Henrik Berggren, Lisebergshallen, 2017-10-27

Konsert: Lisebergshallen en fredagskväll i oktober. Det är inte varje afton som Henrik Berggren har turnépremiär. Det är smått sällsynt. Ändå verkar stället inte helt slutsålt och på facebookeventet fanns flera som ville bli av med sin biljett på grund av ändrade planer. Hur det än ligger till gav soloskivan och turnén i somras mersmak och nu vankas första konserten på en nio spelningar lång höstturné i Sverige.

Först är folk lite avvaktande under första låten, Hold on to your dreams, men efter hand stiger stämningen och en bit in i konserten tänder det till när bandet pumpar igång I'll be gone. Plötsligt flyger allas händer upp i luften och klappar takten.

Förutom Broder Daniel-dängorna varvade med låtar från Henriks soloskiva är det mellansnacket som sticker ut den här premiären. Mycket på grund av det långa och omtalade facebook-inlägget som han gjorde för ett tag sedan då han bland annat förklarade att han vill be det svenska folket om ursäkt och att han hoppades kunna avlägsna sig från musikbranschen efter turnén. Några dagar senare kommenterade han själv inlägget med att skriva att alltsammans var satir och ironi.

Historien fortsätter alltså mellan låtarna under kvällen i Lisebergshallen. Henrik förklarar att han inte tänker be någon om ursäkt, aldrig någonsin. Några låtar senare säger han att ingenting är viktigt och att det är befriande för då behöver man ju inte oroa sig för saker. Innan Happy people never fantasize berättar han om en tjej som skrivit till honom från Ryssland:
 – Hon hade uppenbarligen läst mitt brev (inlägget min anm.) och då ville hon trösta mig vilket var väldigt gulligt men jag skulle aldrig känna mig underlägsen sådana viktiga viktigpettrar med sina viktiga viktigheters viktigheter... (paus för publikens jubel) ... faktum är när jag tänker på det en stund så bryr jag mig inte ett dyft om vad min roll i samhället är... (ännu en paus för publikens applåder)... jag skiter fullkomligt i det och som jag sa förut: ingenting är viktigt!

Senare, innan Whirlwind sätter han punkt för historien om inlägget.
 – Man behöver inte må dåligt om man inte förstod det (inlägget, min anm.) men nu vet ni bättre!

Och så har vi Shoreline. Låten som har kultstatus ända sedan den skrevs skulle man nästan kunna säga. Fast nästan ännu finare är det när Henrik och Theodor med bara en elgitarr framför No time for us och tändare och mobilficklampor vajar sakta fram och tillbaka i den mörka hallen.

Det är som att konserten aldrig riktigt vill ta slut. Efter extranumren kommer bandet in en gång till och till och gör bland annat för mig kvällens höjdpunkt - You bury me - sedan säger Henrik att det är dags för sista låten för de kan inte fler låtar. Så får What could have so hurt a heart sätta punkt för denna göteborgska indiepopbonanza.

Låtlista

Hold On To Your Dreams
Dream My Days Away
To My Brother, Johnny
Thirst For Life
I'll Be Gone
Run, Andy, Run
When We Were Winning
Wolf’s Heart
Wild Child
Happy People Never Fantasize
Whirlwind

Extranummer

Shoreline
No Time For Us
Work

Extra extranummer

You Wore the Crown; I Played the Clown
You Bury Me
What Could Have So Hurt a Heart

In a bit.

Jonas Eliason

Amason, Liseberg, 2017-09-08

Konsert: Igår kväll spelade Amason på Lisebergs stora scen. Det regnade och var 13 grader varmt. En höstig och mörk afton. Publikens uppslutning var därefter, inte särskilt många, men det var en tapper skara som jublade när bandet gick in på scenen, intog sina platser och spelade öppningslåten Yellow moon.

Sångerskan Amanda Bergman berättar att de inte har spelat på ett tag och att de är ute på prao den här sommaren och luftar sig lite. Och så berättar hon att de ska pröva några nya låtar den här kvällen med förhoppningen att det blir till publikens fördel. Bland annat får vi höra en låt som heter Benny. Gustav Ejstes frågar om det finns någon här som heter Benny. Ett rop från publikens utkant hörs till svar.

Amason är bäst i detaljerna. Varje låt har något att lyssna efter: en refräng, något mellanspel, en orgelslinga, något att dansa till. Allt som oftast finns det något som sätter stämningen och nerven i låten. Speciellt när Amason spelar live. Det är då det plötsligt händer. När Amanda eller Gustav sjunger och plötsligt fräser till på något ord i texten som låter publiken förstå att det är äkta, att det är på riktigt. Fast vad de menar med att lämna scenen till dånet av dansbandsmusik efter sista numret kan vi diskutera över en kopp te och ett lass äppelpaj på ett fik i skydd från höstrusket.

In a bit.

Jonas Eliason

Bob hund, Kajskjul 8, 2017-08-25

Konsert: Det har varit tämligen gynnsamma år att följa Bob hund. Sedan de kom tillbaka 2008 från sitt uppehåll så har det blivit fyra album och några EPs. Därtill har de turnerat, inte bara med sitt ordinarie låtmaterial. En stumfilmskonsert och en opera har det blivit också. Med andra ord är det inget unikum att de spelar på Kajskjul 8 ett år efter senaste albumsläppet, Dödliga klassiker.

Trots att vi har setts någorlunda regelbundet i några års tid, Bob hund och Göteborg, så ska det visa sig bli en överraskningarnas kväll. Således startar fredagskvällen med Kvicksilver, en låt som kom ut på skiva 1999, och som jag inte kan minnas att jag hört live förut. Sedan kommer kvällens första käftsmäll med en explosionsartad Skall du hänga med? Nä!! Sångare Thomas Öberg förklarar att han har en kärlek till låttitlar med frågetecken.

