Iggy & the Stooges, Liseberg, 2013-06-26

Foto: Jonas Eliason

Konsert: "Jag förstår varför artister som Stones och Bob Dylan och de här människorna aldrig slutar. Leonard Cohen, BB King. Det kan aldrig ersätta den här kicken av att ha din publik där framför dig och spela din musik. Det är underbart" säger Per Gessle i en nyutkommen dokumentär om Roxette. Således. När ett band som The Stooges och en sångare som Iggy Pop kommer till Liseberg bara måste man se dem. Faktum är, skulle man kunna säga, att de råkar vara en liten stump levande rockhistoria. Killarna (gubbarna?) skivdebuterade 1969 men släppte så sent som i år nytt material med albumet Ready to die. Som Per Gessle sa, de gillar väl vad de pysslar med. Fortfarande.

Att det har flutit en del vatten under broarna, som man brukar säga (Iggy är 66 år), märks inte när de intar scenen och kickar igång med Raw power. Energin är det inget fel på. Mycket litet har hänt med deras punkrock-sound efter 45 år och en ny låt som Gun tar utan problem plats mellan de gamla tingestarna Gimme danger och 1970. I synnerhet Iggy stapplar och springer omkring på scenen och åmar sig mellan sånginsatserna utan hejd. Under låten Fun house bjuder han ett hundratal ur publiken att komma upp på scenen och dansa med Stooges. Det blir en vild fest. Flera står och hoppar, andra fotograferar, spelar luftgitarr, viftar tafatt med paraplyer och två killar som ser ut som Iggy men betydligt yngre ställer sig längst fram och hånglar inför Lisebergs publik. Låten avslutas i ett musikaliskt kaos, medan publiken tar sig av scenen, och basisten Mike Watt juckar hårdhänt med basen mot sin förstärkare.

På liknande vis fortsätter konserten. Det är högoktanig rock utan krusiduller; trummor, elbas, elgitarr, en saxofon och en sångare. Inga extra stämmor. Inget extra alls. Bara en rejäl snyting rå energi. Det låter brötigt och ljudet på Stora scenen svajar som vanligt. Men Stooges svajar inte en enda sekund. De kör rakt in i kaklet och efter sista låten Your pretty face is going to hell stapplar bandet av scenen medan Iggy står kvar och lapar jubel och applåder från publiken.

En i alla avseenden gemytlig kväll med Stooges. På deras sätt.

Låtlistan:
Raw power
Gimme danger
Gun
1970
I got a right
Search and destroy
Fun house
Beyond the law
Johanna
Ready to die
I wanna be your dog
No fun
The passenger

Extranummer:
Penetration
Sex & money
Open up and bleed
Cock in my pocket
Burn
Your pretty face is going to hell

In a bit.

//Arturponken

The Hives, Liseberg, 2013-06-19

Foto: Erik Sigvardsson

Konsert: "Ett av världens största rockband? Ikväll har du chans att avgöra själv" sade Lisebergs reklam-notis i Göteborgs-Posten. Det har väl undgått få att The Hives sedan barnsben har varit överdängare på självsäkerhet och på så vis gjort sig ett namn, i synnerhet i ett jante-präglat land som Sverige. Nu är det förstås inte enbart på grund av en god självkänsla som de dyker upp på Lisebergs stora scen, en junikväll som denna. De har förnyat sin anledning att turnera världen runt i och med deras femte skiva Lex Hives som släpptes för ett år sedan.

Det är också från den skivan som bandet rivstartar konserten med fåordiga låten Come on. Sedan är det bara på. I The Hives värld finns inget av, lagom eller mitt-i-mellan. När de står på scen ger de i sedvanlig ordning järnet. I dryga 90 minuter matas vi med treminuters garagerockhits: Main offender, Die allright, Go right ahead. Somliga klockar in på någon enstaka minut; These speactacles reveal the nostalgics eller Hives - declare guerre nucleaire.

