Med Sylvester Schlegel i minnenas park

Utanför Trädgårdsföreningen.

Sylvester Schlegels låtlista:

Brasved

Vänta tills vi är nyktra

Dåligt på ett bättre sätt

Drick mycket vatten

Stockholmslåten

Bygdens son

Vad hände med oss?

Led mig bort, led mig hem

Konsert: Igår kväll slog jag och min kompis Erik ned på en bänk vid kanalen. Bob Dylan hade anlänt till Göteborg med sin turné och Live Nation hade utsett Sylvester Schlegel som förband på spelningarna i Sverige. 

Det var inte så varmt igår. Göteborg bjöd på regnskurar och kyliga uppehåll. Det hindrade emellertid inte kön av Dylanfans i varierande åldrar att slingra sig lång. Kön började på Södra vägen, vid entrén till Trädgårdsföreningen, och sedan sträckte den sig över bron mot Kungsportsplatsen, svängde höger och ner längs Stora Nygatan. 7 500 människor hade kommit för att se Bob Dylan.

Medan folk fortfarande strömmade in i Trädgårdsföreningen och publikhavet fylldes på vid scenen så inledde Sylvester Schlegel med sin låt Brasved. Vi satt såklart på avstånd och hörde inte så mycket applåder mellan låtarna. Men det tog sig. Sylvester Schlegel var mycket ödmjuk och glad över att få denna chansen, att värma upp Bob Dylans publik. Den uppvärmningen var väl behövd denna kylslagna julikväll!

En bit in i spelningen berättar Schlegel för publiken att han har varit förband i Trädgårdsföreningen en gång förut. Det var för Magnus Uggla år 2001. Då var jag där, bara tio år gammal. Han och killarna i The Ark hade precis slagit igenom. Tio år senare lade The Ark av och Sylvester Schlegel gick solo. Han lanserade sig själv genom att medverka i årets Melodifestivalen med sin låt Bygdens son som han även spelade denna kvällen.  Dessvärre slutade han sist när deltävlingen i Malmö avgjordes. Karriären gick vidare ändå och i april kom hans första soloskiva döpt till Led mig bort, led mig hem. Solosatsningen kröntes således med att vara förband till självaste Bob Dylan. "En milstolpe i mitt liv och i min karriär" sa Schlegel till Kvällsposten i helgen som gick.

Det låter bra om Schlegel och hans band. De verkar samspelta och jag och Erik önskar att han vore bokad till årets Kulturkalas så att alla får se dem! Det gnistrar om låtar som Vänta tills vi är nyktra och Dåligt på ett bättre sätt. Utan att vara på plats i parken kan vi riktigt höra hur Schlegel med band sprudlar av energi när de startar med Brasved. På samma inspirerade vis avslutas konserten 45 minuter senare med titellåten från soloskivan. Ge det istället The Arks hängivna publik, lite varmare väder och det vore nästan som när Håkan Hellström med band går loss i Du är snart där. Så härligt, lysande och bra är det.

Lite senare på kvällen spelade huvudnumret och tillika storstjärnan Bob Dylan – 73 år gammal. I Göteborgs-Posten beskrivs han dagen efter som en Jesus-gestalt men att formen vacklar med stunder av magi. Av det vi hör utanför parken är det en röst som har sett sina bästa dagar. Jag kan i alla fall säga "jag har hört Bob Dylan – live". Men jag såg honom inte.


In a bit.

//Jonas

Kasabian - 48:13

Kasabian har släppt en ny skiva. Den fjärde i ordningen och titeln på denna är 48:13 vilket syftar på skivans totala speltid. Lägg därtill att ingen av skivans låttitlar börjar med stor bokstav. När man vet det vill man veta hur det låter. Har man hört Kasabian tidigare känner man igen sig. Jag har som vanligt svårt för att bestämma vad jag tycker om dem. Vad är varmt, vad är kallt? Kasabian kan göra musik som berör mig djupt, eller musik som inte säger mig ett dyft. Det är i vanlig ordning en blandning av elektronisk musik och rock. Ibland gifter de sig, ibland skär det sig. Som vanligt stillar sista låten mina nerver.

