Bob hund – Dödliga klassiker

Foto: Jonas Eliason

Skivrecension: Dödliga klassiker. Så heter nya skivan från Bob hund. Jag ska försöka sammanfatta mina tankar och koka ner dem i ett högoktanigt litet inlägg så får ni själva lyssna och bedöma sedan! Håll i er, jag tycker mycket om detta indierockbandet och praktiskt taget all opartiskhet virvlar iväg i luften när jag trycker gasen i botten.

Många har recenserat skivan och gett den god kritik på tidningarnas kultursidor. Nästan alla recensenter lyfter fram hur Bob hund fortfarande är ett vitalt rockband som hållit liv i sig själva genom utauktioneringen av sina instrument i Helsingborg 2013 och efter det lånat instrument av lokala musiker i samtliga städer som man har spelat i. Bob hund är lika mycket ett konstprojekt som rockband, anser många. Jag skriver detta dels för att jag håller med och dels för att så många redan har formulerat det så väl. Bob hund är mer intressanta än någonsin.

Hur låter det då? Den nya skivan? Låt mig säga så här: Det kan inte börja bättre när du redan vid första lyssningen av första spåret tänker "så här... det är så här det ska låta! Det är det här mitt liv handlar om!". Då är det något stort på gång.

Jag skrev om att de har lånat instrument sedan 2013. På samma vis har de lånat ihop till den nya skivan från lite varstans. Skivomslaget kommer, enligt bandet, från en kille på Java som tog kort på ett åskmoln läskigt likt Bob hund-loggan. Flera av de nya låtarna har hämtats från minialbumet Dödliga klassiker 3 som kom i fjol. Den nyinspelade versionen av Blommor på brinnande fartyg är ännu äldre, lånad från skivan Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk från 2009.

Det finns några sprillans nya låtar också. Första spåret har jag redan nämnt, Underklassens clown. Höjdpunkter finns det flera av. Det desperata crescendot i Rockabilligt smäller högst när det sätter fart på känslokarusellen. Några vackra (somliga lånade) melodier senare vaggar Bob hund mig stilla till den nya sången After work-musik. För en kort stund glömmer jag mina bekymmer och allt är frid och fröjd en fredagskväll i september.

In a bit.

Jonas Eliason

Håkan Hellström – Du gamla du fria

Foto: Adam Ishe/TT

Skivrecension: Han är tillbaka. Kastratsångaren från Västra Frölunda, basisten i Broder Daniel eller rätt och slätt Håkan. Kärt barn har många namn. Nu har han släppt sitt åttonde album.

Visst blev man lite till sig när albumtiteln avslöjades? Du gamla du fria, liksom. Skulle vi få se och höra något i stil med Carl Johan De Geers affisch Skända flaggan? Nej, riktigt så vulgärt visade det sig inte vara, även om Jan Lööfs omslag till skivan är en politisk kommentar till tiden vi lever i.

Du gamla du fria tar vid där den förra skivan, Det kommer aldrig va över för mig, slutade med sista spåret Det tog så lång tid att bli ung. För den som ägnar sig åt detaljer kan en röd tråd skönjas. Låten börjar med ett ljudklipp där en gubbe rotar runt bland bråte och utbrister "gammalt jävla skit!" och sedan börjar musiken, välstämt och vackert, piano och stråkarrangemang. I samma anda rör sig Du gamla du fria fast ännu värre. Första spåret #10 dream är ett enda långt collage av olika ljudklipp. Därefter kommer andra spåret och Håkan klämmer i med en av skivans bästa låtar, I sprickorna kommer ljuset in.

Hitkandidater finns, jovisst, Din tid kommer sticker ut mest där. Runaway och Pärlor är inte heller så pjåkiga. Men Du gamla du fria visar upp en mogen Håkan som sökt sig vidare. Och det är ju ganska naturligt för en artist som egentligen redan bevisat allt både live och på skiva. Nu visar han en mer experimentell sida. En konstnär i skivstudion som ägnar sig åt alla nyanser på paljetten och därtill gärna klipper och klistrar. En försiktigt dadaistisk gärning.

