Det våras för Franz Ferdinand

Ny skiva: Franz Ferdinand är tillbaka efter fyra år. Det förra albumet från 2009 Tonight: Franz Ferdinand var en elektronisk utflykt och man undrade lite var de skulle ta vägen. När skottarna nu släpper Right thoughts, right words, right action är det på ett sätt en mer klassisk Franz Ferdinand-skiva såsom vi lärde känna dem när de slog igenom på det tidiga 00-talet. Men istället för att låta som en upprepning av gamla meriter, att gå i gamla invanda spår, så låter resultatet nytt, fräscht och intressant. De har prickat in sitt rytmiska signum med de knixiga gitarrerna liksom tidigare men blandat det med nya starka refränger. Här finns både låtar att sjunga med i för de som vill och låtar att dansa till för de som är sugna på det. Mig veterligen har de inte använt saxofoner tidigare heller (i Love illumination). Helt klart ett pånyttfött Franz Ferdinand och det känns rätt kul faktiskt. Frågan är hur länge man kan komma undan med att göra samma grej på ännu en skiva?

Bästa spår: Right thoughts, Fresh strawberries och Bullet

In a bit.

//Arturponken

Moneybrother och The Sounds på samma kalas, Götaplatsen, 2013-08-15

Moneybrother på Götaplatsen, Kulturkalaset.

Konsert: Kulturkalaset i Göteborg hade förmodligen på torsdagen sin tilltänkta absoluta topp, åtminstone rockmässigt. Både Moneybrother och The Sounds var inbjudna till samma kalas, vad kan gå fel liksom? 

Först ut vid åttatiden på kvällen är Moneybrother. Punktligt börjar de enligt utsatt tid, konferenciern presenterar och bandet intar scenen. Sist in kommer Anders aka Moneybrother, såklart, och de startar med en något tam Start a fire från senaste skivan. För mig har Moneybrother alltid varit ett säkert kort, på hans spelningar får man aldrig tråkigt, han ger jämt en saftig rockkonsert med mycket adrenalin och känslor. Men tanken som slår mig den här kvällen när han spelar inför en sval publik som mest är där för att stå och "digga" lite är att han är lite mer laid back. Kanske har den där soloturnén 2011-2012, då han åkte land och rike runt och spelade sina låtar akustiskt satt sina spår, vad vet jag, han kanske har blivit äldre eller så är det något med Götaplatsen som förtar energin som omger Moneybrother. Något är det för det tänder inte riktigt till på det där sättet jag är van vid att det brukar. Visst är det fint och ibland ganska ösigt (åtminstone om ni kollar låtlistan), en väl genomförd spelning, bandet är inte dåligt, ja jag kan hålla på sådär men den där gnistan som startar en hel eld och folk blir som tokiga till sig och går igång, den är någon annanstans.

Det bör sägas att Götaplatsen som en plats för konserter är fruktansvärt o-ergonomisk, speciellt för publiken som måste titta spikrakt uppåt för att kunna se den som står på scenen. Att stå däruppe på scenen har säkert sin charm, det visade Moneybrother för han stod och njöt ibland under sin timme och lät sidekicken Viktor Brobacke sjunga istället, utsikten över publiken och nerför hela Avenyn är säkert heeelt förträfflig. Visst. Men avstånden blir onaturligt stora, det känns som att vi i publiken står på ena sidan av en stor flod och ser artisten stå på andra sidan, uppe på en kulle och spela. Ni hör ju själva, det är inte idealiskt för en rockkonsert där artisten och publiken omfamnar varandra i musik och kärlek till varandra. Det där kan jag älta länge.

Moneybrother avslutar hursomhelst med den äran. Reconsider me är rena rama fläkten, en underbart soulig rocksnyting med ett förbannat härligt ös. Vissa saker förändras aldrig, trots allt.

Moneybrothers låtlista:

Start a fire

Dom vet ingenting om oss

Born under a bad sign

Nervous reaction

Jealousy

Blow him back into my arms

Guess who's gonna get some tonight

The pressure

It's been hurting all the way with you Joanna

Extranummer:

Reconsider me

Om Moneybrother's kalas på Kulturkalaset var en trevlig och städad stund blev The Sounds något annat. Tanken var att de skulle börja spela 22:00 men det står strax klart att så lär inte bli fallet. Efter en kvart-tjugo minuter lång försening ungefär, får vi reda på att de har "tekniska problem" men det fattar ju alla i publiken att det handlar om något annat. Eller hur? Någon i bandet är helt enkelt för full eller påverkad av droger för att börja spela. Dom har ju varit sådana, in och ut på rehabilitering i omgångar. Så är det säkert?