Kvällens nästa överraskning är Fantastiskt. En singel som på typiskt Bob hund-manér släpptes i ett enda exemplar 2009 och auktionerades ut till en slutsumma på 31 500 kronor. Gång på gång ropar Thomas "FAN" och publiken svarar "TASTISKT!" i låten som blandar svordomar med superlativ.

Thomas frågar om konserten är slut och publiken primalvrålar "NEJ!!!". Lite senare när bandet lämnar scenen efter en lika rasande som skenande och vansinnig Rockabilligt så gungar Kajskjul 8 av publikens taktfasta skanderande "en gång till!". Då är det dags för nästa överraskning. Kvällens specialkomponerade förband Starnet, bestående av Anna von Hausswolff och Slowgold, kliver upp på scenen och börjar spela En rikedom av sandkorn. Bob hund ansluter och publiken får vädra sina strupar i refrängens textrad "jag känner på mig att nåt hemskt kommer att hända".

Fast något hemskt händer inte denna kvällen. Istället blir det fest med ännu ett extranummer tillika den alltid lika uppskattade låten Nu är det väl revolution på gång? När bandet sedan ropas in ännu en gång når konserten sitt klimax med en euforisk, ja rentav tumultartad version av Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss. Publiken dansar sig tokig.

Lika överraskande som konserten startade, lika överraskande väljer Bob hund att avsluta konserten i kajskjulet. De gör det med en sällsynt Nomads-cover tolkad på svenska med namnet Min lön kommer fem år försent. Publiken ger sig inte och gör ännu ett försök att applådera in bandet. Den här gången är dock festen definitivt över.

Låtlista:
Kvickslilver
Skall du hänga med? Nä!!
Hjärtskärande rätt
Harduingetmankandansatill?
Ett fall och en lösning
Blommor på brinnande fartyg
Fantastiskt
Tinnitus i hjärtat
Din Piñata
Rockabilligt

Extranummer:
En rikedom av sandkorn
Nu är det väl revolution på gång?

Extra extranummer:
Festen är över
Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss
Min lön kommer fem år försent (Nomads-cover)

In a bit.

Jonas Eliason

Kristian Anttila, Bältesspännarparken, 2017-08-19

Konsert: Kristian Anttila har rest land och rike runt. Med sin akustiska gitarr har han spelat själv, inte bara i Göteborg och Stockholm, han har varit i Dorotea, Pajala, Karlstad. You name it. Det är som att han utan sitt band är fri från kedjor och telekablar och dragit ut för att spela varsomhelst. Men när han träder in på den lilla tältscenen i Bältesspännarparken på Göteborgs kulturkalas draperad i vitt med gitarren och en stor fruktskål så är det på gammal mark.

Med yviga rörelser framför han sina hemmasnickrade poplåtar och då och då inträffar oväntade saker. Som när han plockar fram mobilen för att fånga en pokémon och hejdar sig med "nä jag bara skoja, det var en matchning på Tinder, Bengt 50, en kilometer härifrån" och sedan ändrar han sig igen och läser upp en dikt från mobildisplayen innan konserten fortsätter med Smutser. Eller som när han frågar "är det någon som har vaselin på sig? Läppstift funkar också" för att smörja läpparna innan han ska vissla i Hisingen-Manhattan.

Anttila gör allt med en personlig scennärvaro full av kärlek. Han hyllar sin trogna publik med att sjunga Din kärlek alldeles à capella. Han tar upp låtönskningar från publiken, låtar som Körsbär och Oceaner. Flera gånger, till exempel innan sista låten, bedyrar han hur kul han haft och hur glad han är över alla som kommit för att lyssna, sjunga med och klappa händer. Så gemytlig kan nästan bara han vara.

Låtlista:
Hårt godis
Vill ha dig
Livet är det som pågår medan du väntar på sådant som aldrig händer
Ett moln på din himmel
Josefine
Rock 'n' roll Babbe
Smutser
Magdalena (livet före döden)
Hisingen-Manhattan
Din kärlek
Körsbär
Paul Weller
Oceaner
Västra Frölunda

In a bit.

Jonas Eliason

Teddybears, Götaplatsen, 2017-08-18

Konsert: Teddybears är lite av en favoritbokning för Kulturkalaset i Göteborg. Deras musik är som klippt och skuren för att sätta spinn på kalaset. Visserligen tar publiken emot inledande Ahead of my time något reserverat men sedan drar bandet på med megahiten Get mama a house och resten av konserten förblir ett hitparty för alla på Götaplatsen.

Ja, alla är där. Eller många i alla fall. Publikrekord på 103 000-nånting enligt Patrik Arve i björnhuvud. Fake news eller inte. Som stämningshöjare funkar det i alla fall och publiken jublar över beskedet. I övrigt ägnas mellansnacken den här aftonen åt att förklara att SD är dåligt och att vi inte "ska rösta på den skiten". Vidare tycker Patrik Arve att det är härligt att se så många människor som hatar SD, med syftning på kvällens publiksiffra.

Det är klassiskt Teddybears-mellansnack. Vanligtvis brukar Moderaterna få sig en känga också, men inte ikväll. Kanske hinner Patrik Arve helt enkelt inte för när man har kul går det fort och rätt som det är spelar de Punkrocker. Den som kan sin Teddybears-bibel vet då att konserten i regel är slut. När låten är slut så lämnar bandet scenen. Först tror många att det är ett skämt. Det har ju bara gått 40 minuter, det kommer väl mer? Men. Mycket riktigt så var detta allt vi fick med björnarna från Stockholm denna gången.