Resultatet är roligt tycker jag. Hitsframgångarna får visserligen maka lite på sig men lämnar plats för upptäckarlust och ett spår som Hoppas att det ska gå bra för de yngre också där en gammal intervju med hamnarbetare i Göteborg ackompanjeras av musik.

Det är där, summa sumarum, som den stora behållningen på den här skivan ligger – en Håkan som utforskar och gör lite vad han vill. Det hade han gärna fått göra mer. Då hade det blivit riktigt intressant.

In a bit.

Jonas Eliason

Mando Diao, Halmstad, 2016-08-19

Konsert: Är gamla Mando Diao tillbaka nu? Det där kaxiga bandet med retrorocken? Både ja och nej är svaret efter att ha sett dem på Parken i Halmstad.

Det är en solig sensommarkväll i Halmstad. I var och varannan trädgård på väg till folkparken kan vi se hur det grillas eller hålls kräftkalas. I folkparken är det liv och rörelse som det brukade vara förr. i tur och ordning uppträder Katrina (från Katrina and the Waves), Bo Kaspers Orkester, Sven-Ingvars och till sist Mando Diao. Något för alla under en tämligen lång kväll.

Klockan är några minuter i elva på kvällen när Mando Diao (äntligen!) äntrar scenen och sätter hög fart från början med ett pärlband gamla låtar. Sedan fortsätter de på samma vis resten av konserten. Det blir ett potpurri av allt Mando har släppt och med bara en av sångarna kvar, Björn Dixgård, blir låtvalet därefter. Utan avhoppade Gustav Norén blir det inte längre någon Long before rock'n'roll eller God knows. Däremot öppnar det upp för många av låtarna Björn har sjungit på och med Mando Diaos låtskatt blir det inget större problem att få ihop en hyfsad konsert trots allt.

Men det är klart. En stämma saknas. Gustavs röst och envetet ilskna energi personifierade bandets säregna driv. Tillsammans med Björn besatt han någon slags förförisk kraft och när de tvinnade ihop sina stämmor lyfte musiken till en annan nivå.

Mando Diao kommer alltså till match med en stukad laguppställning men man kan också se det på ett annat vis. I saknad av en viktig kugge, en stjärnspelare, så gör bandet som kollektiv allt de kan. Trummisen snackade och peppade publiken. Något sådant har aldrig hänt förut. Kort sagt alla i bandet frågar publiken någon gång under kvällen "Hur mår ni? Har ni det bra därute?". Det märks att de verkligen jobbar tillsammans för att hålla igång konserten nu när förutsättningarna är så förändrade och att publiken, förutom deras låtskatt, sannerligen är det värdefullaste de har.

De gamla låtarna till trots (som jag, ett hårdnackat Mando-fan, aldrig trodde jag skulle få höra igen efter det där pressutskicket våren 2014 där bandet slog fast att "Många frågar om vi med den nya skivan kommer gå tillbaka till 'det gamla Mando Diao-soundet'. Det finns inget 'Mando Diao-sound'") så får vi höra några nya låtar: Money och Hit me with a bottle. Ironiskt nog, med det där pressmeddelandet i gott minne, går det nya materialet något i stil med "det gamla Mando Diao-soundet". 

Publikens svar är helt klart en tumme upp. De sjunger med nästan lika mycket i de nya refrängerna som i extranumren och tillika megahitsen Gloria och Dance with somebody. Det känns bra tycker jag, för att vara ett Mando på gamla meriter, och ger lite tillförsikt inför framtiden. Härligt.

Låtlista:

White wall

Sweet ride

Lady

Never seen the light of day

The band

Money

En sångarsaga

Strövtåg i hembygden

Mr Moon

Hit me with a bottle

You got nothing on me

Amsterdam

Lonely driver

Down in the past

Extranummer:

Gloria

Dance with somebody

In a bit.

Jonas Eliason

Mando Diao är tillbaks på ruta ett

Björn Dixgård har blivit ensam frontfigur i Mando Diao sedan Gustav Norén slutade. Foto: Kalle Sundin

Cuxhaven, Deichbrandfestivalen i nordvästra Tyskland, 19 juli 2015. Regnet har öst ner. Publiken har kläder efter väder – regnjackor, ponchos, tidningar på huvudena. Mando Diao har precis spelat Good morning, Herr Horst, en låt från skivan Ode to Ochrasy utgiven 2006. Låten handlar om en tysk uteliggare som bandet träffade en gång i Stockholm. Björn Dixgård tar mikrofonen och tackar  publiken för applåderna. Sedan berättar han kort som det är:

 – Mando Diao är ett annat band nu. Gustav och Mando Diao har gått skilda vägar och jag önskar honom all lycka till... Men nu är det dags att gå crazy!

