 |
| Neutral Milk Hotel på Azalea framför en ponchoklädd publik. |
Festival: Vatten, vatten, bara vanligt vatten. Fröknarna brukade hajpa den ramsan när jag gick i förskolan. Ett trick för att vi skulle dricka vatten. Det var väl 1995.
Samma ramsa dyker upp i mitt huvud när Way Out West glider in på sin sista dag och förvandlas till en vattenfestival. Regnet vräker ner och jag är inte ensam om att ta skydd i Linnétältet. Då börjar Elliphant spela där. Efter en stund stryker jag vidare och möter upp Totte. På Flamingo dönar Above and Beyond ut både Kraftwerk och New Order.
Jag bestämde mig för att köpa en vegetarisk kebab. Det är ofattbart vad skillnaden är mellan vegetarisk kebab och falafel, på samma meny. Är det något som skiljer dem åt?
Ett gudasänt uppehåll senare från regnskyarna börjar Neutral Milk Hotel spela på Azalea. Kortfattat beskrivs de som indiefolklegender. Rena rama vegetariska kebaben med andra ord, toppat med vitlökssås i skägget.
Stjärnglansens sken bedrar dock Neutral Milk Hotel. En snabbanalys är dagens omständigheter. Festivalbesökarna var redan dämpade av regn och ponchos i alla tänkbara färger. Strax innan konserten börjar visas ett meddelande på storbildsskärmarna – bandet undanber sig all slags fotografering och videoinspelning. Jag tänker på U2 som vägrade använda videoskärmar under 80-talet. Neutral Milk Hotel tar ett liknande grepp och skärmarna förblir avstängda när de spelar. Titta på bandet, lyder budskapet, var här och nu och fippla inte med annat! Men det är som att det bara lägger ännu mer sordin på stämningen. Dessutom svajar ljudet något och min kompis Anton berättar senare för mig hur hans favoritlåtar slarvades bort i slapphänta versioner. Kanske trivdes inte Neutral Milk Hotel särskilt väl i Göteborgsvädret.
Totte ville ta plats vid Flamingoscenen för att se Veronica Maggio och jag önskade mig att komma långt fram inför Annika Norlin så vi båda vände på klacken. Jag återvände till Linnétältet. Nu stod Jenny Wilson där för en kärleksfull konsert mellan artist och publik. För henne fanns inga gränser. Hon hoppade över kravallstaketet och dansade runt i publiken medan hon sjöng. Hur många artister brukar göra så tror ni? Inte särskilt många.
Kvinnorna är inte bara många bland årets artister. De utgör några av de tyngre bokningarna. Dit tycker jag Annika Norlin räknas. Efter Jenny Wilson var det äntligen dags på Linnéscenen. Redan på förhand var konserten något extra. Norlin skulle samköra sina två projekt, engelskspråkiga Hello Saferide och svenska Säkert! Därtill skulle hon bjuda på nya låtar från kommande Hello Saferide-skivan.
"Exakt hur det kommer att se ut vet jag inte än, men det kommer bli extrema mängder ord på kort tid" hade hon sagt i en pressrelease tidigare under våren. Det var väl bara förnamnet.
Hela konserten inleddes med den nya låten I forgot about songs och publiken lyssnade andäktigt som jag inte vet om jag har varit med om någon gång tidigare. Varje ord Norlin sjöng lyssnade de noga på. När hon kom till de sista raderna sker något väldigt fint. Hon sjöng:
I was born a romantic for a reason
Not to be loved,
to be a songwriter
Annika Norlin sprack plötsligt upp i ett leende, nästan barnsligt lycklig över att äntligen få sjunga dessa ord för sin publik. Publiken svarade genast med stående ovationer. Ett jubel som inte visste några gränser av känslor. Den exklusiva konserten med Annika Norlin kunde inte börjat bättre.
Norlin berättade hur hon hade tänkt till, hur hon ville ha den här konserten. Först ville hon ha med sitt eminenta band. För det andra ville hon att man skulle kunna följa med i texterna för det önskar alltid hon när hon går på konserter. Därför bestod backdropen av en skärm som låttexten projicerades på. För det tredje ville Norlin att det skulle sitta publik på scenen. Precis så här blev det också.
