Shout Out Louds – "Optica"

Foto: Frode & Marcus

Recension: Indierockarna Shout Out Louds är tillbaka med sitt fjärde album Optica och det är självklart kul. Emellertid rynkar jag på näsan vid första genomlyssningen. Skivan är ett sömnpiller, inte alls samma spark i baken som de tidigare skivorna. Jag säger inte att Shout Out Louds borde hållit fast vid det tidigare soundet. Det blir sällan lika bra när man ska upprepa ett framgångsrikt recept. Nu har de flyttat fokus till 80-talet, The Smiths och The Cure, och de har valt att producera skivan själva.

Hallå vänta nu, Adam Olenius har ju alltid sjungit som Robert Smith i The Cure. Jo jo, det stämmer, men till skillnad från skramlandet med gitarrer på tidigare alster har bandet nu plockat in synthar och ställt in ett annat sound på sina gitarrer (de används sparsmakat) vilka påminner mer om This charming man av The Smiths. Lägg därtill något som påminner om U2s 80-tal i fjärde spåret 14th of july.

Soundet bildar en röd tråd, på den punkten har de lyckats, men låtmaterialet varierar kraftigt. Inledande Sugar är helt klart en pop-karamell att lägga i spellistan såväl som Illusions och Walking in your footsteps. Annars undrar jag lite hur de tänkte och tänker själv att de kanske borde haft hjälp av en producent som sa åt dem att plocka fram något vassare. Nu står det mest och stampar. Låten Glasgow mynnar ut i att någon spelar förstrött på en tvärflöjt i ett enda långt outro och det är nu jag börjar bli trött och sträcker mig efter kaffekoppen. Förstasingeln Blue ice kanske är en pr-succé och aningen meditativ men den är lika harvande som övriga skivan. Träligt helt enkelt.

Den där distinkta nerven som Shout Out Louds alltid besuttit finns kvar i viss mån men annars har bandet försoffat sig. Dock ska jag härmed lämna en brasklapp – Shout Out Louds skivor har en märklig förmåga att växa med tiden, det som inte lät så kul i början blir ibland bättre. Så vi får väl se... Ändå kvarstår tanken: Vem, förutom envisa jag, betalar 149 spänn för detta sömniga malande?

In a bit.

//Arturponken

Min trollmoj funkar

Jag twittrar en del. Alltid gjort. Gå in där och läs mig.
https://twitter.com/Arthurboy
In a bit.

//Arturponken

Fan-tas-tiskt inslag

Bo Kaspers Orkester på Bengans

These spectacles reveal the nostalgics

"Hallå!" Ropar Howlin' Pelle när The Hives välkomnas med en applåd av fansen på Bengans. Pelle ställer sig bakom Bengans trumset, sträcker ut sin näve och börjar pumpa på baskaggen. Under tiden tar resten av The Hives plats vid bordet för att börja signera den nya skivan - Lex Hives - som släpptes i fredags. "Vad kul att ni är här allihopa!" ropar trummis Chris Dangerous till alla som kommit och verkar trots sitt efternamn ganska trevlig.

Jag började lyssna på The Hives i maj 2007. Min kompis frågade om jag hade lyssnat på The Hives något. Lite skamset hade jag ju inte gjort det, så jag lyssnade på några låtar, Walk idiot walk, Hate to say I told you so och Antidote. Ojoj vad det var bra. Och på den vägen var det. I augusti samma sommar såg jag The Hives live och blev totalt hänförd.

Hur låter den nya skivan då? Det är tillbaka till grunden, back to basic. The Hives har lagt till lite blås, någon orgel i nån sång och lite piano i en annan. Annars är det ett klassiskt Hives, garageinfluenserna präglar fortfarande soundet.

In a bit.
//Arturponken

More coconutty songs from Charlies

Hej. Det var ju ett tag sedan. Vi är i studion och det är vår ute. Det är många sladdar som ska trasslas ut och många omtagningar på trummorna.

And now to something completely different. Vi har inte släppt något på ett tag(This is what we are famous for kom 2009), det är vi ledsna för... Därför. Den 21 april är det traditionsenligt Record Store Day och då släpper vi en helt ny EP med fyra helt nyskrivna och nyinspelade låtar. Ja, kan det bli mer nytt? Jo, ett album, förstås. Vi kommer till det, senare. Denna EP kommer att heta More coconutty songs from Charlies och är producerad av Bröderna GG. Vår vän Serge har varit med och mixat. Och så har vi samtliga bandmedlemmars umbäranden från studion på bild.

"Än en gång däran". Calle gör sig redo för den 1165200:e tagningen av Happiness.

Charlie klättrar upp på stenmuren med en microfon för att spela in måsarnas skri.

Bästa vänner. Tillbaka i studion stöter Charlie på Karl när denne ska göra en tagning med basen. Men först pratar de like gamla goa minnen.

Berra är nöjd med sin tagning.

När Henke ska spela in inser han med obehag att han har på sig fel instrument, en banjo...

... men allt löser sig när han får tag på sin elgitarr :)

Puss och kram.

//Charlies

Malmö briefing

Såååå. Var var vi senast? Malmåöe i fredags kväll? Tycks som att vi lämnade stället i form av en enda krater. Så den spelningen gick ner ganska bra faktiskt. Ett kalas i sann bemärkelse. Att äntra scenen till tonerna av Jan Johanssons Visa från Utanmyra var en helt surrealistisk upplevelse. Vi har ju haft för vanan att dyka upp till virvelvinden Gimme some lovin' men Malmö skulle få något extra. Lite mer känsla av den sista skälvande pistolscenen i en spaghettiwestern. Kulmen på det hela är när vi släntrar in på scenen. Eftet Johanssons lidelsefullt vackra pianotoner startade popfesten. Young blood sparkade igång, The charlies parade följde (ett hallelujahmoment, publiken studsade upp och ner).

Mellan låtarna och applåderna hördes utrop från publiken som "underbart!" och "fantastiskt!". Tja, vilka är vi att säga emot? Till extranummer bjöd Henke och Charlie L verkligen lite extra. Med akustisk gitarr och Charlie skrålandes tog de till publikens svallande lycka an sig klassiker såsom Billie Jean, Wonderwall, You'll never walk alone och med hela bandet tillbaka en böljande Unchained melody. Samtliga i ytterst säregna tolkningar. Mer eller mindre. Kortare eller längre.

Hoppas vi syns snart igen på någon scen. Ska bara låta den här slasken släppa taget om Sverige först.

Här har ni förresten listan med låtar som spelas till underhållning innan konsert på en Spotify-länk. Malmö-pre-show-tape.

Semmeldag häromdagen också. Vi var tillbaka i studion för att lyssna på nya alster, det låter som det låter just nu, men låt oss putsa på verket och det kommer att skina. Freddie som inte hade sett oss sedan giget i Malmö hade köpt en jättesemla till oss. Våran kompis och klaviaturgeezer, vårat svar på Billy Preston och Nicky Hopkins - Pär, var med oss och kalasade på detta stycke bröd och grädde.

In a bit.

//Charlies