Låtlista:
Ahead of my time
Get mama a house
Sunshine
Rock 'n' roll high school
Little stereo
Hey boy
Cobrastyle
What's your problem?
Punkrocker

In a bit.

Jonas Eliason

Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan

Nobels litteraturpris: Jag kommer hem och sätter mig för att lyssna. Det är inte texterna jag hör. Jag hör en ung röst och ett band med ett driv, ett sväng och energi som bara ska fram, fram, fram. Jag hör en röst och ett band som är mitt uppe i sin tid, året 1966, och vart än den där rösten kom någonstans stod diskussionen hög och presskonferenserna var upphetsade debattforum. Det har alltid varit något mer med den där rösten som trissar upp stämningen.

"Nobelpriset i litt: Bob Dylan!!!" skrek min mobildisplay när lunchlådan var slut i dag. Varje år blir det alltid en sensation vem som får priset, så klart. Ändå slår inte nyheten ned som en blixt. Påminn mig om jag har fel, men Bob Dylan har funnits med många gånger när spekulationerna har gått kring vem som ska få priset härnäst. Kanske lite på skämt, men hans namn har funnits där. Fanns han med den här gången? Nix, säger jag, men då har jag inte hängt med i förhandssnacket så väl denna gången.

Bob Dylan får alltså litteraturpriset för poesin i sina låttexter. Frågor har redan rests huruvida Bob Dylan och låttexter är litteratur. Kanske får vi lov att ompröva det nu. Göteborgs-Postens nöjeskrönikör Johan Lindqvist visste genast svar på tal: "Dylan har varit en omöjlig pristagare av samma anledningar som att Astrid Lindgren aldrig fick Nobelpriset. Han har varit för känd, för älskad, för folklig, för bäst".

Lindqvist påpekar att Dylan väcker starka känslor. Dylan har alltid väckt starka känslor. Hans musik har en lång tid haft en social genomslagskraft. Då kanske det ändå är ok att han får en guldpeng ur kungens hand.

In a bit.

Jonas Eliason

Augustifamiljen, Liseberg, 2016-09-23

Anders Wendin sprudlade av energi när han gästade Augustifamiljen på Stora Scenen. Foto: Jonas Eliason

Konsert: I år fyller Augustifamiljen tio år som band. De firade detta med att ställa till med en spelning på Stora scenen på Liseberg. Jag och min kompis Totte gick dit för att vara med om kalaset.

Det är en av de första kyligare kvällarna på länge och påminner mer om höst än sommar. Fast det gör inte så mycket när Augustifamiljen börjar spela frontat av kvällens första gästartist Daniel Lemma. Förutom artister tillika kompisar till bandet är Kristian Luuk konferencier under kvällen och dyker upp lite då och då.

En som var med för tio år sedan när bandet gjorde sin första spelning på Klubb Baddaren på Henriksberg är sångaren från Weeping Willows - Magnus Carlsson. Halvvägs in i gamla Hollies-hitten He ain't heavy, he's my brother skrider han in på scenen och tar över sången. "Han är kung!" utbrister jag spontant till Totte. Så mäktig är Carlssons stämma. Tillsammans kör de sedan The Smiths-dängan There is a light that never goes out precis som för tio år sedan på första spelningen. 

Kvällen bjöd på ett par överraskningar också. En av dem var när Anders Wendin (Moneybrother) kom in på scenen och sjöng En sång en gång för längesen som han gjorde tillsammans med Augustifamiljen i På Spåret. Anders är sig lik. Mycket energi. Hans framträdande sätter extra guldkant på kalaset.

En annan överraskning som får publiken att jubla är när Kristian Luuk berättar om de 182 låtar som Augustifamiljen har hunnit göra i På Spåret och att de nu har kokats ner till en 16 låtar lång skiva som kommer att ges ut.

Kalaset fortsätter. Det är inte bara gästartisterna som får glänsa. Även bandmedlemmarna tar sig ton. Så får trummisen Sylvester Schlegel sjunga en låt som han skrivit, Scandinavia, som spelades in i Göteborg samtidigt som Augustifamiljen bildades. Till extranumren skruvar gitarristen Daniel Gilbert upp stämningen ännu några snäpp när han sjunger den rivigaste versionen jag någonsin hört av den gamla jazzbiten Summertime. 

Det är grabbigt värre. Det bör sägas. De enda som bryter mönstret under kvällen är Titiyo och Amanda Jensen. Inte minst blir fördelningen mellan könen tydlig i finalnumret, I shall be released, då alla medverkande under kvällen deltar i en sista gemensam insats på scenen.

In a bit.

Jonas Eliason

Bob hund – Dödliga klassiker

Foto: Jonas Eliason

Skivrecension: Dödliga klassiker. Så heter nya skivan från Bob hund. Jag ska försöka sammanfatta mina tankar och koka ner dem i ett högoktanigt litet inlägg så får ni själva lyssna och bedöma sedan! Håll i er, jag tycker mycket om detta indierockbandet och praktiskt taget all opartiskhet virvlar iväg i luften när jag trycker gasen i botten.

Många har recenserat skivan och gett den god kritik på tidningarnas kultursidor. Nästan alla recensenter lyfter fram hur Bob hund fortfarande är ett vitalt rockband som hållit liv i sig själva genom utauktioneringen av sina instrument i Helsingborg 2013 och efter det lånat instrument av lokala musiker i samtliga städer som man har spelat i. Bob hund är lika mycket ett konstprojekt som rockband, anser många. Jag skriver detta dels för att jag håller med och dels för att så många redan har formulerat det så väl. Bob hund är mer intressanta än någonsin.

Hur låter det då? Den nya skivan? Låt mig säga så här: Det kan inte börja bättre när du redan vid första lyssningen av första spåret tänker "så här... det är så här det ska låta! Det är det här mitt liv handlar om!". Då är det något stort på gång.

