Håkan Hellström (på ett annat sätt), Way Out West, 2013-08-09

Håkan Hellström i tidningen dagen därpå, och vårt kikhål mot scenen.

Konstert: Håkan Hellström är överallt det här året. I trippel bemärkelse. För det första kom hans nya skiva Det kommer aldrig va över för mig i våras, för det andra är han aktuell med sin Skandinavienomspännande turné och för det tredje visas den nya Håkanfilmen, Känn ingen sorg, på landets alla biografer den här sommaren. Kort sagt, Håkan Hellström är nästan lika vardagligt för oss som att gå till Konsum. Dessutom när han hade sin turnépremiär i juni på Slottsskogsvallen och nu spelar bara ett stenkast därifrån i augusti, det låter ju som att det är något vi gör varenda kväll här i Göteborg. Går på Håkan-konsert, lite sådär av slentrian. Nu är läget som sådant att det hade kostat mig tusen spänn för att se honom på årets upplaga av festivalen Way Out West så det fick bli en något mer lågbudgetvariant; slå sig ner i gräset utanför, dela på en pizza med kompisarna och höra på.

Att sitta på det här sättet och lyssna, lite sådär på avstånd, påminner om när man hör hur grannarna har fest på sommaren. Det är i det där skedet, när festen glider in på småtimmarna på natten och grillen, rödvinet, all gin & tonic är redan avverkad och trädgården förvandlas till ett dansgolv, alla dricker screwdrivers som i ungdomens dagar och Seppo bemannar Spotify-listan och spelar massa hits från när han och gänget gick i högstadiet och gymnasiet. Allt medan cigarettröken lägger sig som en Lützen-dimma över trädgården. Ibland hör man hur Seppo ropar något till vännerna och de jublar förtjust och onyktra "jaaa!!" och så dänger han på med ännu en gammal klassiker som han letat fram på mobildisplayen. Byt ut Seppo mot Håkan Hellström som festens mittpunkt, och kvarteret där jag bor mot Slottsskogen så fattar ni ungefär hur jag menar. Låtarna som ekar från högtalarna en bit ifrån och publikens jubel när musiken tystnar. På ett sätt är det nästan mer romantiskt att lyssna på en konsert på det här viset, man tvingas fylla i och föreställa sig det man inte ser och kan uppleva på plats bland tusentals människor. Vad är en bal på slottet, liksom?

Ljudkvalitén, ja den kan vi ju diskutera. Det är förstås inte som om man hade placerat sig på perfekt avstånd från högtalarna inne på festivalområdet men det gör inte så mycket. Det jag var mest nyfiken på förhand var hur Håkans nya låtar från senaste skivan ter sig live. Skulle han rentav göra en fräckis och köra hela skivan från början till slut? Han har ju gjort det tidigare menar jag, debutskivan spelade han på Way Out West 2010 och på Liseberg 2011 fick publiken höra hela 2 steg från paradise. Det är ju inte omöjligt. Men nix, det gör han inte, speciellt synd är det väl förresten inte, de gamla låtarna behövs också för att göra kvällen helgjuten.

Emellertid är det inte heller en klassisk Håkan-konsert Göteborg serveras denna andra gång av stadens son. Inte direkt den där eufori-knockouten som han brukar leverera. Och det är väl skönt att vi inte får en repris från försommaren, det hade ju varit alldeles för enformigt och stelt. Fantasilöst. Istället är det en lite annorlunda spelning som är mer dämpad, finkänslig. Håkan pratar om hösten. Helt enkelt mer soul än popvrål och energi. Många gånger sitter jag där och tror att "nu, nu lyfter det, nu kommer öset" men Håkan med band tycks hålla tillbaka hästarna varje gång. Det spritter i det inledande partiet av spelningen, men den sedvanligt förlösande Ramlar dyker aldrig upp, en låt som Hellström för vana kör. Istället fylls konserten med mer känslofulla stycken som För sent för Edelweiss, Nu kan du få mig så lätt (ett säkert allsångskort) och Valborg. Varsamt är ett passande ord. Så det där snacket om Seppos hitkavalkad (Håkan förstås!) stämmer ju inte riktigt. Inte förrän Kom igen, Lena! och extranummer som den obligatoriska Känn ingen sorg för mig Göteborg och det alltid lika svängande boogie woogie-pillret En midsommarnattsdröm känner vi igen oss. Öset kommer igång. Nu är det fest där nere.