Buffén av låtar var välsmakad. Utsökta, utvalda korn. En varsam låtordning med mest tillbakahållna låtar. När bandet väl öser på i nya singeln I was Jesus och klassikern Allt som är ditt blir kontrasten stark.
Många väntade sig nog att de skulle köra den stora hiten Vi kommer att dö samtidigt men så blir det inte. Istället avrundar Annika Norlin med en låt som hon skrev när hon var 19 år.
Annika Norlins låtlista:
I forgot about songs
Får jag
Isarna
Fredrik
I wonder who is like this one
Arjeplog
Det här är vad som säger
Riot
Anna
Long lost penpal
I was Jesus
Allt som är ditt
Parts of nature
Extranummer:
Är du fortfarande arg?
The quiz
Extra extranummer:
Loneliness is better when you're not alone
 |
| Il grande finale med Robyn och Röyksopp på Flamingo. Alla var där. |
Efter detta har många bråttom till Flamingo. Röyksopp är i full gång där. Med varsin kopp gratiskaffe smög jag och Anton upp i SJ-tornet för att se när Robyn körde Be mine. Laserkanonerna sköt effektfullt sina strålar över himlen.
Fast både jag och Anton var ivriga att lämna festivalområdet. Anton ville till Göteborgsoperan. Jag ville till Rondo för att se Anders Wendin, mer känd som Moneybrother. Vi lämnade alltså den stora balen i Slottsskogen. Totte berättade efteråt för mig lyriskt i telefon att jag verkligen hade missat något. Det gjorde jag kanske, men jag ville inte missa Anders Wendin.
Det var ingen kö in till Rondo den här kvällen, inte då, men det skulle bli senare. Jag var väl helt enkelt lite tidig men kunde i lugn och ro hänga in regnjackan i garderoben för en tjugolapp och besöka toaletten. Sedan slog jag mig ned på en stol med perfekt utsikt över scenen.
Först ut var Christopher Sander. Tillsammans med sitt band gjorde han bland annat en gnistrande popversion av Mors lilla lathund. Så bra har den låten aldrig tidigare låtit.
Kvart i ett på natten ställde sig Emilie Nicolas från Norge med band på scenen för sin första konsert i Sverige. Kom ihåg det i framtiden när ni hör hennes namn. "Norges nästa stjärnskott" stod det om henne på Way Out Wests hemsida.
 |
| Anders Wendin spelade på Rondo, mitt i natten, inför en publik som inte visste vad trötthet var. |
Klockan två var det äntligen dags. Jag har inte räknat efter hur många gånger jag har sett Moneybrother. Hur som helst har jag sett honom en gång tidigare på Way Out West. Det var 2007. Nu står han på scenen utan sitt artistnamn. Engelskan är utbytt mot svenska.
Redan i första låten Min kompis farsa betalade svart spritter det av energi. Som alltid när Anders Wendin spelar så smittar det av sig på publiken. Åh vilket kalas vi skulle få och åh vad fint sätt att få avsluta Way Out West på. I rask takt gick de vidare med upptempolåten Lämna lampan på.
Anders berättade sedan om hur nära det hade varit att konserten hade ställts in. Deras ordinarie trummis hade av akuta familjeskäl varit tvungen att stanna hemma. Då dök en okänd kille upp, han kunde spela trummor och fick hastigt gå igenom låtarna i logen. Inte en sekund hade jag tänkt att trummisen var ny. Det svängde.
De gjorde en stämningsfullt fin version av Från Klaraberg till dig. Så passande mitt i natten.
I slutet av 1952 var jag hur hemskt det än låter, tvungen att gå. Sista tåget hem till Alingsås skulle gå 03:10. Inte mycket att göra något åt. Jag hade ingenstans att sova i Göteborg. Det ska ni veta, att det gör ont i hjärtat hos ett av Moneybrothers mest trogna fan, att gå innan konserten är slut. När jag kliver ut i natten hör jag hur Anders frågar publiken "vill ni höra mer?". De jublar. Bandet startar Du måste kunna gå nu. Det kunde jag. Fast jag hade helst stannat.
In a bit.
Jonas Eliason
No comments:
Post a Comment