Konserten fortsätter med en intensiv och laddad version av Down in the past, en av hitlåtarna från bandets andra skiva Hurricane Bar som kom 2004. Framträdandet på Deichbrandfestivalen i fjol var en del av den första turnén efter en turbulent vår då Mando Diao sprack i bitar och sångaren Gustav Norén lämnade bandet under uppseendeväckande former. Bandet fortsatte utan honom och genomförde sommarens spelningar som planerat.

Mando Diao är ett annat band nu, sa Björn på den där festivalscenen. Mando Diao har alltid varit ett annat band, tänker jag. Det ligger liksom i deras DNA. Hela deras karriär har varit en ständig utveckling. Mando Diao har gått från retrorock via Frödingpop till 80-tal och japanskinspirerad rymdrock till... ja... till  vad som händer nu.

Kontrasten nu är tydlig. Det hände något i samma stund som Gustav Norén försvann ur handlingen. Som i en bladvändning lämnade de allt experimentellt som präglat bandet de senaste åren och bläddrade tillbaka till första sidan, så som de lät i början på 00-talet. Den nya upplagan av rockbandet från Borlänge vädrar morgonluft efter vad som tycks varit en stormig utekväll och de närmar sig sitt nya jag med ett nostalgiskt skimmer i ögonen. Något som Gustav aldrig hade gått med på.

Inför spelningen i det gamla kalkbrottet i Dalhalla tidigare i somras erkände basisten Carl-Johan Fogelklou i en intervju med Dala-Demokraten det alla redan hade lagt märke till: "Det blir mer åt rock'n'roll hållet i sommar" och bekände även att "vi har velat hitta den där obarmhärtiga känslan som vi hade innan". En känsla han beskriver som "nu jävlar kör vi". Om ni undrar vad "nu jävlar kör vi" betyder på Mando Diaoska så är det bara att lyssna på gamla rökare från de första skivorna. Låtar som Sweet ride, The Band och White wall för att nämna några.

Tillbaka till festivalframträdandet i Cuxhaven förra året. Allt är väl frid och fröjd nu, tänker jag. Det kvarvarande bandet har gått sin väg och fått sin vilja igenom och fansen har fått sitt "gamla Mando Diao" tillbaka. Ett band som inte spelar futuristisk 80-talssynthpop och imiterar Billy Idol utan det där gamla hederliga Mando Diao som slog igenom med skräniga elgitarrer och låtar som lät som hämtade från Motown på sena 60-talet. Publiken dansar, klappar händer i takt till musiken, hoppar och sjunger med i låtarna. Det är fest. Deras Mando Diao är tillbaks på ruta ett, i det förflutna - down in the past.


In a bit.

Jonas Eliason

Mando Diao, Helsingborg, 2014-08-29

Konsert: Det är iögonfallande skillnader på Mando Diao mellan gångerna jag ser dem. 2006 briljerade de med sin retrorock. 2012 var dem Mando Diao med hela svenska folket och sin Fröding-pop. I år har de förvisso gått tillbaka till att sjunga på engelska med nya skivan Aelita, men ljudbilden är desto mer synthpräglad. Det märks inte minst i första låten If I don't have you som den här ruggiga kvällen tillägnas bandets vän Kristian Gidlund som gick bort för ett år sedan.

Mr Moon förändras däremot aldrig. I tolv år har den varit en del av Mando Diaos största stunder, så även denna afton på Hamntorget i Helsingborg. På samma vis glimmar Long before rock'n'roll och Down in the past. Där och då möts bandet och publiken. Björn Dixgård tackar publiken för att ha kommit ut den här köld- och regnpinade kvällen med att spela Ochrasy.

Av låtarna från den nya skivan blir det inget större väsen. Sweet wet dreams och Money doesn't make you a man blir offer för det tama ljudet på Hamntorget. Däremot är hitsingeln och Billy Idol-pastischen Black Saturday, tillika kvällens sista nummer, en fullträff.