Bäst är tveklöst avslutande Du är snart där, en svensk soulklassiker kanske en frälst Håkan-supporter skulle säga, vad vet jag. Den är på många sätt briljant, musikaliskt men också fin text, i synnerhet raden "Jag troooor, när vi går igenom tiden att allt det bästa inte hänt än". Och kvällen är ju ung, så det bästa kanske inte hänt än på Way Out West även om den här konserten inte var så tokig...

Låtlistan:

Jag har varit i alla städer

Det kommer aldrig va över för mig

Livets teater

Du kan gå din egen väg

För sent för Edelweiss

Shelley

Klubbland

Nu kan du få mig så lätt

Man måste dö några gånger innan man kan leva

En vän med en bil

Valborg

För en lång, lång tid

Kom igen, Lena!

Extanummer:

När lyktorna tänds

Känn ingen sorg för mig Göteborg

En midsommarnatts dröm

Du är snart där

In a bit.

// Arturponken

The Sounds shejkar igen

Ny singel: En stilla fråga, är det en slump att man såhär på sommaren och i tider av dansgolvsmusikens högsäsong släpper en låt med titeln Shake shake shake? Aspirerar man på en sommar-dans-hit? Det ena utesluter ju inte det andra. Maja Ivarsson är högaktuell efter sin medverkan i Så mycket bättre och sitt sommarprat i Sommar i P1 och på så vis är det också gyllene tider för The Sounds att prångla ut en ny singel i väntan på ett nytt album i höst.

Shake shake shake är trots sin något enkelspåriga titel en fin bit popmusik. Speciellt introt och första versen som bygger upp till refrängen. Är det svenskt att skriva bra melodier? Man pratar ju om det ibland. The Sounds gör en gnutta skäl för det. Versmelodin lockar till att lyssna vidare på låten. Refrängen kanske på ett sätt är mindre frestande, man tröttnar efter en stund på den när den återkommit ett par gånger. En repetetiv slinga som man kan sjunga med i även om det är första gången du hör låten.

Hursomhaver. Det är gott driv i både vers och refräng och visst blir man sugen att höra hur en hel - ny skiva - med The Sounds 2013 skulle låta. Snarlikt Shake shake shake med all säkerhet. Den bygger på The Sounds självklara ställning som rockband i Sverige det här året. Det här är deras tid, de har kämpat sig hit till den här positionen, vunnit och Shake shake shake känns som bekräftelsen på hela deras skapelse den här sommaren. Ett vitalt och ungt rockband i sina bästa år. The Sounds står sig starka just nu. Vi kan bara njuta av deras fina form.



In a bit.

// Arturponken

Det är Johnny Borrell, om ni undrar

Foto: Tom Oxley

Ny skiva: Minns ni engelsmannen Johnny Borrell? Jag tänker att frågan kanske är befogad. Han och tre andra kompisar utgjorde på 00-talet britpop-bandet Razorlight. Två av bandmedlemmarna, Björn och Karl, är som ni hör svenskar. Faktiskt. De slog igenom med sin debutskiva Up all night 2004 och följde upp den med Razorlight 2006. De uppträdde 2007 på Live earth, det globala jättejippot för att rädda klimatet, som sändes över hela världen. Efter en inte lika lyckad tredje skiva (?), Slipway fires från 2008, började luften pysa ut ur bandet. Bandmedlemmar lämnade, nya kom in, rena karusellen! Sällan ett så bra tecken för ett band när sånt sätter igång. Somliga skyllde bandets förfall på sångaren Borrell och dennes ego, att han tog för stor plats. Tidigare i år fick vi således beskedet att Razorlight lagts på hyllan.

Med det sagt. Den stencoole Johnny Borrell har omgående börjat på ny kula, möblerat studion sparsmakat med trummor, piano, gitarr och ståbas samt en saxofon och till sist släppt sin solodebut - Borrell 1. Inte direkt Razorlights elgitarr-stinna britpopsound. På sätt och vis eller åtminstone delvis en fortsättning på hur bandets sista skiva lät. Han har skrivit en handfull låtar, alla med ambitiösa titlar: Joshua amrit, Dahlia rondo, Cyrano masochiste, Dahlia allegro... Konstnärligt är han kanske fri nu, ädre, mognare, inga bandmedlemmar att ta hänsyn till, han kan göra vad han vill. Den är inte dålig den här skivan. Men är den bra? Tja. Den är helt okej, gör ingen förnärmad men lyfter heller inte till skyarna. Visst är det härligt när saxofonen vräker loss i solon skivan igenom och pianot skjutsar på med sitt hamrande. Det är då skivan är som bäst. Johnny Borrell visar att det finns en dos soul i honom. Har han hört Bo Kaspers Orkesters skivor från 90-talet? Jag tänker lite så när jag hör de nya låtarna, för det är ett lite jazzigare sväng än vad Johnny Borrell hittils har förknippats med.