Howlin' Pelle, sångare och frontfigur, levererar oneliners och styr publiken som om den vore en marionettdocka. Vill han att de ska jubla så jublar de, klappa händer så klappar de, sjunga med i låtarna så sjunger de, hoppa i takt till bastrumman så hoppar de. Och när han säger åt publiken att sätta sig ner på huk, då gör dem det. Pelle kliver ut bland dem, lägger sig ner och bärs upp av ett hav av händer under Tick tick boom. Stämningen är god, luften sådär härligt varm och fuktig och inte långt ifrån scenen uppstår en moshpit i publiken och fansen dansar omkring. Spelar ingen roll vilken låt, de svänger sina lurviga under den nya och lite okända Insane liksom till gamla mastodonthiten Hate to say I told you so. Det här är faktiskt ingen loj, semesterfirande sommarpublik. De är här för att ha skoj och The Hives bjuder omedelbart upp.

Jag är tveksam till om den här konserten skulle bidra till epitetet "världens största rockband", även de tuffaste (och roligaste) killarna mattas av lite på ett nöjesfält och showen står och stampar ibland när den borde röra sig framåt, uppåt. The Hives har dock, som svar på frågan om världens bästa rockband, alldeles säkert ett par av de rätta komponenterna för att kvalificera sig till det!

Låtlista:
Come on
Main offender
Go right ahead
These spectacles reveal the nostalgics
Wait a minute
Two-timing touch and broken bones
Take back the toys
Die, allright!
Won't be long
Walk idiot walk
Hate to say I told you so
Tick tick boom

Extranummer:

Hives - declare guerre nucleaire
Insane
Patrolling days

In a bit.

//Arturponken

Mando Diao, Liseberg, 2013-06-12

Foto: Jonas Eliason

Konsert: I intervju efter intervju har de förkunnat hur det är över med retro-rocken, nu är det Fröding-pop som gäller. När Mando Diao i junikvällen uppträder på Lisebergs stora scen håller de fast vid sina ord. Under den drygt timmen långa konserten bjuds vi på merparten av deras svenskspråkiga skiva Infruset, tonsatta Frödingdikter. Av deras ganska gedigna låtskatt på engelska får vi höra, just det, i n g e n t i n g. Jag vet inte om någon i publiken, besvikna över just detta faktum, vände på klacken och begav sig tillbaka till entrékassorna för att få pengarna åter. Isåfall har de nog sovit någon sorts törnrosasömn det senaste året.

Vi kan bara konstatera att Mando Diaos satsning på svenska har varit mycket lyckosam, att skivan Infruset sålt väldigt väl och att  låten Strövtåg i hembygden toppar Svensktoppen sedan... ja Gud vet när. Det är också denna vågen som de surfar på den här kvällen. Av det tidigare Mando Diao finns faktiskt en sak kvar - pondusen. Lika kaxigt som förr intar de scenen, 13 minuter sent inleds konsertern med en ouvertyr innan Björn Dixgård hälsar oss välkomna och bandet glider in i grooviga Infruset. Gustav Norén ursäktar att de håller på med det här lite tungrodda temat, att det vore så mycket lättare att köra "Oa hela natten" och deras gamla låtar men att de nu är här för att predika Gustav Fröding. Det får man ju säga att de gör med den äran. Nog för att det inte är så muntert alla gånger, men den kulturella gärningen, att lyfta dessa texter, är förstås fint på alla sätt. Mando Diao smyger dessutom in Sven Ingvars gamla tonsättning av Fröding i form av låten Anita, vilket inte slår helt fel, många i den blandade publiken känner säkert till den.

Förutom det kyliga Göteborgsvädret och regnet som hänger i luften är det en helt okej konsert. Varken bu eller bä. Bäst är det när Björn Dixgård och Gustav Norén tar hjälp av varandras röster och sjunger stämmor ihop. Vi får de senaste hitsen, det som Mando Diao i folkmun just nu är kända för och i avslutande Dagg när bandet ropats in för andra gången får vi äntligen släppa loss i nanana-refrängen.

Frågan är hur mycket Gustav Norén ville köra Sheepdog och primalskrika yeah yeah yeah?  Snart kanske vi får höra Mando Diso göra sin retro-rock igen men då kanske vi har börjat sakna tiden då de bara gjorde Fröding-pop...

In a bit.

//Arturponken