell 1. Inte direkt Razorlights elgitarr-stinna britpopsound. På sätt och vis eller åtminstone delvis en fortsättning på hur bandets sista skiva lät. Han har skrivit en handfull låtar, alla med ambitiösa titlar: Joshua amrit, Dahlia rondo, Cyrano masochiste, Dahlia allegro... Konstnärligt är han kanske fri nu, ädre, mognare, inga bandmedlemmar att ta hänsyn till, han kan göra vad han vill. Den är inte dålig den här skivan. Men är den bra? Tja. Den är helt okej, gör ingen förnärmad men lyfter heller inte till skyarna. Visst är det härligt när saxofonen vräker loss i solon skivan igenom och pianot skjutsar på med sitt hamrande. Det är då skivan är som bäst. Johnny Borrell visar att det finns en dos soul i honom. Har han hört Bo Kaspers Orkesters skivor från 90-talet? Jag tänker lite så när jag hör de nya låtarna, för det är ett lite jazzigare sväng än vad Johnny Borrell hittils har förknippats med.

Nu när Borrell har gjort sin solodebut och fått göra precis vad han vill utan att någon säger emot honom har jag en önskan. Den är att han på nästa skiva, om det blir någon sådan, plockar fram sin låtskrivartalang lite extra och släpper fram förmågan att komponera fina melodier. Om den förmågan finns kvar. Med lite tur förpassas hans musik inte bara till bakgrunden som en fin tavla. Då kan det bli ett riktigt trevligt soundtrack, såväl till sommarfesten som höstmörkret. Lite mer effektivitet, om jag får eftertrakta...

Bästa spår: Pan-european supermodel song (Oh Gina!) och Dahlia allegro.

In a bit.

//Arturponken