Arturponken: Festen i Köpenhamn

Tack Köpenhamn! Spontana reaktioner? Legen... wait for it... dary! Henke skålar med bubbel. "Jättebraoo" säger han innan han sköljer den torra halsen.

Konserten var tveklöst bäst hittills. Var ska man börja? Young blood, smashing inledning på spelningen om vi får säga det själva, Lisa says lite skakig. Charlie H lika bra som vanligt. Missar aldrig ett slag på sina trummor. Publikens förmodligen största jubel kom innan första extranumret (i form av Le petit bulldog) när Charlie L går ut på scenen iförd den danska landslagströjan. Vid microfonen gratulerar han till danskarnas EM-guld i handboll för någon vecka sedan och utbringar ett fyrfaldigt hurra. Och festen fortsatte. Det blev fler extranummer än vad vi hade tänkt oss. Danskarna fick först Lilttle Eva's The locomotion, sen blev det Pale blue eyes av The Velvet Underground och stämningen funnes andaktsfull. Inte ett öga var torrt. Charlie L tackade, vinkade, kastade ut en flaska vatten. Vi gick av scenen men kände oss inte riktigt färdiga. Vi återvände för en minst sagt lidelsefull och berusande version av Roy Orbinson's klassiker I'll say it's my fault.

Danskarna ville inte att kvällen skulle ta slut, inte vi heller och nu stod vi där mitt i ljudet av applåder och jubel. Det fick bli en sista popmelodi, en favorit - We like you a lot a lot a lot. En riktig rökare.

Under låten får Charlie H syn på vad han tycker ser ut som två medlemmar ur gamla Gasoline. Han gör Karl uppmärksam och denne spanar in herrarna. För er som läst förra inlägget vet ni vad saken gäller. Efter spelningen är Charlie och Karl snabba att byta om och kilar ut till baren för att leta upp de danska hjältarna. Efter en stund återvänder de dock utan framgång för att ta itu med alla flaskor Carlsberg-öl som ställts fram backvis.

Nu far vi hem för en liten paus, på onsdag spelar vi i Warsawa och ser mycket väl fram emot det. Men innan dess väntar tvättstugan.