Nu när Borrell har gjort sin solodebut och fått göra precis vad han vill utan att någon säger emot honom har jag en önskan. Den är att han på nästa skiva, om det blir någon sådan, plockar fram sin låtskrivartalang lite extra och släpper fram förmågan att komponera fina melodier. Om den förmågan finns kvar. Med lite tur förpassas hans musik inte bara till bakgrunden som en fin tavla. Då kan det bli ett riktigt trevligt soundtrack, såväl till sommarfesten som höstmörkret. Lite mer effektivitet, om jag får eftertrakta...

Bästa spår: Pan-european supermodel song (Oh Gina!) och Dahlia allegro.

In a bit.

//Arturponken

Gyllene Tider, Ullevi, 2013-07-12

Konstert: Gyllene Tider har förmodligen världens bästa sommarjobb. Igår hade jag nöjet att se dem när de "jobbade" inför 42 223 människor på Ullevi. Att de älskar sitt sommarkneg visade de omedelbart i första låten när de tryckte gasen i botten med Det blir aldrig som man tänkt sig från nya skivan och minst lika tempofyllda Skicka ett vykort älskling (min lilla favoritlåt, 2:30 minuter lång - perfekt poptid), första spåret från debutplattan från 1980. Det torra krutet tar egentligen aldrig slut sett till låtmaterial och vädret kunde inte varit bättre det heller. Inte ett moln. Varmt och härligt. Gyllene Tider står på tårna och är supertaggade men energin som skulle nått ut till fansen hämmas av ljudet som svajar. Det tar ner låtar som På jakt efter liv eller En sten vid en sjö i en skog för att inte tala om ett av paradnumren från senaste gången de uppträdde här 2004 - Tuffa tider. Synd på en sådan fin prestation från bandets sida och den förträffliga inramningen av jättepubliken.

Festen på Ullevi tar dessbättre inte slut bara för det. Gyllene Tider brassar på med hitsen från 80-talet med den riviga Farfisa-orgeln, som vanligt mästrad av Göran Fritzon. Låtar som (Dansar inte lika bra som) Sjömän och Flickorna på TV2 får som väntat publiken på gott humör. Därpå även smaksatt med ett akustiskt parti i konsertern där Flickan i en Cole Porter-sång är en allsångskrona på Per Gessles huvud, som själv givetvis innehar den naturliga huvudrollen, själva navet i den här sommarkvällen.

Det blir faktiskt bara bättre efter första halvan av konsertern och det stundtals taskiga ljudet. Innan extranumren trummar bandet på med ett pärlband av rykande poplåtar från 80-talet: Ljudet av ett annat hjärta, Ska vi älska så ska vi älska till Buddy Holly, (Kom så ska vi) Leva livet och för att bättra på solbrännan fyras till sist Tylö sun av. Vid det här laget kokar den goda stämningen på högtryck på arenan. Efter första extranumret, kultballaden Billy, kommer farten åter med Det är över nu och som ni märker, varenda låt förtjänas att nämnas. Med Gå & fiska! skjuter givetvis Gyllene Tider stenhårt in i öppet mål och lagom till att Sommartider kommer, ja då ställer publiken givetvis upp i kvällens stora allsångsinsats.

Emellertid besparas vi det riktigt magiska tillfället till allra sist, lagom till andra versen i vaggvisan och avslutningsballaden När alla vännerna gått hem när Per Gessle plötsligt ser ut att gå av scenen men vänder vid sceningången och eskorterar in andra halvan av Roxette - Marie Fredriksson! Publikens respons vet inte av sig av lycka och om det hade funnits något tak på Ullevi när Marie tar sina första toner, ja då hade det flugit all världens väg. Knappt har Gyllene Tider plus Marie Fredriksson hunnit tacka för sig innan ett stort fyrverkeri i luften ovanför oss sätter punkt för kvällen.

Efteråt står jag kvar en extra stund medan Elvis Costellos gamla hit (What's so funny 'bout) Peace love and understanding spelas i högtalarna, ser alla som traskar ut, insuper lite av atmosfären och liksom suger lite extra på den här popkaramellen som kvällen har bjudit på. Lappar som ligger på marken skvallrar om efterfest på Jazzhuset men jag tar tåget hem, alldeles matt och knockad av ett friskt sommarjobbande Gyllene Tider. Vad mer kan man önska sig? 