Jag skrev om att de har lånat instrument sedan 2013. På samma vis har de lånat ihop till den nya skivan från lite varstans. Skivomslaget kommer, enligt bandet, från en kille på Java som tog kort på ett åskmoln läskigt likt Bob hund-loggan. Flera av de nya låtarna har hämtats från minialbumet Dödliga klassiker 3 som kom i fjol. Den nyinspelade versionen av Blommor på brinnande fartyg är ännu äldre, lånad från skivan Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk från 2009.

Det finns några sprillans nya låtar också. Första spåret har jag redan nämnt, Underklassens clown. Höjdpunkter finns det flera av. Det desperata crescendot i Rockabilligt smäller högst när det sätter fart på känslokarusellen. Några vackra (somliga lånade) melodier senare vaggar Bob hund mig stilla till den nya sången After work-musik. För en kort stund glömmer jag mina bekymmer och allt är frid och fröjd en fredagskväll i september.

In a bit.

Jonas Eliason

Håkan Hellström – Du gamla du fria

Foto: Adam Ishe/TT

Skivrecension: Han är tillbaka. Kastratsångaren från Västra Frölunda, basisten i Broder Daniel eller rätt och slätt Håkan. Kärt barn har många namn. Nu har han släppt sitt åttonde album.

Visst blev man lite till sig när albumtiteln avslöjades? Du gamla du fria, liksom. Skulle vi få se och höra något i stil med Carl Johan De Geers affisch Skända flaggan? Nej, riktigt så vulgärt visade det sig inte vara, även om Jan Lööfs omslag till skivan är en politisk kommentar till tiden vi lever i.

Du gamla du fria tar vid där den förra skivan, Det kommer aldrig va över för mig, slutade med sista spåret Det tog så lång tid att bli ung. För den som ägnar sig åt detaljer kan en röd tråd skönjas. Låten börjar med ett ljudklipp där en gubbe rotar runt bland bråte och utbrister "gammalt jävla skit!" och sedan börjar musiken, välstämt och vackert, piano och stråkarrangemang. I samma anda rör sig Du gamla du fria fast ännu värre. Första spåret #10 dream är ett enda långt collage av olika ljudklipp. Därefter kommer andra spåret och Håkan klämmer i med en av skivans bästa låtar, I sprickorna kommer ljuset in.

Hitkandidater finns, jovisst, Din tid kommer sticker ut mest där. Runaway och Pärlor är inte heller så pjåkiga. Men Du gamla du fria visar upp en mogen Håkan som sökt sig vidare. Och det är ju ganska naturligt för en artist som egentligen redan bevisat allt både live och på skiva. Nu visar han en mer experimentell sida. En konstnär i skivstudion som ägnar sig åt alla nyanser på paljetten och därtill gärna klipper och klistrar. En försiktigt dadaistisk gärning.

Resultatet är roligt tycker jag. Hitsframgångarna får visserligen maka lite på sig men lämnar plats för upptäckarlust och ett spår som Hoppas att det ska gå bra för de yngre också där en gammal intervju med hamnarbetare i Göteborg ackompanjeras av musik.

Det är där, summa sumarum, som den stora behållningen på den här skivan ligger – en Håkan som utforskar och gör lite vad han vill. Det hade han gärna fått göra mer. Då hade det blivit riktigt intressant.

In a bit.

Jonas Eliason

Mando Diao, Halmstad, 2016-08-19

Konsert: Är gamla Mando Diao tillbaka nu? Det där kaxiga bandet med retrorocken? Både ja och nej är svaret efter att ha sett dem på Parken i Halmstad.

Det är en solig sensommarkväll i Halmstad. I var och varannan trädgård på väg till folkparken kan vi se hur det grillas eller hålls kräftkalas. I folkparken är det liv och rörelse som det brukade vara förr. i tur och ordning uppträder Katrina (från Katrina and the Waves), Bo Kaspers Orkester, Sven-Ingvars och till sist Mando Diao. Något för alla under en tämligen lång kväll.

Klockan är några minuter i elva på kvällen när Mando Diao (äntligen!) äntrar scenen och sätter hög fart från början med ett pärlband gamla låtar. Sedan fortsätter de på samma vis resten av konserten. Det blir ett potpurri av allt Mando har släppt och med bara en av sångarna kvar, Björn Dixgård, blir låtvalet därefter. Utan avhoppade Gustav Norén blir det inte längre någon Long before rock'n'roll eller God knows. Däremot öppnar det upp för många av låtarna Björn har sjungit på och med Mando Diaos låtskatt blir det inget större problem att få ihop en hyfsad konsert trots allt.

Men det är klart. En stämma saknas. Gustavs röst och envetet ilskna energi personifierade bandets säregna driv. Tillsammans med Björn besatt han någon slags förförisk kraft och när de tvinnade ihop sina stämmor lyfte musiken till en annan nivå.

Mando Diao kommer alltså till match med en stukad laguppställning men man kan också se det på ett annat vis. I saknad av en viktig kugge, en stjärnspelare, så gör bandet som kollektiv allt de kan. Trummisen snackade och peppade publiken. Något sådant har aldrig hänt förut. Kort sagt alla i bandet frågar publiken någon gång under kvällen "Hur mår ni? Har ni det bra därute?". Det märks att de verkligen jobbar tillsammans för att hålla igång konserten nu när förutsättningarna är så förändrade och att publiken, förutom deras låtskatt, sannerligen är det värdefullaste de har.

De gamla låtarna till trots (som jag, ett hårdnackat Mando-fan, aldrig trodde jag skulle få höra igen efter det där pressutskicket våren 2014 där bandet slog fast att "Många frågar om vi med den nya skivan kommer gå tillbaka till 'det gamla Mando Diao-soundet'. Det finns inget 'Mando Diao-sound'") så får vi höra några nya låtar: Money och Hit me with a bottle. Ironiskt nog, med det där pressmeddelandet i gott minne, går det nya materialet något i stil med "det gamla Mando Diao-soundet". 

