Mando Diao, Liseberg, 2013-06-12

Foto: Jonas Eliason

Konsert: I intervju efter intervju har de förkunnat hur det är över med retro-rocken, nu är det Fröding-pop som gäller. När Mando Diao i junikvällen uppträder på Lisebergs stora scen håller de fast vid sina ord. Under den drygt timmen långa konserten bjuds vi på merparten av deras svenskspråkiga skiva Infruset, tonsatta Frödingdikter. Av deras ganska gedigna låtskatt på engelska får vi höra, just det, i n g e n t i n g. Jag vet inte om någon i publiken, besvikna över just detta faktum, vände på klacken och begav sig tillbaka till entrékassorna för att få pengarna åter. Isåfall har de nog sovit någon sorts törnrosasömn det senaste året.

Vi kan bara konstatera att Mando Diaos satsning på svenska har varit mycket lyckosam, att skivan Infruset sålt väldigt väl och att  låten Strövtåg i hembygden toppar Svensktoppen sedan... ja Gud vet när. Det är också denna vågen som de surfar på den här kvällen. Av det tidigare Mando Diao finns faktiskt en sak kvar - pondusen. Lika kaxigt som förr intar de scenen, 13 minuter sent inleds konsertern med en ouvertyr innan Björn Dixgård hälsar oss välkomna och bandet glider in i grooviga Infruset. Gustav Norén ursäktar att de håller på med det här lite tungrodda temat, att det vore så mycket lättare att köra "Oa hela natten" och deras gamla låtar men att de nu är här för att predika Gustav Fröding. Det får man ju säga att de gör med den äran. Nog för att det inte är så muntert alla gånger, men den kulturella gärningen, att lyfta dessa texter, är förstås fint på alla sätt. Mando Diao smyger dessutom in Sven Ingvars gamla tonsättning av Fröding i form av låten Anita, vilket inte slår helt fel, många i den blandade publiken känner säkert till den.

Förutom det kyliga Göteborgsvädret och regnet som hänger i luften är det en helt okej konsert. Varken bu eller bä. Bäst är det när Björn Dixgård och Gustav Norén tar hjälp av varandras röster och sjunger stämmor ihop. Vi får de senaste hitsen, det som Mando Diao i folkmun just nu är kända för och i avslutande Dagg när bandet ropats in för andra gången får vi äntligen släppa loss i nanana-refrängen.

Frågan är hur mycket Gustav Norén ville köra Sheepdog och primalskrika yeah yeah yeah?  Snart kanske vi får höra Mando Diso göra sin retro-rock igen men då kanske vi har börjat sakna tiden då de bara gjorde Fröding-pop...

In a bit.

//Arturponken