Okej, ljudet... men vi glömmer det. Löpsedlarna dagen efter skrek faktiskt att Gyllene Tider skrev pophistoria. Gott så.

Låtlistan:
Det blir aldrig som man tänkt sig
Skicka ett vykort, älskling
Juni, juli, agugusti
Det hjärta som brinner
På jakt efter liv
(Dansar inte lika bra som) Sjömän
Man blir yr
En sten vid en sjö i en skog
Min tjej och jag
Flickan i en Cole Porter-sång
Tuffa tider (för en drömmare)
Kung av sand
Flickorna på TV2
(Hon vill ha) Puls
Ljudet av ett annat hjärta
Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly
(Kom så ska vi) Leva livet
Tylö sun

Extranummer:
Billy
Det är över nu
När vi två blir en
Gå & fiska!

Extra extranummer:
Sommartider
Dags att tänka på refrängen
När alla vännerna gått hem

In a bit.

//Arturponken

Iggy & the Stooges, Liseberg, 2013-06-26

Foto: Jonas Eliason

Konsert: "Jag förstår varför artister som Stones och Bob Dylan och de här människorna aldrig slutar. Leonard Cohen, BB King. Det kan aldrig ersätta den här kicken av att ha din publik där framför dig och spela din musik. Det är underbart" säger Per Gessle i en nyutkommen dokumentär om Roxette. Således. När ett band som The Stooges och en sångare som Iggy Pop kommer till Liseberg bara måste man se dem. Faktum är, skulle man kunna säga, att de råkar vara en liten stump levande rockhistoria. Killarna (gubbarna?) skivdebuterade 1969 men släppte så sent som i år nytt material med albumet Ready to die. Som Per Gessle sa, de gillar väl vad de pysslar med. Fortfarande.

Att det har flutit en del vatten under broarna, som man brukar säga (Iggy är 66 år), märks inte när de intar scenen och kickar igång med Raw power. Energin är det inget fel på. Mycket litet har hänt med deras punkrock-sound efter 45 år och en ny låt som Gun tar utan problem plats mellan de gamla tingestarna Gimme danger och 1970. I synnerhet Iggy stapplar och springer omkring på scenen och åmar sig mellan sånginsatserna utan hejd. Under låten Fun house bjuder han ett hundratal ur publiken att komma upp på scenen och dansa med Stooges. Det blir en vild fest. Flera står och hoppar, andra fotograferar, spelar luftgitarr, viftar tafatt med paraplyer och två killar som ser ut som Iggy men betydligt yngre ställer sig längst fram och hånglar inför Lisebergs publik. Låten avslutas i ett musikaliskt kaos, medan publiken tar sig av scenen, och basisten Mike Watt juckar hårdhänt med basen mot sin förstärkare.

På liknande vis fortsätter konserten. Det är högoktanig rock utan krusiduller; trummor, elbas, elgitarr, en saxofon och en sångare. Inga extra stämmor. Inget extra alls. Bara en rejäl snyting rå energi. Det låter brötigt och ljudet på Stora scenen svajar som vanligt. Men Stooges svajar inte en enda sekund. De kör rakt in i kaklet och efter sista låten Your pretty face is going to hell stapplar bandet av scenen medan Iggy står kvar och lapar jubel och applåder från publiken.

En i alla avseenden gemytlig kväll med Stooges. På deras sätt.

Låtlistan:
Raw power
Gimme danger
Gun
1970
I got a right
Search and destroy
Fun house
Beyond the law
Johanna
Ready to die
I wanna be your dog
No fun
The passenger

Extranummer:
Penetration
Sex & money
Open up and bleed
Cock in my pocket
Burn
Your pretty face is going to hell

In a bit.

//Arturponken

The Hives, Liseberg, 2013-06-19

Foto: Erik Sigvardsson

Konsert: "Ett av världens största rockband? Ikväll har du chans att avgöra själv" sade Lisebergs reklam-notis i Göteborgs-Posten. Det har väl undgått få att The Hives sedan barnsben har varit överdängare på självsäkerhet och på så vis gjort sig ett namn, i synnerhet i ett jante-präglat land som Sverige. Nu är det förstås inte enbart på grund av en god självkänsla som de dyker upp på Lisebergs stora scen, en junikväll som denna. De har förnyat sin anledning att turnera världen runt i och med deras femte skiva Lex Hives som släpptes för ett år sedan.

Det är också från den skivan som bandet rivstartar konserten med fåordiga låten Come on. Sedan är det bara på. I The Hives värld finns inget av, lagom eller mitt-i-mellan. När de står på scen ger de i sedvanlig ordning järnet. I dryga 90 minuter matas vi med treminuters garagerockhits: Main offender, Die allright, Go right ahead. Somliga klockar in på någon enstaka minut; These speactacles reveal the nostalgics eller Hives - declare guerre nucleaire.