Publikens svar är helt klart en tumme upp. De sjunger med nästan lika mycket i de nya refrängerna som i extranumren och tillika megahitsen Gloria och Dance with somebody. Det känns bra tycker jag, för att vara ett Mando på gamla meriter, och ger lite tillförsikt inför framtiden. Härligt.

Låtlista:

White wall

Sweet ride

Lady

Never seen the light of day

The band

Money

En sångarsaga

Strövtåg i hembygden

Mr Moon

Hit me with a bottle

You got nothing on me

Amsterdam

Lonely driver

Down in the past

Extranummer:

Gloria

Dance with somebody

In a bit.

Jonas Eliason

Mando Diao är tillbaks på ruta ett

Björn Dixgård har blivit ensam frontfigur i Mando Diao sedan Gustav Norén slutade. Foto: Kalle Sundin

Cuxhaven, Deichbrandfestivalen i nordvästra Tyskland, 19 juli 2015. Regnet har öst ner. Publiken har kläder efter väder – regnjackor, ponchos, tidningar på huvudena. Mando Diao har precis spelat Good morning, Herr Horst, en låt från skivan Ode to Ochrasy utgiven 2006. Låten handlar om en tysk uteliggare som bandet träffade en gång i Stockholm. Björn Dixgård tar mikrofonen och tackar  publiken för applåderna. Sedan berättar han kort som det är:

 – Mando Diao är ett annat band nu. Gustav och Mando Diao har gått skilda vägar och jag önskar honom all lycka till... Men nu är det dags att gå crazy!

Konserten fortsätter med en intensiv och laddad version av Down in the past, en av hitlåtarna från bandets andra skiva Hurricane Bar som kom 2004. Framträdandet på Deichbrandfestivalen i fjol var en del av den första turnén efter en turbulent vår då Mando Diao sprack i bitar och sångaren Gustav Norén lämnade bandet under uppseendeväckande former. Bandet fortsatte utan honom och genomförde sommarens spelningar som planerat.

Mando Diao är ett annat band nu, sa Björn på den där festivalscenen. Mando Diao har alltid varit ett annat band, tänker jag. Det ligger liksom i deras DNA. Hela deras karriär har varit en ständig utveckling. Mando Diao har gått från retrorock via Frödingpop till 80-tal och japanskinspirerad rymdrock till... ja... till  vad som händer nu.

Kontrasten nu är tydlig. Det hände något i samma stund som Gustav Norén försvann ur handlingen. Som i en bladvändning lämnade de allt experimentellt som präglat bandet de senaste åren och bläddrade tillbaka till första sidan, så som de lät i början på 00-talet. Den nya upplagan av rockbandet från Borlänge vädrar morgonluft efter vad som tycks varit en stormig utekväll och de närmar sig sitt nya jag med ett nostalgiskt skimmer i ögonen. Något som Gustav aldrig hade gått med på.

Inför spelningen i det gamla kalkbrottet i Dalhalla tidigare i somras erkände basisten Carl-Johan Fogelklou i en intervju med Dala-Demokraten det alla redan hade lagt märke till: "Det blir mer åt rock'n'roll hållet i sommar" och bekände även att "vi har velat hitta den där obarmhärtiga känslan som vi hade innan". En känsla han beskriver som "nu jävlar kör vi". Om ni undrar vad "nu jävlar kör vi" betyder på Mando Diaoska så är det bara att lyssna på gamla rökare från de första skivorna. Låtar som Sweet ride, The Band och White wall för att nämna några.

Tillbaka till festivalframträdandet i Cuxhaven förra året. Allt är väl frid och fröjd nu, tänker jag. Det kvarvarande bandet har gått sin väg och fått sin vilja igenom och fansen har fått sitt "gamla Mando Diao" tillbaka. Ett band som inte spelar futuristisk 80-talssynthpop och imiterar Billy Idol utan det där gamla hederliga Mando Diao som slog igenom med skräniga elgitarrer och låtar som lät som hämtade från Motown på sena 60-talet. Publiken dansar, klappar händer i takt till musiken, hoppar och sjunger med i låtarna. Det är fest. Deras Mando Diao är tillbaks på ruta ett, i det förflutna - down in the past.


In a bit.

Jonas Eliason

Mando Diao, Helsingborg, 2014-08-29

Konsert: Det är iögonfallande skillnader på Mando Diao mellan gångerna jag ser dem. 2006 briljerade de med sin retrorock. 2012 var dem Mando Diao med hela svenska folket och sin Fröding-pop. I år har de förvisso gått tillbaka till att sjunga på engelska med nya skivan Aelita, men ljudbilden är desto mer synthpräglad. Det märks inte minst i första låten If I don't have you som den här ruggiga kvällen tillägnas bandets vän Kristian Gidlund som gick bort för ett år sedan.

Mr Moon förändras däremot aldrig. I tolv år har den varit en del av Mando Diaos största stunder, så även denna afton på Hamntorget i Helsingborg. På samma vis glimmar Long before rock'n'roll och Down in the past. Där och då möts bandet och publiken. Björn Dixgård tackar publiken för att ha kommit ut den här köld- och regnpinade kvällen med att spela Ochrasy.

Av låtarna från den nya skivan blir det inget större väsen. Sweet wet dreams och Money doesn't make you a man blir offer för det tama ljudet på Hamntorget. Däremot är hitsingeln och Billy Idol-pastischen Black Saturday, tillika kvällens sista nummer, en fullträff.

