Telefunkers 3000

Kanske bäst av allt från dagens övningar var titeln på det coola lilla gemet vi repade inför spelningen 15 juli med Telefunkers. Den något abrupta titeln Telefunkers 3000 är väldigt mycket Telefunkers. Jag tror man kommer märka det, till och med att man nästan får ta och hålla sig lite för skratt eller i alla fall försöka dölja det. Men det är ju så uppenbart, så självklart rätt - Telefunkers 3000, vad annars?

In a bit.

//Arturponken

I min ochrasy

Mando Diao hösten 2006, kanske finns det ingen finare årgång av det bandet. Den hösten fyllde jag 16 och fick Mando Diaos då sprillans nya album "Ode to Ochrasy". Idag ser jag vilken inverkan det albumet hade på mig.

Några veckor innan eller så hade jag sett bandet spela på Liseberg och förundrats över inledande Welcome home, Luc Robitale. Även när jag satte på cd:n hemma i stereon var gitarrintrot det hårdaste och tuffaste jag någonsin hört, jag blev nästan lite förlägen, jag hade aldrig lyssnat på hårdrock eller "brötig" musik. Det kan nog handla lite om att jag helt enkelt inte visste var jag skulle placera den här typen av musik. Det är intressant att se hur fokus förflyttas, detdär stenhårda gitarrintrot som jag ansåg det vara då när jag fyllde 16 är idag inget jag blir förlägen över, jag minns att jag och mina föräldrar satt och lyssnade på skivan dendär födelsedagsmorgonen och ursäktade mig lite för att det kanske lät lite "hårt" men att det är "väldigt bra". I praktiken var det inte hårdare än Beatles Helter skelter om än i samma viktklass. Detta var innan jag hade upptäckt The Hives. Det fanns bildningsluckor att fylla. "Ode to Ochrasy" blev således ett musikaliskt frö som snabbt började gro i mig.

Snart andades jag Mando Diao och ville inget annat än skriva likadan musik som de. I förlängningen räckte det också till att tända det brinnande intresse jag fick och fortfarande har för 60-talets pop och rock och dess fascinerande estetik. Åren har gått och jag har lyssnat på en hel del musik sedan 13 september 2006 men nog kan man fortfarande märka hur jag bygger musik med liknande dynamik, stämföring och känsla som finns på "Ode to Ochrasy". Från inledande Welcome home, Luc Robitale till avslutande vaggvisan Ochrasy. Även Mando Diao har gått vidare men jag håller fortfarande deras tredje fullängdare högt. En skiva där varje låt tas till sin perfektion.

In a bit.

//Arturponken

Retrospektivt: SOS from Stockholm

Idag, för exakt en vecka sedan var jag påväg till Stockholm i ett X2000-tåg för att se och uppleva något exklusivt med Ola Salo i huvudrollen. En roll som han så ofta innehar och med den äran! Det var TV-inspelning på Maxim-teatern ett stenkast från Karlaplan inför en av SVTs stora höstsatsningar som kommer att heta "Tack för musiken". Programledare är Niklas Strömstedt som i detta talkshowliknande program har en gäst som hyllas för sin artistiska, musikala och konstnärliga insats. Jag var givetvis på plats för att delta när Ola Salo var gäst. De satt och pratade om hans skapande och han som artist och person men även om Ola Salos tidigare band när han var liten, det sistnämnda väldigt kul! Ibland spelade de en låt av The Ark uppbackade av husbandet som t.ex. It takes a fool to remain sane eller Calleth you cometh I men de framförde även en fin version av Uriel (sista spåret på Arks platta "Prayer for the weekend").

Innan inspelningen avslutades fick Elvis Costellos gamla dänga (What's so funny 'bout) Peace, love and understanding? enligt Niklas Strömstedts twitter nytt liv genom Ola Salo samt Peter Kvint och Tove Styrke som kom in och hängde med på scen.

Ooops, har jag sagt för mycket nu? Nä!! Det kommer bli ett strålande program och en fantastisk programserie, minst lika kul som att titta på Skavlan säsong ut och in. Niklas Strömstedt gjorde dessutom ett fint jobb som programledare!

In a bit.

// Arturponken

Merry midsummer

Idag är Sveriges andra nationaldag! Finns det något folkligare i vårt land än i juni månad när blommorna blommar i de svenska landskapen och vi dansar runt en midsommarstång? Man äter färskpotatis, ja nästan frossar, man spar inte direkt heller på grillspetten och sillen. Alkoholkonsumtionen stegrar sig likt en gigantisk svart tjur à la Ferdinand som sätter av rakt ut genom stängslet från hagen. Idag firar folk på allvar, det är midsommar. Så att vifta med den svenska flaggan idag vore inte direkt någon överdrift om ni frågar mig och om ni skulle fråga mig personligen vad jag tänker göra så säger jag såhär: jag tar på mig min blå-gula slips idag.

Glad midsommar.

In a bit.

//Arturponken

Retrospektivt: bob hund på Liseberg

Här är en bild från bob hund på Liseberg förra veckan som jag tog. Thomas Öberg är ute i publiken under sista låten Det överexponerade gömstället och rabblar upp den stora mängd ord och text som är med i den långa låten, på skiva 5.17. Monotonin i låten gör att den känns ännu längre... och bättre.