In a bit.

//Jonas E

Weeping Willows, 2014-03-27, Pustervik

Foto: Jonas Eliason

Konsert: Magnus Carlsson kommer sist in på scenen. Iklädd svart kostym tuggar han tuggummi. Det där med turnépremiär verkar inte bekymra honom ett skvatt. Inte heller att det är sju år sedan Weeping Willows släppte en ny skiva för att spela land och rike runt. Så börjar han sjunga. Hur säkert som helst. Inte en ton är sur. Inte ett ord glöms bort. Allt är i ett och samma penseldrag. Hela bandet utstrålar en trygghet som utgör grunden för konserten. Lägg därtill Stefan Sporsén på trumpet och Sjöströmska Stråkkvartetten och vips – en oklanderligt trevlig kväll på Pustervik.

Efter några låtar ger publiken bandet sin första rungande applåd. En varm kärleksförklaring som hette duga. Då har Weeping Willows bland annat hunnit spela Under suspicion. Något de aldrig gjort live förut trots att den kom ut på skiva 1997! En annan raritet som spelas är Eternal flames. Helt apropå. Låtvalet går inte att klaga på. Det markerar också bandets tillbakagång till sitt klassiska sound. Det enda som saknas är Touch me. Men det får gå.

Publiken består mestadels av 35 och 50-åringar. Några 63 och några 23. Flera har grundat med en öl och en limeskiva. Därför skrattas det vältajmat de få gånger Magnus säger något underfundigt. Publiken vet också att vara på tårna. Ibland. När bandet lämnar scenen efter Broken promise land så tvingas de upp igen av applåderna. Folk applåderar inte bara. Nej, de låter även stampa med fötterna så det mullrar, ja nästan gungar i lokalen.

Tur att man som band kan bjuda någonting tillbaka. Som till exempel pärlan (We're at) Different places. Efter smäktande So it's over förklarar Magnus Carlsson plötsligt att konserten är slut. Han tackar ödmjukast och säger att vi ska ta hand om varandra och vår värld. Så är det över. Fastän det bara börjat. 70 spelningar kvar.

Låtlistan
The world is far away
Sunny days
Grains of sand
The burden
My peaceful heart
Let the river flow
Blue and alone
While I'm still strong
Stairs
Lovers never say goodbye
Under suspicion
The moon is my whitness
Too late for us
Eternal flames
Broken promise land

Extranummer
It takes a strong heart to love
(We're at) Different places
So it's over

In a bit.

Jonas Eliason

Äntligen hemma med Weeping Willows igen

Comeback. Vi får väl lov att kalla det så nu när Weeping Willows sju år efter senaste albumet Fear and Love släpper uppföljaren The Time Has Come. I kväll har de turnépremiär på Pustervik.

De har sannerligen smugit sig tillbaka. Samma kväll som Melodifestivalen hade final i Friends Arena spelade Weeping Willows smygpremiär på Norrtälje Teater. Redan för tre år sedan bokade de sina egna spelningar och gav sig ut på vägarna utan någon ny skiva på repertoaren. Bara ut för att spela, för att det kändes bra och för att det redan då var ett tag sedan de senast sågs på scen. Turnépremiären på Pustervik fullbordar alltså den ”långa” vägen tillbaka. 

Efter spelningen på Norrtälje Teater spekulerade Norrteljetidningens recensent Magnus Östnäs i deras comeback. ”Timingen i dessa retro-tider är närmast klinisk. Eller också är det så att vi som drömde, grät och sjöng med detta turnerande sällskap i brustna hjärtan hamnat i samfälld medelålderskris, i en gemensam längtan efter den tid som flytt. Kanske är det just så att ’The time has come’ som nya kritikerrosade skivan heter, landat helt rätt i ett supervalår där många blickar tillbaka. Eller också är det helt enkelt en riktigt bra platta”. Östnäs refererade i samma recension till ett annat känt, numer insomnat, svenskt band. Så här skrev han: ”Kul med ett band som kan fylla något av det svarta hål The Soundtrack of our lives lämnat efter sig på den svenska bandhimlen”. Det råder ingen tvekan om att Weeping Willows fortfarande är mycket omtyckta.