Förvisso är det inte en röd Gibson-gitarr som får sätta livet till. Men när Gustav Norén har presenterat sista låten drämmer han mikrofonen i scengolvet så att den flyger all världens väg. Precis som om det vore 2006. Klassiskt Mando Diao-manér helt enkelt.

Hela låtlistan:
If I don't have you
God knows
Forgive forget (Caligola)
Sweet wet dreams
Long before rock'n'roll
Money doesn't make you a man
Ochrasy
Mr Moon
Down in the past
Gloria

Extranummer:
Dance with somebody
Black saturday

In a bit.

Jonas Eliason.

Bo Kaspers Orkester, Kulturkalaset, 2014-08-13

Bo Kaspers Orkesters låtlista:
Cirkus
Undantag
Vilket år
Svårt att säga nej
Människor som ingen vill se
Hon är så söt
Bara din bild
Ett & noll
Mr John Carlos (Nationalteatern-cover)
Jag är vacker ikväll
Allt ljus på mig

Extranummer:
Vi kommer aldrig att dö
I samma bil

Konsert: Ett stenkast från Götaplatsen ligger Lorensbergsteatern. Där spelade Bo Kaspers Orkester en septemberkväll 2011 medan Sverige förlorade en viktig kvalmatch mot Ungern i fotboll. Med andra ord, vi hade det trevligare under kristallkronorna på teatern.

Lika spelglada som de var då, lika samspelta och avslappnade är de nu när Bo Sundström ropar "nu kör vi!" och de startar med Cirkus. "Det har kommit en cirkus till stan'" sjunger Bo och när låten är slut säger han "och den cirkusen är vi, Bo Kaspers Orkester!". Publiken applåderar och bandet fortsätter med kvällens andra låt Undantag. 

Bo Sundström kör ett gitarrsolo i Undantag.

Publiken är varierad, men min gode vän Erik påpekar riktigt att medelåldern är över oss.

Med ännu en samlingsskiva har Bo Kaspers Orkester varit ute och spelat hela året hittills. Spelningen under Kulturkalaset på Götaplatsen är den enda de gör den här sommaren i Göteborg. Så vi har skäl nog att vara på plats när de visar upp sig med ett pärlband av favoritlåtar och strör instrumentalsolon kring sig.

Innan de spelar Hon är så söt förklarar Bo Sundström att när de skrev låten så gick den under arbetsnamnet Cornelis-låten. Helt enkelt av den anledningen att Hon är så söt lät som Cornelis Vreeswijk, sedan fick den en annan dressyr i studioinspelningen vi känner till. Hursomhaver, när Bo Kaspers Orkester kör den på Kulturkalaset den här kvällen väljer de att spela den så som de tänkte den sig först. Därför får vi höra en annorlunda version av Hon är så söt, i honky tonk-stil.

Att vara med i Så mycket bättre kan man bara inte kasta bort. Speciellt med tanke på att Bo Sundström gjorde Ulf Dageby och Nationalteaterns Mr John Carlos. Den passar extra bra den här kvällen, i Nationalteaterns hemstad, och Bo berättar historien om låten, hur sprintern John Carlos orsakade skandal när han i protest sträckte sin knutna näve i luften under prisceremonin i Mexico City under sommar-OS 1968.

Det är lustigt hur fort en timme kan gå. När Allt ljus på mig är slut lämnar bandet scenen, men återvänder ganska snart. En kvart till har de på sig och publiken bjuds på en maxad version av Vi kommer aldrig att dö. Dessutom är bandet förstärkt med en trumpetare. Bo Sundström i sin tur hoppar, studsar upp och ner, måttar knytnävslag i luften och sjunger kraftfullt "vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö!".

Bandet tackar för sig efter sista låten.

Man kan tänka sig att konserten är slut sedan men då hänger Bo på sig en elbas och de fyrar av sin andra monsterhit I samma bil. Den sista minuten Bo Kaspers Orkester har kvar står de och lapar i sig av publikens applåder. De bockar och bugar, klappar händer och vinkar tillbaka till åhörarna. En och annan slängkyss flyger iväg i vinden uppifrån scenen.

In a bit.

Jonas Eliason

Dagbok från Way Out West, lördag

Neutral Milk Hotel på Azalea framför en ponchoklädd publik.

Festival: Vatten, vatten, bara vanligt vatten. Fröknarna brukade hajpa den ramsan när jag gick i förskolan. Ett trick för att vi skulle dricka vatten. Det var väl 1995.

Samma ramsa dyker upp i mitt huvud när Way Out West glider in på sin sista dag och förvandlas till en vattenfestival. Regnet vräker ner och jag är inte ensam om att ta skydd i Linnétältet. Då börjar Elliphant spela där. Efter en stund stryker jag vidare och möter upp Totte. På Flamingo dönar Above and Beyond ut både Kraftwerk och New Order.

Jag bestämde mig för att köpa en vegetarisk kebab. Det är ofattbart vad skillnaden är mellan vegetarisk kebab och falafel, på samma meny. Är det något som skiljer dem åt?

Ett gudasänt uppehåll senare från regnskyarna börjar Neutral Milk Hotel spela på Azalea. Kortfattat beskrivs de som indiefolklegender. Rena rama vegetariska kebaben med andra ord, toppat med vitlökssås i skägget. 

Stjärnglansens sken bedrar dock Neutral Milk Hotel. En snabbanalys är dagens omständigheter. Festivalbesökarna var redan dämpade av regn och ponchos i alla tänkbara färger. Strax innan konserten börjar visas ett meddelande på storbildsskärmarna – bandet undanber sig all slags fotografering och videoinspelning. Jag tänker på U2 som vägrade använda videoskärmar under 80-talet. Neutral Milk Hotel tar ett liknande grepp och skärmarna förblir avstängda när de spelar. Titta på bandet, lyder budskapet, var här och nu och fippla inte med annat! Men det är som att det bara lägger ännu mer sordin på stämningen. Dessutom svajar ljudet något och min kompis Anton berättar senare för mig hur hans favoritlåtar slarvades bort i slapphänta versioner. Kanske trivdes inte Neutral Milk Hotel särskilt väl i Göteborgsvädret.

