Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan

Nobels litteraturpris: Jag kommer hem och sätter mig för att lyssna. Det är inte texterna jag hör. Jag hör en ung röst och ett band med ett driv, ett sväng och energi som bara ska fram, fram, fram. Jag hör en röst och ett band som är mitt uppe i sin tid, året 1966, och vart än den där rösten kom någonstans stod diskussionen hög och presskonferenserna var upphetsade debattforum. Det har alltid varit något mer med den där rösten som trissar upp stämningen.

"Nobelpriset i litt: Bob Dylan!!!" skrek min mobildisplay när lunchlådan var slut i dag. Varje år blir det alltid en sensation vem som får priset, så klart. Ändå slår inte nyheten ned som en blixt. Påminn mig om jag har fel, men Bob Dylan har funnits med många gånger när spekulationerna har gått kring vem som ska få priset härnäst. Kanske lite på skämt, men hans namn har funnits där. Fanns han med den här gången? Nix, säger jag, men då har jag inte hängt med i förhandssnacket så väl denna gången.

Bob Dylan får alltså litteraturpriset för poesin i sina låttexter. Frågor har redan rests huruvida Bob Dylan och låttexter är litteratur. Kanske får vi lov att ompröva det nu. Göteborgs-Postens nöjeskrönikör Johan Lindqvist visste genast svar på tal: "Dylan har varit en omöjlig pristagare av samma anledningar som att Astrid Lindgren aldrig fick Nobelpriset. Han har varit för känd, för älskad, för folklig, för bäst".

Lindqvist påpekar att Dylan väcker starka känslor. Dylan har alltid väckt starka känslor. Hans musik har en lång tid haft en social genomslagskraft. Då kanske det ändå är ok att han får en guldpeng ur kungens hand.

In a bit.

Jonas Eliason