Nya skivan är enligt många en tillbakagång till hur Weeping Willows lät när de slog igenom 1997. Tillbaka till stråkarna och Roy Orbinson-tongångarna. Dagens Nyheter skrev att bandet hade hittat melodin igen. Jan Gradvall tyckte i sin recension på Dagens Industri att de hade gjort sin bästa platta. Möjligen har kritikerna och publiken längtat tillbaka till hur bandet lät på 90-talet. Vad vet jag. Det räcker dock inte, man måste leverera en bra skiva också. Gradvall ansåg att Weeping Willows lyckades med det konststycket. ”Allt behärskas till fulländning” skrev han. Sångaren Magnus Carlsson säger själv till musiktidningen Gaffa att ”grunden med bandet är typ My way med Sinatra” och att ”nu har det dröjt sju år  och vi har hunnit få en överblick. Vad fan är Weeping Willows? Det är inte ett rockband. Det är med stråkar, som från början”.

Det är kort sagt, och med andra ord, som upplagt för ett kärt återseende mellan band och publik i kväll på Pustervik.

In a bit.

Jonas Eliason

Det våras för Franz Ferdinand

Ny skiva: Franz Ferdinand är tillbaka efter fyra år. Det förra albumet från 2009 Tonight: Franz Ferdinand var en elektronisk utflykt och man undrade lite var de skulle ta vägen. När skottarna nu släpper Right thoughts, right words, right action är det på ett sätt en mer klassisk Franz Ferdinand-skiva såsom vi lärde känna dem när de slog igenom på det tidiga 00-talet. Men istället för att låta som en upprepning av gamla meriter, att gå i gamla invanda spår, så låter resultatet nytt, fräscht och intressant. De har prickat in sitt rytmiska signum med de knixiga gitarrerna liksom tidigare men blandat det med nya starka refränger. Här finns både låtar att sjunga med i för de som vill och låtar att dansa till för de som är sugna på det. Mig veterligen har de inte använt saxofoner tidigare heller (i Love illumination). Helt klart ett pånyttfött Franz Ferdinand och det känns rätt kul faktiskt. Frågan är hur länge man kan komma undan med att göra samma grej på ännu en skiva?

Bästa spår: Right thoughts, Fresh strawberries och Bullet

In a bit.

//Arturponken

Moneybrother och The Sounds på samma kalas, Götaplatsen, 2013-08-15

Moneybrother på Götaplatsen, Kulturkalaset.

Konsert: Kulturkalaset i Göteborg hade förmodligen på torsdagen sin tilltänkta absoluta topp, åtminstone rockmässigt. Både Moneybrother och The Sounds var inbjudna till samma kalas, vad kan gå fel liksom? 

Först ut vid åttatiden på kvällen är Moneybrother. Punktligt börjar de enligt utsatt tid, konferenciern presenterar och bandet intar scenen. Sist in kommer Anders aka Moneybrother, såklart, och de startar med en något tam Start a fire från senaste skivan. För mig har Moneybrother alltid varit ett säkert kort, på hans spelningar får man aldrig tråkigt, han ger jämt en saftig rockkonsert med mycket adrenalin och känslor. Men tanken som slår mig den här kvällen när han spelar inför en sval publik som mest är där för att stå och "digga" lite är att han är lite mer laid back. Kanske har den där soloturnén 2011-2012, då han åkte land och rike runt och spelade sina låtar akustiskt satt sina spår, vad vet jag, han kanske har blivit äldre eller så är det något med Götaplatsen som förtar energin som omger Moneybrother. Något är det för det tänder inte riktigt till på det där sättet jag är van vid att det brukar. Visst är det fint och ibland ganska ösigt (åtminstone om ni kollar låtlistan), en väl genomförd spelning, bandet är inte dåligt, ja jag kan hålla på sådär men den där gnistan som startar en hel eld och folk blir som tokiga till sig och går igång, den är någon annanstans.