Totte ville ta plats vid Flamingoscenen för att se Veronica Maggio och jag önskade mig att komma långt fram inför Annika Norlin så vi båda vände på klacken. Jag återvände till Linnétältet. Nu stod Jenny Wilson där för en kärleksfull konsert mellan artist och publik. För henne fanns inga gränser. Hon hoppade över kravallstaketet och dansade runt i publiken medan hon sjöng. Hur många artister brukar göra så tror ni? Inte särskilt många.

Kvinnorna är inte bara många bland årets artister. De utgör några av de tyngre bokningarna. Dit tycker jag Annika Norlin räknas. Efter Jenny Wilson var det äntligen dags på Linnéscenen. Redan på förhand var konserten något extra. Norlin skulle samköra sina två projekt, engelskspråkiga Hello Saferide och svenska Säkert! Därtill skulle hon bjuda på nya låtar från kommande Hello Saferide-skivan. 

"Exakt hur det kommer att se ut vet jag inte än, men det kommer bli extrema mängder ord på kort tid" hade hon sagt i en pressrelease tidigare under våren. Det var väl bara förnamnet.

Hela konserten inleddes med den nya låten I forgot about songs och publiken lyssnade andäktigt som jag inte vet om jag har varit med om någon gång tidigare. Varje ord Norlin sjöng lyssnade de noga på. När hon kom till de sista raderna sker något väldigt fint. Hon sjöng:

I was born a romantic for a reason

Not to be loved,

to be a songwriter

Annika Norlin sprack plötsligt upp i ett leende, nästan barnsligt lycklig över att äntligen få sjunga dessa ord för sin publik. Publiken svarade genast med stående ovationer. Ett jubel som inte visste några gränser av känslor. Den exklusiva konserten med Annika Norlin kunde inte börjat bättre.

Norlin berättade hur hon hade tänkt till, hur hon ville ha den här konserten. Först ville hon ha med sitt eminenta band. För det andra ville hon att man skulle kunna följa med i texterna för det önskar alltid hon när hon går på konserter. Därför bestod backdropen av en skärm som låttexten projicerades på. För det tredje ville Norlin att det skulle sitta publik på scenen. Precis så här blev det också.

Buffén av låtar var välsmakad. Utsökta, utvalda korn. En varsam låtordning med mest tillbakahållna låtar. När bandet väl öser på i nya singeln I was Jesus och klassikern Allt som är ditt blir kontrasten stark.

Många väntade sig nog att de skulle köra den stora hiten Vi kommer att dö samtidigt men så blir det inte. Istället avrundar Annika Norlin med en låt som hon skrev när hon var 19 år.

Annika Norlins låtlista:

I forgot about songs

Får jag

Isarna

Fredrik

I wonder who is like this one

Arjeplog

Det här är vad som säger

Riot

Anna

Long lost penpal

I was Jesus

Allt som är ditt

Parts of nature

Extranummer:

Är du fortfarande arg?

The quiz

Extra extranummer:

Loneliness is better when you're not alone

Il grande finale med Robyn och Röyksopp på Flamingo. Alla var där.

Efter detta har många bråttom till Flamingo. Röyksopp är i full gång där. Med varsin kopp gratiskaffe smög jag och Anton upp i SJ-tornet för att se när Robyn körde Be mine. Laserkanonerna sköt effektfullt sina strålar över himlen.

Fast både jag och Anton var ivriga att lämna festivalområdet. Anton ville till Göteborgsoperan. Jag ville till Rondo för att se Anders Wendin, mer känd som Moneybrother. Vi lämnade alltså den stora balen i Slottsskogen. Totte berättade efteråt för mig lyriskt i telefon att jag verkligen hade missat något. Det gjorde jag kanske, men jag ville inte missa Anders Wendin.

Det var ingen kö in till Rondo den här kvällen, inte då, men det skulle bli senare. Jag var väl helt enkelt lite tidig men kunde i lugn och ro hänga in regnjackan i garderoben för en tjugolapp och besöka toaletten. Sedan slog jag mig ned på en stol med perfekt utsikt över scenen.

Först ut var Christopher Sander. Tillsammans med sitt band gjorde han bland annat en gnistrande popversion av Mors lilla lathund. Så bra har den låten aldrig tidigare låtit.

Kvart i ett på natten ställde sig Emilie Nicolas från Norge med band på scenen för sin första konsert i Sverige. Kom ihåg det i framtiden när ni hör hennes namn. "Norges nästa stjärnskott" stod det om henne på Way Out Wests hemsida.

Anders Wendin spelade på Rondo, mitt i natten, inför en publik som inte visste vad trötthet var.

Klockan två var det äntligen dags. Jag har inte räknat efter hur många gånger jag har sett Moneybrother. Hur som helst har jag sett honom en gång tidigare på Way Out West. Det var 2007. Nu står han på scenen utan sitt artistnamn. Engelskan är utbytt mot svenska.

Redan i första låten Min kompis farsa betalade svart spritter det av energi. Som alltid när Anders Wendin spelar så smittar det av sig på publiken. Åh vilket kalas vi skulle få och åh vad fint sätt att få avsluta Way Out West på. I rask takt gick de vidare med upptempolåten Lämna lampan på.

