Recension: The Strokes ska först få en eloge för att de inte dröjde med en ny skiva efter senaste skivsläppet
Angles från 2011, en skiva som följde upp
First Impressions of Earth utgiven 2006 (!). Med andra ord, vi behövde inte vänta fem år på en ny skiva från New York-bandet och det är jag tacksam för. Det är alltid kul att höra vad de hittar på. Nu har de alltså pråklat fram sitt femte studioalbum -
Comedown Machine.
Nya skivan är både bra och dålig, intressant och intetsägande. Jag har faktiskt svårt att bestämma mig. The Strokes har fortsatt i samma riktning från förra skivan
Angles. Klart är att de stora hitsen i min mening lyser med sin frånvaro den här gången. Förstasingeln
All the time hade i sällskap av bättre material agerat utfyllnadsspår, här finns ingen
You live only once eller
Last nite. Nu innehar den istället en framskjuten position i rollen som smakprov till den nya skivan. Det ger rum för en rent katastrofal låt som
One way trigger på första hälften av plattan och det känns ärligt talat lite surt.
Däremellan finns det stunder som både kittlar och tråkar ut. Precis som Beethoven kan The Strokes ibland konsten att uppehålla lyssnarens intresse. Refrängen i inledande spåret
Tap out är inte alls så tokig med sin orgel och Julian Casablancas som verkar sjunga via en telefon (vilket han gör hela skivan). Vad kan komma härnäst? Förutom
All the time är
Welcome to Japan och
Partners in crime väl värd att låna ett öra. Lyfter på allvar gör det däremot inte, det stannar vid ett godkänt betyg men lämnar övrigt att önska.
Det finns egentligen bara två låtar på
Comedown Machine som verkligen sticker ut från mängden – smått punkrockiga
50/50 och stilla vaggande
Call it fate, call it karma som i övrigt avslutar skivan. Om inte annat visar
Comedown Machine på ett band som har förädlat sitt sound men inte lyckats svarva fram de rätta låtarna. Med lite bättre material kan The Strokes fortfarande vara ett bra rockband att räkna med...
In a bit.
//Arturponken