Det bör sägas att Götaplatsen som en plats för konserter är fruktansvärt o-ergonomisk, speciellt för publiken som måste titta spikrakt uppåt för att kunna se den som står på scenen. Att stå däruppe på scenen har säkert sin charm, det visade Moneybrother för han stod och njöt ibland under sin timme och lät sidekicken Viktor Brobacke sjunga istället, utsikten över publiken och nerför hela Avenyn är säkert heeelt förträfflig. Visst. Men avstånden blir onaturligt stora, det känns som att vi i publiken står på ena sidan av en stor flod och ser artisten stå på andra sidan, uppe på en kulle och spela. Ni hör ju själva, det är inte idealiskt för en rockkonsert där artisten och publiken omfamnar varandra i musik och kärlek till varandra. Det där kan jag älta länge.

Moneybrother avslutar hursomhelst med den äran. Reconsider me är rena rama fläkten, en underbart soulig rocksnyting med ett förbannat härligt ös. Vissa saker förändras aldrig, trots allt.

Moneybrothers låtlista:

Start a fire

Dom vet ingenting om oss

Born under a bad sign

Nervous reaction

Jealousy

Blow him back into my arms

Guess who's gonna get some tonight

The pressure

It's been hurting all the way with you Joanna

Extranummer:

Reconsider me

Om Moneybrother's kalas på Kulturkalaset var en trevlig och städad stund blev The Sounds något annat. Tanken var att de skulle börja spela 22:00 men det står strax klart att så lär inte bli fallet. Efter en kvart-tjugo minuter lång försening ungefär, får vi reda på att de har "tekniska problem" men det fattar ju alla i publiken att det handlar om något annat. Eller hur? Någon i bandet är helt enkelt för full eller påverkad av droger för att börja spela. Dom har ju varit sådana, in och ut på rehabilitering i omgångar. Så är det säkert?

 När The Sounds väl sätter igång spelningen gör dom det med besked, men något är fel. Det är något med Maja Ivarsson som inte stämmer, hon är inte med på noterna. Ibland blir det fruktansvärt tydligt, hon kommer in fel i låtarna, missar sina sånginsatser och hamnar i otakt och på efterkälken med texten. Den nya singeln Shake shake shake som annars är bra, hackas upp av ett band som inte tycks klaffa med varandra och kämpar frenetiskt med att få ihop det. Inte blir det bättre att Maja Ivarsson verkar lite väl borta, är hon hög på droger? Om hon nu skulle vara full, då hade man väl inte klarat hålla balansen som hon faktiskt ändå gör?

Nej.

Ärligt talat. Den sannolika förklaringen är, får vi tro, att The Sounds har otur den här kvällen och får den sämsta medhörningen på scen på hundra år. The Sounds som band visar upp en otrolig form och de spelar med en briljans och verkar sammansvetsade. Men denna solida mur av rock&popmusik, toner och kaskader av synth och gitarr-ljud krackelerar ibland. Å ena sidan är de jättebra och andra sidan tänker man "men hur står det till egentligen? Vad händer?!". För det låter inte som det ska alla gånger, det är inte tajt jämt och när Maja missar där hon ska komma in och sjunga i en låt och direkt hamnar en takt efter så... ja... lite konstig stämning blir det på kalaset.