I övrigt känns Lisebergs-publiken alltför ofta som en ganska sval och lite otacksam publik. Man går till Liseberg, sätter sig och säger till artisten "underhåll mig". Publiken upplevs mest som oengagerad. Jag har varit med om liknande när exempelvis Timo Räisänen eller The Ark har uppträtt på Stora scenen förra sommaren. bob hund är underhållande, döper om Liseberg från nöjesfält till missnöjesfält(kul ordvridning), Thomas Öberg skuttar omkring på scenen och trasslar in sig i sladdar och allt som sig bör. Men det är publiken som gör en spelning legendarisk precis som Öberg sa första gången jag såg bob hund 2009 på Götaplatsen. Publiken kanske inte gjorde Lisebergs-spelningen legendarisk men som vanligt när man ser bob hund live så piffar det upp vardagen, något utöver det vanliga.

bob hund har en härlig egenhet. Det är fjärde gången jag ser dem på tre korta år och ingen kan som bob hund skapa oljud, skruva upp en vansinnig energi och sen rusa som en tjur rakt in i förstärkarna... eller ut över publiken. Hitsen lyfter (som vanligt) konserten och under Istället för musik: förvirring dansar publiken vilt när bandet öser.

Så vad är kontentan av denna ambivalenta återgivning? bob hund på Liseberg en grådaskig måndag i juni är som ett stormigt glas med mellanmjölk i. Mellanmjölk.

Setlist:

bob hund 2020

Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk

Nu är det väl revolution på gång?

Ska du hänga med? Nä!!

Stumfilm

Festen är över

Ett fall och en lösning

Letar oväder

Tinnitus i hjärtat

Fantastiskt

Istället för musik: förvirring

----------------

Popsång (mot min vilja)

Tralala lilla molntuss, kom hit skall du få en puss

Allt på ett kort

Det överexponerade gömstället

In a bit.

Arturponken.

The Arks sista timmar

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men ty någonting måste sägas. The Ark i Göteborg har alltid varit kärlek mellan band och publik. Inget snack om den saken. Sen hur pojkarna från Smålands skogar har tagits emot av kritikerkåren i Götet med ljumma fyrar i Göteborgs-Posten är kanske ett trist russin i den goda kakan. Men det är inget som alla glada fans tänkte på när The Ark gick på alla sex cylindrar för sista gången på Trädgårn' denna aprilkväll. Även om jag förstår att denna spelningen inte hade chansen att komma i närheten av den som sändes för någon vecka sedan på Svt från Växjö så var det ändå inte långt ifrån. Det var garanterat en av de bästa spelningarna The Ark har haft i Göteborg under sina verksamma år.

Man kunde se att detta inte var en vanlig spelning under en vanlig turné. Detta var något annat! Bandet som log ikapp med varandra, Ola som verkligen såg riktigt rörd och fick kämpa en smula för att hålla tillbaka tårarna under The apocalypse is over och Sylvesters glädjestrålande trumsolo under Father of a son är bara ett axplock från en kväll längs minnenas allé. It takes a fool to remain sane med Olas predikan om att följa sitt hjärta och våga leva det liv man vill är en annan highlight eller när han sjunger en snutt av Känn ingen sorg för mig Göteborg under One of us is gonna die young som var en rolig flirt. Jag hade fantiserat lite om att Håkan Hellström skulle själv gästa under någon låt som en slags hyllning till Ark men icke, nu blev det ju i alla fall ett litet smakprov. Och det räckte gott det, detta var en kväll serverad av mästerkockarna The Ark. Se bara låtlistan!

Extranumren? Behöver jag säga någonting om dem? Folk klappade händer, sjöng för fulla strupar och hoppade näst intill konstant i tre låtar. Calleth you cometh I är odiskutabel finallåt. Frågan är om världen har sett en pampigare och ståtligare låt att avsluta en rockkonsert med på det så totalt bombastiska sättet. Näe, nästa steg är att försöka beskriva himmelriket. Dante gjorde ett tappert försök - men det blev en oerhört abstrakt bild av ljus och kärlek. Kanske är det lite liknande med Calleth...

Låtlista:

Hey modern days

Clamour for glamour

Patchouli

Breaking up with God

Joy surrender

Father of a son

Superstar

Uriel

Disease

Prayer for the weekend

Let your body decide

Laurel wreath

It takes a fool to remain sane

The apocalypse is over

One of us is gonna die young

Extranummer:

Tell me this night is over

The worrying kind

Calleth you, cometh I

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Melody Club: Human Harbour - En dålig ganska bra skiva

Denna dag släpper Melody Club sin nya skiva Human Harbour. Detta kort efter deras tvärstopp i Melodifestivalen. En medioker kalk att svälja när rösterna hade räknats för oss som hoppades på en lyckad resa för bandet i melodifestivalland.

Bidraget The hunter tar dock på sig ansvaret och leder oss fint in på den nya skivan som präglas av synthpop och 80-tal till sin spets. Det känns så. Det första intrycket jag får av skivan är att det hade inte varit dumt att få den i present för då hade man sluppit betala för att få den. The hunter är en fräck liten upptempo-dänga men de eftersläntrande låtarna känns till en början som mediokra midtempolåtar. Jag får lust att ropa till Kristoffer & co: "GÖR OM! GÖR RÄTT!".

Någonstans där händer något. Refrängerna och i viss mån låtarna börjar bli bättre och bortsett från ganska tama Karma control (cool låttitel annars) väger helhetsintrycket över till en dålig ganska bra skiva, ja en bra skiva. Jag önskar bara att det fanns lite låtar som tidigare alster i stil med Let's kill the clockwork, Wildhearts och Where do I belong. En greatest hits med Melody Club kommer bli - som ni kanske märker en perfekt pop-samling. Fast de får gärna släppa fler skivor först!

Bäst på albumet: The hunter, I don't believe in angels, You don't love me

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken