 |
| Moneybrother på Götaplatsen, Kulturkalaset. |
Konsert: Kulturkalaset i Göteborg hade förmodligen på torsdagen sin tilltänkta absoluta topp, åtminstone rockmässigt. Både Moneybrother och The Sounds var inbjudna till samma kalas, vad kan gå fel liksom?
Först ut vid åttatiden på kvällen är Moneybrother. Punktligt börjar de enligt utsatt tid, konferenciern presenterar och bandet intar scenen. Sist in kommer Anders aka Moneybrother, såklart, och de startar med en något tam Start a fire från senaste skivan. För mig har Moneybrother alltid varit ett säkert kort, på hans spelningar får man aldrig tråkigt, han ger jämt en saftig rockkonsert med mycket adrenalin och känslor. Men tanken som slår mig den här kvällen när han spelar inför en sval publik som mest är där för att stå och "digga" lite är att han är lite mer laid back. Kanske har den där soloturnén 2011-2012, då han åkte land och rike runt och spelade sina låtar akustiskt satt sina spår, vad vet jag, han kanske har blivit äldre eller så är det något med Götaplatsen som förtar energin som omger Moneybrother. Något är det för det tänder inte riktigt till på det där sättet jag är van vid att det brukar. Visst är det fint och ibland ganska ösigt (åtminstone om ni kollar låtlistan), en väl genomförd spelning, bandet är inte dåligt, ja jag kan hålla på sådär men den där gnistan som startar en hel eld och folk blir som tokiga till sig och går igång, den är någon annanstans.
Det bör sägas att Götaplatsen som en plats för konserter är fruktansvärt o-ergonomisk, speciellt för publiken som måste titta spikrakt uppåt för att kunna se den som står på scenen. Att stå däruppe på scenen har säkert sin charm, det visade Moneybrother för han stod och njöt ibland under sin timme och lät sidekicken Viktor Brobacke sjunga istället, utsikten över publiken och nerför hela Avenyn är säkert heeelt förträfflig. Visst. Men avstånden blir onaturligt stora, det känns som att vi i publiken står på ena sidan av en stor flod och ser artisten stå på andra sidan, uppe på en kulle och spela. Ni hör ju själva, det är inte idealiskt för en rockkonsert där artisten och publiken omfamnar varandra i musik och kärlek till varandra. Det där kan jag älta länge.
Moneybrother avslutar hursomhelst med den äran. Reconsider me är rena rama fläkten, en underbart soulig rocksnyting med ett förbannat härligt ös. Vissa saker förändras aldrig, trots allt.
Moneybrothers låtlista:
Start a fire
Dom vet ingenting om oss
Born under a bad sign
Nervous reaction
Jealousy
Blow him back into my arms
Guess who's gonna get some tonight
The pressure
It's been hurting all the way with you Joanna
Extranummer:
Reconsider me
Om Moneybrother's kalas på Kulturkalaset var en trevlig och städad stund blev The Sounds något annat. Tanken var att de skulle börja spela 22:00 men det står strax klart att så lär inte bli fallet. Efter en kvart-tjugo minuter lång försening ungefär, får vi reda på att de har "tekniska problem" men det fattar ju alla i publiken att det handlar om något annat. Eller hur? Någon i bandet är helt enkelt för full eller påverkad av droger för att börja spela. Dom har ju varit sådana, in och ut på rehabilitering i omgångar. Så är det säkert?
När The Sounds väl sätter igång spelningen gör dom det med besked, men något är fel. Det är något med Maja Ivarsson som inte stämmer, hon är inte med på noterna. Ibland blir det fruktansvärt tydligt, hon kommer in fel i låtarna, missar sina sånginsatser och hamnar i otakt och på efterkälken med texten. Den nya singeln Shake shake shake som annars är bra, hackas upp av ett band som inte tycks klaffa med varandra och kämpar frenetiskt med att få ihop det. Inte blir det bättre att Maja Ivarsson verkar lite väl borta, är hon hög på droger? Om hon nu skulle vara full, då hade man väl inte klarat hålla balansen som hon faktiskt ändå gör?
Nej.
Ärligt talat. Den sannolika förklaringen är, får vi tro, att The Sounds har otur den här kvällen och får den sämsta medhörningen på scen på hundra år. The Sounds som band visar upp en otrolig form och de spelar med en briljans och verkar sammansvetsade. Men denna solida mur av rock&popmusik, toner och kaskader av synth och gitarr-ljud krackelerar ibland. Å ena sidan är de jättebra och andra sidan tänker man "men hur står det till egentligen? Vad händer?!". För det låter inte som det ska alla gånger, det är inte tajt jämt och när Maja missar där hon ska komma in och sjunga i en låt och direkt hamnar en takt efter så... ja... lite konstig stämning blir det på kalaset.
Sedan blir det ju lite fest också förstås. Seven days a week är en gammal och säker klassiker att höja stämningen med och Painted by numbers går hem den också. För att inte tala om monsterhiten Living in America, det behöver jag väl knappast säga. Däremot får vi inga extranummer till efterrätt. Hur mycket publiken än applåderar och ropar "en gång till!" så kommer inte bandet tillbaka in på scen efter en stormig, lång och mycket inspirerad version av Hope you're happy now. Konferenciern Tasso Stafilidis, operativ ansvarig chef på Kulturkalaset, ställer sig vid mikrofonen och förklarar för publiken, som tycks vägra lämna, att konserten är slut och att vi ska gå hem för ikväll och är välkomna tillbaka imorgon. Han gör ett par försök. Fansen gör tappra insatser, ropar, applåderar och skanderar "en gång till!" men får tillslut inse att The Sounds redan har dragit över på tiden. Försenade, teknikstrul eller ej. Det här var allt vi fick se av dem för den här gången. En smula snöpligt.
The Sounds låtlista:
No one sleeps when I'm awake
Song with a mission
Seven days a week
Tony the beat
Shake shake shake
Wish you were here
Painted by numbers
Dorchester hotel
Living in America
Hope you're happy now
In a bit.
// Arturponken