Förvisso är det inte en röd Gibson-gitarr som får sätta livet till. Men när Gustav Norén har presenterat sista låten drämmer han mikrofonen i scengolvet så att den flyger all världens väg. Precis som om det vore 2006. Klassiskt Mando Diao-manér helt enkelt.

Hela låtlistan:
If I don't have you
God knows
Forgive forget (Caligola)
Sweet wet dreams
Long before rock'n'roll
Money doesn't make you a man
Ochrasy
Mr Moon
Down in the past
Gloria

Extranummer:
Dance with somebody
Black saturday

In a bit.

Jonas Eliason.

Bo Kaspers Orkester, Kulturkalaset, 2014-08-13

Bo Kaspers Orkesters låtlista:
Cirkus
Undantag
Vilket år
Svårt att säga nej
Människor som ingen vill se
Hon är så söt
Bara din bild
Ett & noll
Mr John Carlos (Nationalteatern-cover)
Jag är vacker ikväll
Allt ljus på mig

Extranummer:
Vi kommer aldrig att dö
I samma bil

Konsert: Ett stenkast från Götaplatsen ligger Lorensbergsteatern. Där spelade Bo Kaspers Orkester en septemberkväll 2011 medan Sverige förlorade en viktig kvalmatch mot Ungern i fotboll. Med andra ord, vi hade det trevligare under kristallkronorna på teatern.

Lika spelglada som de var då, lika samspelta och avslappnade är de nu när Bo Sundström ropar "nu kör vi!" och de startar med Cirkus. "Det har kommit en cirkus till stan'" sjunger Bo och när låten är slut säger han "och den cirkusen är vi, Bo Kaspers Orkester!". Publiken applåderar och bandet fortsätter med kvällens andra låt Undantag. 

Bo Sundström kör ett gitarrsolo i Undantag.

Publiken är varierad, men min gode vän Erik påpekar riktigt att medelåldern är över oss.

Med ännu en samlingsskiva har Bo Kaspers Orkester varit ute och spelat hela året hittills. Spelningen under Kulturkalaset på Götaplatsen är den enda de gör den här sommaren i Göteborg. Så vi har skäl nog att vara på plats när de visar upp sig med ett pärlband av favoritlåtar och strör instrumentalsolon kring sig.

Innan de spelar Hon är så söt förklarar Bo Sundström att när de skrev låten så gick den under arbetsnamnet Cornelis-låten. Helt enkelt av den anledningen att Hon är så söt lät som Cornelis Vreeswijk, sedan fick den en annan dressyr i studioinspelningen vi känner till. Hursomhaver, när Bo Kaspers Orkester kör den på Kulturkalaset den här kvällen väljer de att spela den så som de tänkte den sig först. Därför får vi höra en annorlunda version av Hon är så söt, i honky tonk-stil.

Att vara med i Så mycket bättre kan man bara inte kasta bort. Speciellt med tanke på att Bo Sundström gjorde Ulf Dageby och Nationalteaterns Mr John Carlos. Den passar extra bra den här kvällen, i Nationalteaterns hemstad, och Bo berättar historien om låten, hur sprintern John Carlos orsakade skandal när han i protest sträckte sin knutna näve i luften under prisceremonin i Mexico City under sommar-OS 1968.

Det är lustigt hur fort en timme kan gå. När Allt ljus på mig är slut lämnar bandet scenen, men återvänder ganska snart. En kvart till har de på sig och publiken bjuds på en maxad version av Vi kommer aldrig att dö. Dessutom är bandet förstärkt med en trumpetare. Bo Sundström i sin tur hoppar, studsar upp och ner, måttar knytnävslag i luften och sjunger kraftfullt "vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö!".

Bandet tackar för sig efter sista låten.

Man kan tänka sig att konserten är slut sedan men då hänger Bo på sig en elbas och de fyrar av sin andra monsterhit I samma bil. Den sista minuten Bo Kaspers Orkester har kvar står de och lapar i sig av publikens applåder. De bockar och bugar, klappar händer och vinkar tillbaka till åhörarna. En och annan slängkyss flyger iväg i vinden uppifrån scenen.

In a bit.

Jonas Eliason

Dagbok från Way Out West, lördag

Neutral Milk Hotel på Azalea framför en ponchoklädd publik.

Festival: Vatten, vatten, bara vanligt vatten. Fröknarna brukade hajpa den ramsan när jag gick i förskolan. Ett trick för att vi skulle dricka vatten. Det var väl 1995.

Samma ramsa dyker upp i mitt huvud när Way Out West glider in på sin sista dag och förvandlas till en vattenfestival. Regnet vräker ner och jag är inte ensam om att ta skydd i Linnétältet. Då börjar Elliphant spela där. Efter en stund stryker jag vidare och möter upp Totte. På Flamingo dönar Above and Beyond ut både Kraftwerk och New Order.

Jag bestämde mig för att köpa en vegetarisk kebab. Det är ofattbart vad skillnaden är mellan vegetarisk kebab och falafel, på samma meny. Är det något som skiljer dem åt?

Ett gudasänt uppehåll senare från regnskyarna börjar Neutral Milk Hotel spela på Azalea. Kortfattat beskrivs de som indiefolklegender. Rena rama vegetariska kebaben med andra ord, toppat med vitlökssås i skägget. 

Stjärnglansens sken bedrar dock Neutral Milk Hotel. En snabbanalys är dagens omständigheter. Festivalbesökarna var redan dämpade av regn och ponchos i alla tänkbara färger. Strax innan konserten börjar visas ett meddelande på storbildsskärmarna – bandet undanber sig all slags fotografering och videoinspelning. Jag tänker på U2 som vägrade använda videoskärmar under 80-talet. Neutral Milk Hotel tar ett liknande grepp och skärmarna förblir avstängda när de spelar. Titta på bandet, lyder budskapet, var här och nu och fippla inte med annat! Men det är som att det bara lägger ännu mer sordin på stämningen. Dessutom svajar ljudet något och min kompis Anton berättar senare för mig hur hans favoritlåtar slarvades bort i slapphänta versioner. Kanske trivdes inte Neutral Milk Hotel särskilt väl i Göteborgsvädret.

Totte ville ta plats vid Flamingoscenen för att se Veronica Maggio och jag önskade mig att komma långt fram inför Annika Norlin så vi båda vände på klacken. Jag återvände till Linnétältet. Nu stod Jenny Wilson där för en kärleksfull konsert mellan artist och publik. För henne fanns inga gränser. Hon hoppade över kravallstaketet och dansade runt i publiken medan hon sjöng. Hur många artister brukar göra så tror ni? Inte särskilt många.

Kvinnorna är inte bara många bland årets artister. De utgör några av de tyngre bokningarna. Dit tycker jag Annika Norlin räknas. Efter Jenny Wilson var det äntligen dags på Linnéscenen. Redan på förhand var konserten något extra. Norlin skulle samköra sina två projekt, engelskspråkiga Hello Saferide och svenska Säkert! Därtill skulle hon bjuda på nya låtar från kommande Hello Saferide-skivan. 

"Exakt hur det kommer att se ut vet jag inte än, men det kommer bli extrema mängder ord på kort tid" hade hon sagt i en pressrelease tidigare under våren. Det var väl bara förnamnet.

Hela konserten inleddes med den nya låten I forgot about songs och publiken lyssnade andäktigt som jag inte vet om jag har varit med om någon gång tidigare. Varje ord Norlin sjöng lyssnade de noga på. När hon kom till de sista raderna sker något väldigt fint. Hon sjöng:

I was born a romantic for a reason

Not to be loved,

to be a songwriter

Annika Norlin sprack plötsligt upp i ett leende, nästan barnsligt lycklig över att äntligen få sjunga dessa ord för sin publik. Publiken svarade genast med stående ovationer. Ett jubel som inte visste några gränser av känslor. Den exklusiva konserten med Annika Norlin kunde inte börjat bättre.

Norlin berättade hur hon hade tänkt till, hur hon ville ha den här konserten. Först ville hon ha med sitt eminenta band. För det andra ville hon att man skulle kunna följa med i texterna för det önskar alltid hon när hon går på konserter. Därför bestod backdropen av en skärm som låttexten projicerades på. För det tredje ville Norlin att det skulle sitta publik på scenen. Precis så här blev det också.

Buffén av låtar var välsmakad. Utsökta, utvalda korn. En varsam låtordning med mest tillbakahållna låtar. När bandet väl öser på i nya singeln I was Jesus och klassikern Allt som är ditt blir kontrasten stark.

Många väntade sig nog att de skulle köra den stora hiten Vi kommer att dö samtidigt men så blir det inte. Istället avrundar Annika Norlin med en låt som hon skrev när hon var 19 år.

Annika Norlins låtlista:

I forgot about songs

Får jag

Isarna

Fredrik

I wonder who is like this one

Arjeplog

Det här är vad som säger

Riot

Anna

Long lost penpal

I was Jesus

Allt som är ditt

Parts of nature

Extranummer:

Är du fortfarande arg?

The quiz

Extra extranummer:

Loneliness is better when you're not alone

Il grande finale med Robyn och Röyksopp på Flamingo. Alla var där.

Efter detta har många bråttom till Flamingo. Röyksopp är i full gång där. Med varsin kopp gratiskaffe smög jag och Anton upp i SJ-tornet för att se när Robyn körde Be mine. Laserkanonerna sköt effektfullt sina strålar över himlen.

Fast både jag och Anton var ivriga att lämna festivalområdet. Anton ville till Göteborgsoperan. Jag ville till Rondo för att se Anders Wendin, mer känd som Moneybrother. Vi lämnade alltså den stora balen i Slottsskogen. Totte berättade efteråt för mig lyriskt i telefon att jag verkligen hade missat något. Det gjorde jag kanske, men jag ville inte missa Anders Wendin.

Det var ingen kö in till Rondo den här kvällen, inte då, men det skulle bli senare. Jag var väl helt enkelt lite tidig men kunde i lugn och ro hänga in regnjackan i garderoben för en tjugolapp och besöka toaletten. Sedan slog jag mig ned på en stol med perfekt utsikt över scenen.

Först ut var Christopher Sander. Tillsammans med sitt band gjorde han bland annat en gnistrande popversion av Mors lilla lathund. Så bra har den låten aldrig tidigare låtit.

Kvart i ett på natten ställde sig Emilie Nicolas från Norge med band på scenen för sin första konsert i Sverige. Kom ihåg det i framtiden när ni hör hennes namn. "Norges nästa stjärnskott" stod det om henne på Way Out Wests hemsida.

Anders Wendin spelade på Rondo, mitt i natten, inför en publik som inte visste vad trötthet var.

Klockan två var det äntligen dags. Jag har inte räknat efter hur många gånger jag har sett Moneybrother. Hur som helst har jag sett honom en gång tidigare på Way Out West. Det var 2007. Nu står han på scenen utan sitt artistnamn. Engelskan är utbytt mot svenska.

Redan i första låten Min kompis farsa betalade svart spritter det av energi. Som alltid när Anders Wendin spelar så smittar det av sig på publiken. Åh vilket kalas vi skulle få och åh vad fint sätt att få avsluta Way Out West på. I rask takt gick de vidare med upptempolåten Lämna lampan på.

Anders berättade sedan om hur nära det hade varit att konserten hade ställts in. Deras ordinarie trummis hade av akuta familjeskäl varit tvungen att stanna hemma. Då dök en okänd kille upp, han kunde spela trummor och fick hastigt gå igenom låtarna i logen.  Inte en sekund hade jag tänkt att trummisen var ny. Det svängde.

De gjorde en stämningsfullt fin version av Från Klaraberg till dig. Så passande mitt i natten.

I slutet av 1952 var jag hur hemskt det än låter, tvungen att gå. Sista tåget hem till Alingsås skulle gå 03:10. Inte mycket att göra något åt. Jag hade ingenstans att sova i Göteborg. Det ska ni veta, att det gör ont i hjärtat hos ett av Moneybrothers mest trogna fan, att gå innan konserten är slut. När jag kliver ut i natten hör jag hur Anders frågar publiken "vill ni höra mer?". De jublar. Bandet startar Du måste kunna gå nu. Det kunde jag. Fast jag hade helst stannat.

In a bit.

Jonas Eliason