Ticket to ride

Häromdagen insåg jag att The Hives skulle uppträda på Way Out West. Festivalen som jag i år har valt att nobba. Pulp och Säkert! var de enda som lockade, trodde jag. WoW är ju som bekant slutsålt i år som vanligt och mer är det inte med den i saken. Jag kliade mig fundersamt i pannan och undrade hur det kunde passera mig att ett av mina stora favoritband kunde bli inbokade utan att jag märkte det.

Men sedan, jisses.

Jag slår upp Metro på tåget, skummar igenom schemat för Kulturkalaset som går av stapeln nu i veckan och inser att The Soundtrack of Our Lives spelar nästa lördag! Det är ingen dålig överraskning, fina plåster på såren. Lägg därtill Sahara Hotnights på onsdag och Timo Räisänen med Göteborgssymfonikerna på fredag.

Det kan faktiskt bli riktigt bra, jag får åtminstone en välbehövlig dos pop och elgitarrer samt lite anständig och ordentlig rock. "Big time", som vi säger på Soundtrack of of our lives-iska.

In a bit.

//Arturponken

Säg inte nej, säg kanske

Igår såg jag Himlen är oskyldigt blå och en av de stora behållningarna var den tidsenliga klädseln som skådespelarna hade på sig. Därför slogs jag av likheten mellan Bill Skarsgård och Mick Jagger! Den jämförelsen har säkert gjorts tidigare, jag vet inte, det kan ju mycket väl bara möjligt. Jag fick bara för mig det när de svalsade omkring i sina 70-talskläder där i filmen!

En annan Mick Jagger-kopia finner vi i Sugarplum Fairy, sångare Viktor Norén har till och med gjort rollen som Mick Jagger i en film vill jag minnas om än som en biroll.

In a bit.

//Arturponken

Jannica avslöjar!

Lite som Ahlmedalsveckan fast på mitt rum, och inte politik heller för den delen. Istället musik. Min kompis Jannica kom för att göra en kort presskonferens och även spela lite musik med mig. Vi hann skriva en ny låt bland annat. Men åter till vad som sades under presskonferensen.

Jannica, det ryktas om att du spelar i ett nytt band. Stämmer det?

- Ja.

Vad heter ni?

- Vi heter inget, inte än. Det kommer.

Hur låter eran musik?

- Som rock på svenska.

Okej kul, har ni funnits länge?

- Nej eftersom vi är ett helt nytt band så har vi inte funnits så länge.

Planerar ni att spela in eller uppträda live snart?

- En sak i taget men JA det kommer.

Slutligen, kan du ge ett smakprov på en textrad från erat nya material?

- "Vi snurrar runt i någon slags cirkus"

Efter detta var den korta presskonferensen slut och vi tackar Jannica så mycket tills vidare. Det ska bli spännande att höra det nya bandet!

In a bit.

//Arturponken

I read you like an open book

Idag kom min recension från Roxette förra söndagen med i Alingsås Tidningen. Gissa vem som är glad för det!

In a bit.

//Arturponken

En kväll för popälskare

Söndagens och sommarens enda konsert med Roxette i Sverige som ägde rum på Slottskogsvallen i Göteborg började med en tyst minut för de avskyvärda dåden som inträffat i Norge. Men sedan var det back to business och Roxette kickade igång med Dressed for success och den powerpop-bonanzan vi skulle få följa med på hade bara börjat!

Kanske hade publiken fått vänta en smula för länge och hunnit slumra till lite, konsertern var igång först vid nio-tiden på kvällen och starten med starka Dressed for success och Sleeping in my car har enligt mina tidigare erfarenheter från förra sommaren tagits emot med större entusiasm. Men det förtar inte helhetsintrycket för Marie Fredriksson och Per Gessle är uppbackade av ett mycket samspelt och glatt gäng musiker som verkligen gav allt. Även Marie och Per själva var vid mycket gott humör och det syns tydligt att den här turnén är till bredden fylld av glädje och lust. Det är inte för de är tvungna - de älskar detta. Nog för att Marie har varit svårt sjuk och inte längre är sitt gamla scendompterande jag men hon lockar fortfarande fram jubel från fansen och har en dimension i sin röst som vittnar om äkta känslor. Per, ja han har faktiskt bara blivit bättre och bättre på scen, under hela kvällen leder han allsången från scen, uppmuntrar publiken att klappa händer och stampar med benet i rät vinkel. Det är med andra ord en riktigt härlig show Roxette levererar trots den gråmulna kvällen, och då har jag inte ens använt ordet nostalgi.

Detta var en kväll gjord av popälskare för likasinnade - i detta fallet vilken världsmedborgare som helst! Det kunde man se i alla nationaliteter som fanns representerade i publiken. Jag älskar det.

Bäst: Showen, låtarna, hitkavalkaden.

Sämst: Jag hade faktiskt gärna hört någon mer låt från återkomstalbumet Charm School som kom i vintras.

Låtlista:

Dressed for success

Sleeping in my car

The big L.

Wish I could fly

Only when I dream

She's got nothing on (but the radio)

Perfect day

Things will never be the same

It must have been love

Opportunity nox

7twenty7

Fading like a flower

Silverblue

How do you do!

Dangerous

Joyride

Extranummer:

Watercolours in the rain

Spending my time

The look

Extra extranummer:

Listen to your heart

Church of your heart

In a bit.

//Arturponken

Across the universe

Det tog eld i amerikanernas rumpor 1961 när det visade sig att ryssen Yuri Gagarin hade färdats runt jorden i rymden som första människa i världen och sen lyckligt landat på jorden igen. Killen i orange rymd-dräkt och vit hjälm blev någon form av superhjälte. Plötsligt hade president Nixon satt ett nationellt mål att man i slutet av decenniet skulle sätta en amerikan på månen.

Sagt och gjort, tillslut, efter en hisnande landning kunde Neil Armstrong 21 juli 1969 som första människa någonsin sätta sin fot på månen. Hans första ord var inte direkt "herrejävlar... jag står på månen!"... nej det blev ju "That's one small step for man, one giant leap for mankind". Och så var det sagt.

Varje gång man reser tar man ju med sig någon souvenir hem och Neil&Buzz var inte sämre de när de landade på månen. De stoppade planenligt lite mångrus i påsar för hemfärden!

In a bit.

Arturponken

I just wasn't made (for) theese times

Det är historiska dagar i denna vecka, om vi tittar tillbaka lite. Första platsen är 70-talet.

Igår fast den 17 juli 1975 hände något så historiskt som att en amerikansk Apollokapsel dockade med en rysk Soyouz-kapsel uppe i rymden. Dockningen skedde prickfritt och befälhavarna för de båda kapslarna kunde skaka hand med varandra! Mitt under kalla kriget, ingen Berlin-mur där uppe inte! Fred i rymden. Detta hade jag inte en aning om förrän jag läste det häromdagen i tidningen och visst låter det otroligt. Faktum är att det faktiskt hände, och vilken grej. Här är filmbeviset.

Och sen, idag, fast 18 juli 1969 släppte The Doors sin legendariska skiva The Soft Parade med en av deras mest kända låtar ombord - Touch me. Andra bra låtar är t.ex. inledande Tell all the people, den skojjiga blueslåten Easy ride och vackra Wishful sinful.

Jag ville bara säga det för annars kanske ni skulle glömma det och det vore synd.

In a bit.

Arturponken.