Howlin' Pelle, sångare och frontfigur, levererar oneliners och styr publiken som om den vore en marionettdocka. Vill han att de ska jubla så jublar de, klappa händer så klappar de, sjunga med i låtarna så sjunger de, hoppa i takt till bastrumman så hoppar de. Och när han säger åt publiken att sätta sig ner på huk, då gör dem det. Pelle kliver ut bland dem, lägger sig ner och bärs upp av ett hav av händer under Tick tick boom. Stämningen är god, luften sådär härligt varm och fuktig och inte långt ifrån scenen uppstår en moshpit i publiken och fansen dansar omkring. Spelar ingen roll vilken låt, de svänger sina lurviga under den nya och lite okända Insane liksom till gamla mastodonthiten Hate to say I told you so. Det här är faktiskt ingen loj, semesterfirande sommarpublik. De är här för att ha skoj och The Hives bjuder omedelbart upp.

Jag är tveksam till om den här konserten skulle bidra till epitetet "världens största rockband", även de tuffaste (och roligaste) killarna mattas av lite på ett nöjesfält och showen står och stampar ibland när den borde röra sig framåt, uppåt. The Hives har dock, som svar på frågan om världens bästa rockband, alldeles säkert ett par av de rätta komponenterna för att kvalificera sig till det!

Låtlista:
Come on
Main offender
Go right ahead
These spectacles reveal the nostalgics
Wait a minute
Two-timing touch and broken bones
Take back the toys
Die, allright!
Won't be long
Walk idiot walk
Hate to say I told you so
Tick tick boom

Extranummer:

Hives - declare guerre nucleaire
Insane
Patrolling days

In a bit.

//Arturponken

Mando Diao, Liseberg, 2013-06-12

Foto: Jonas Eliason

Konsert: I intervju efter intervju har de förkunnat hur det är över med retro-rocken, nu är det Fröding-pop som gäller. När Mando Diao i junikvällen uppträder på Lisebergs stora scen håller de fast vid sina ord. Under den drygt timmen långa konserten bjuds vi på merparten av deras svenskspråkiga skiva Infruset, tonsatta Frödingdikter. Av deras ganska gedigna låtskatt på engelska får vi höra, just det, i n g e n t i n g. Jag vet inte om någon i publiken, besvikna över just detta faktum, vände på klacken och begav sig tillbaka till entrékassorna för att få pengarna åter. Isåfall har de nog sovit någon sorts törnrosasömn det senaste året.

Vi kan bara konstatera att Mando Diaos satsning på svenska har varit mycket lyckosam, att skivan Infruset sålt väldigt väl och att  låten Strövtåg i hembygden toppar Svensktoppen sedan... ja Gud vet när. Det är också denna vågen som de surfar på den här kvällen. Av det tidigare Mando Diao finns faktiskt en sak kvar - pondusen. Lika kaxigt som förr intar de scenen, 13 minuter sent inleds konsertern med en ouvertyr innan Björn Dixgård hälsar oss välkomna och bandet glider in i grooviga Infruset. Gustav Norén ursäktar att de håller på med det här lite tungrodda temat, att det vore så mycket lättare att köra "Oa hela natten" och deras gamla låtar men att de nu är här för att predika Gustav Fröding. Det får man ju säga att de gör med den äran. Nog för att det inte är så muntert alla gånger, men den kulturella gärningen, att lyfta dessa texter, är förstås fint på alla sätt. Mando Diao smyger dessutom in Sven Ingvars gamla tonsättning av Fröding i form av låten Anita, vilket inte slår helt fel, många i den blandade publiken känner säkert till den.

Förutom det kyliga Göteborgsvädret och regnet som hänger i luften är det en helt okej konsert. Varken bu eller bä. Bäst är det när Björn Dixgård och Gustav Norén tar hjälp av varandras röster och sjunger stämmor ihop. Vi får de senaste hitsen, det som Mando Diao i folkmun just nu är kända för och i avslutande Dagg när bandet ropats in för andra gången får vi äntligen släppa loss i nanana-refrängen.

Frågan är hur mycket Gustav Norén ville köra Sheepdog och primalskrika yeah yeah yeah?  Snart kanske vi får höra Mando Diso göra sin retro-rock igen men då kanske vi har börjat sakna tiden då de bara gjorde Fröding-pop...

In a bit.

//Arturponken