Sedan blir det ju lite fest också förstås. Seven days a week är en gammal och säker klassiker att höja stämningen med och Painted by numbers går hem den också. För att inte tala om monsterhiten Living in America, det behöver jag väl knappast säga. Däremot får vi inga extranummer till efterrätt. Hur mycket publiken än applåderar och ropar "en gång till!" så kommer inte bandet tillbaka in på scen efter en stormig, lång och mycket inspirerad version av Hope you're happy now. Konferenciern Tasso Stafilidis, operativ ansvarig chef på Kulturkalaset, ställer sig vid mikrofonen och förklarar för publiken, som tycks vägra lämna, att konserten är slut och att vi ska gå hem för ikväll och är välkomna tillbaka imorgon. Han gör ett par försök. Fansen gör tappra insatser, ropar, applåderar och skanderar "en gång till!" men får tillslut inse att The Sounds redan har dragit över på tiden. Försenade, teknikstrul eller ej. Det här var allt vi fick se av dem för den här gången. En smula snöpligt.

The Sounds låtlista:

No one sleeps when I'm awake

Song with a mission

Seven days a week

Tony the beat

Shake shake shake

Wish you were here

Painted by numbers

Dorchester hotel

Living in America

Hope you're happy now

In a bit.

// Arturponken

Hästpojken, Göteborgs Kulturkalas, 2013-08-13

Pop för hela slanten med Hästpojken på Kungstorget i Göteborg. Foto: Jonas Eliason

Konsert: Årets upplaga av Göteborgs Kulturkalas har startat. I hela Götet händer det grejer för stora och små, musik, konst, händelser i största allmänhet av alla slag, mat från de flesta av världens hörn men i synnerhet langos, thaimat och grillat. På Götaplatsen framförde Roger Waters sin opera Ça Ira när kalaset startade men jag och mina kompisar siktade in oss på Hästpojken på Kungstorget. En lite kylslagen tisdag i augusti kunde helt klart varit sämre när stadens indiepoppare släntrar in på scenen och inleder med en svängig version (svängigare än på skivan åtminstone) Olskroken stomp.

Senaste gången jag såg Hästpojken var i Borås 2010 på den kortlivade festivalen Close To Home. Då spelade de i den gamla fina hallen, en gång lokverkstad, Åhaga. Då liksom nu är de aktuella med en för året ny skiva. En Magisk Tanke som kom i mars är en stark uppföljare till förra skivan Från Där Jag Ropar. Hästpojken har skrivit ett gäng fina låtar och melodierna hänger som mogna klasar, Per Gessle skulle säkert önska att han hade skrivit några av dem, vad sägs exempelvis om Sommarvin? Den är, liksom Samma himlar, bland Hästpojkens senaste hits och det märks på publiken att det är dem låtarna som de kan bäst. Folk klappar händerna, dansar och sjunger med som mest då. 

Thomas Öberg i bob hund sa en gång att det inte är bandet utan publiken som gör en konsert legendarisk och det stämmer in även den här kvällen. Inte för att Hästpojkens dryga timme långa spelning på något sätt är legendarisk men vid de tillfällena som publiken blir på gott humör och bjuder upp till dans med bandet, då tänder konserten till. Främst händer det när de kör sina två senaste ovan nämnda hits men också klassiker som Gitarrer & bas, trummor & hat och avslutande Caligula eller den alltid lika ösiga Cancerkropp. Låtar som får publiken på tårna. Bandet, ja de mest står där uppe på scenen, spelar sina instrument och rör sig inte nämnvärt mycket förutom sångaren Martin Elisson.

Hur mycket man än vill lovorda Hästpojken för det fina låtsnickeriet som de faktiskt har visat på alla sina tre skivor, men speciellt de två senaste, så är detta en konsert som inte direkt utmärker sig. Men jag skulle inte vilja klaga. Hatten av, trots allt.

Låtlista:
Olskroken stomp
Cruisers
Shane McGowan
Jag förväntar mig ingenting
Sommarvin
Något stort för dig
Huset vid ån
Cancerkropp
Brinner
Samma himlar
Gitarrer & bas, trummor & hat

Extranummer:
Imperial
Caligula

In a bit.

// Arturponken