Anders berättade sedan om hur nära det hade varit att konserten hade ställts in. Deras ordinarie trummis hade av akuta familjeskäl varit tvungen att stanna hemma. Då dök en okänd kille upp, han kunde spela trummor och fick hastigt gå igenom låtarna i logen.  Inte en sekund hade jag tänkt att trummisen var ny. Det svängde.

De gjorde en stämningsfullt fin version av Från Klaraberg till dig. Så passande mitt i natten.

I slutet av 1952 var jag hur hemskt det än låter, tvungen att gå. Sista tåget hem till Alingsås skulle gå 03:10. Inte mycket att göra något åt. Jag hade ingenstans att sova i Göteborg. Det ska ni veta, att det gör ont i hjärtat hos ett av Moneybrothers mest trogna fan, att gå innan konserten är slut. När jag kliver ut i natten hör jag hur Anders frågar publiken "vill ni höra mer?". De jublar. Bandet startar Du måste kunna gå nu. Det kunde jag. Fast jag hade helst stannat.

In a bit.

Jonas Eliason

Dagbok från Way Out West, fredag

Janelle Monáe gav festivalen syre.

Festival: Sitter här och lyssnar på splitternya singeln I was Jesus av Hello Saferide. Hello Saferide, Säkert! eller rätt och slätt Annika Norlin är en av de mest intressanta akterna under årets Way Out West. Hon ska ju göra slag i saken och köra båda projekten under en och samma konsert. Om vi får tro det är det också det enda framträdandet hon gör det här året, trots att nya skivan The Fox, The Hunter and Hello Saferide släpps 3 september.

Men varför pladdrar jag om det. Fredagens festival var ju så mycket mer än ett singelsläpp. Med närmare eftertanke var det ändå en mellandag för mig. Somliga tycker sig nog ha fog att ge mig en örfil för att kalla det mellandag. Outkast spelade ju, och det kändes nästan som att Icona Pop's konsert  var förband till kvällens stora nummer. Icona Pop kan det där med att vara förband för de har värmt upp både Katy Perrys publik liksom Miley Cyrus dito. 

Det är förstås något mycket mer för svenskduon som nu kom tillbaka för att spela på hemmaplan. Markus Krunegård gör faktiskt, för mig, ett överraskande gästspel på gitarr och sång under Then we kiss. Något som får mig att undra. Kommer han tillbaka även under lördagen för att sjunga duetten Det kommer bara leda till nåt ont med Annika Norlin? Precis som på skivan. Nu när han ändå är på hugget.

Innan Icona Pop släppte loss på Azalea satte Janelle Monáe igång publiken från scenen mitt emot, Flamingo. Hon visade att musik när det är live är något mer än att bara spela låtarna. Det var show. Janelle med band jobbade med högsta energi konserten igenom. Dessutom var de väldigt måna, från första sekund, att inkludera publiken.

Jag brukar alltid upprepa Tomas Öbergs mantra, sångaren i bob hund. Han sa att det är publiken som gör en spelning legendarisk, inte bandet. Till det tänker jag att bandet måste ge publiken rätt förutsättningar. Janelle Monáe med band bjöd verkligen in till fest. I slutet av spelningen får de hela publiken att sätta sig ner. Ett riktigt konserttrick. När alla sedan flyger upp utbryter vild dans.

Mø gav allt på Linné-scenen, men mig passerade det.

Emellertid! Jag inledde dagen med en vegetarisk hamburgare. Borta på Flamingo hördes tonerna från Neko Case. De slutade spela 20 minuter före utsatt tid.  Neko Cases röst hade gått sönder.

Sedan följde jag med Totte. Vi skulle se danska Mø på tältscenen Linné. Det kokade av värme i tältet. Först att inta scenen var trummisen som tog god tid på sig att sätta sig till rätta vid sitt trumset. Men sedan började han virvla på den elektroniska trumman. Åskådarnas jubel steg och de andra musikerna kom in. Karin Marie Ørstedt visade ingen brist på energi när hon äntrade scenen och började sjunga. Hon hann faktiskt publiksurfa tre gånger under konserten. Trots detta var det för mig, som oinvigd, en intetsägande konsert. Det enda som berörde var sista låten. Don't wanna dance tycktes lyfta tälttaket. Mø torde ha lämnat ett bestående minne hos många i publiken.

Efter att ha sett Mø strosade vi från Linné till Flamingo. Där träffade vi oplanerat på lite kompisar. Jag träffade bland annat en vän som jobbar på Way Out West i år. Han är chaufför åt artisterna. Om jag förstod det rätt hade han kört Mando Diao till Dungen innan deras DJ-spelning. De ska ha varit mycket trevliga, Björn och Gustav från Mando Diao.

Conor Oberst svettas i solskenet, men behåller hatt och solglasögon på.

Anledningen att vi gick till Flamingo var för att se Conor Oberst. Ännu ett blankt pappersark för mig. En snabbkurs i Oberst-kunskap: han var sångare i Bright Eyes. Enligt tyckarna är han också ett musikaliskt geni.

Jag såg de som verkligen njöt av hans framträdande i eftermiddagssolen. Samtidigt kan jag förstå Johan Lindqvists ord i Göteborgs-Posten. "Jag blir uttråkad, sedan blir jag rastlös och det enda som hjälper är att Oberst då och då kommenderar bandet att ta i ännu mer så att musiken slår över i ett dån" skrev han.

Efter ett par låtar går vi och sätter oss i gräset. Därifrån kan vi njuta av sista låten som aldrig verkar vill ta slut. Underbart så.

På detta vis förflöt en mellanmjölkens dag på Way Out West. Jag såg både Outkast och Slowdive men i ärlighetens namn berörde ingendera av dem som Annika Norlin. Detta sagt redan på förhand.

Bäst var inte musiken. De spanska chorritosarna med choklad på toppade det mesta.

In a bit.

Jonas Eliason.