 När The Sounds väl sätter igång spelningen gör dom det med besked, men något är fel. Det är något med Maja Ivarsson som inte stämmer, hon är inte med på noterna. Ibland blir det fruktansvärt tydligt, hon kommer in fel i låtarna, missar sina sånginsatser och hamnar i otakt och på efterkälken med texten. Den nya singeln Shake shake shake som annars är bra, hackas upp av ett band som inte tycks klaffa med varandra och kämpar frenetiskt med att få ihop det. Inte blir det bättre att Maja Ivarsson verkar lite väl borta, är hon hög på droger? Om hon nu skulle vara full, då hade man väl inte klarat hålla balansen som hon faktiskt ändå gör?

Nej.

Ärligt talat. Den sannolika förklaringen är, får vi tro, att The Sounds har otur den här kvällen och får den sämsta medhörningen på scen på hundra år. The Sounds som band visar upp en otrolig form och de spelar med en briljans och verkar sammansvetsade. Men denna solida mur av rock&popmusik, toner och kaskader av synth och gitarr-ljud krackelerar ibland. Å ena sidan är de jättebra och andra sidan tänker man "men hur står det till egentligen? Vad händer?!". För det låter inte som det ska alla gånger, det är inte tajt jämt och när Maja missar där hon ska komma in och sjunga i en låt och direkt hamnar en takt efter så... ja... lite konstig stämning blir det på kalaset.

Sedan blir det ju lite fest också förstås. Seven days a week är en gammal och säker klassiker att höja stämningen med och Painted by numbers går hem den också. För att inte tala om monsterhiten Living in America, det behöver jag väl knappast säga. Däremot får vi inga extranummer till efterrätt. Hur mycket publiken än applåderar och ropar "en gång till!" så kommer inte bandet tillbaka in på scen efter en stormig, lång och mycket inspirerad version av Hope you're happy now. Konferenciern Tasso Stafilidis, operativ ansvarig chef på Kulturkalaset, ställer sig vid mikrofonen och förklarar för publiken, som tycks vägra lämna, att konserten är slut och att vi ska gå hem för ikväll och är välkomna tillbaka imorgon. Han gör ett par försök. Fansen gör tappra insatser, ropar, applåderar och skanderar "en gång till!" men får tillslut inse att The Sounds redan har dragit över på tiden. Försenade, teknikstrul eller ej. Det här var allt vi fick se av dem för den här gången. En smula snöpligt.

The Sounds låtlista:

No one sleeps when I'm awake

Song with a mission

Seven days a week

Tony the beat

Shake shake shake

Wish you were here

Painted by numbers

Dorchester hotel

Living in America

Hope you're happy now

In a bit.

// Arturponken

Hästpojken, Göteborgs Kulturkalas, 2013-08-13

Pop för hela slanten med Hästpojken på Kungstorget i Göteborg. Foto: Jonas Eliason

Konsert: Årets upplaga av Göteborgs Kulturkalas har startat. I hela Götet händer det grejer för stora och små, musik, konst, händelser i största allmänhet av alla slag, mat från de flesta av världens hörn men i synnerhet langos, thaimat och grillat. På Götaplatsen framförde Roger Waters sin opera Ça Ira när kalaset startade men jag och mina kompisar siktade in oss på Hästpojken på Kungstorget. En lite kylslagen tisdag i augusti kunde helt klart varit sämre när stadens indiepoppare släntrar in på scenen och inleder med en svängig version (svängigare än på skivan åtminstone) Olskroken stomp.

Senaste gången jag såg Hästpojken var i Borås 2010 på den kortlivade festivalen Close To Home. Då spelade de i den gamla fina hallen, en gång lokverkstad, Åhaga. Då liksom nu är de aktuella med en för året ny skiva. En Magisk Tanke som kom i mars är en stark uppföljare till förra skivan Från Där Jag Ropar. Hästpojken har skrivit ett gäng fina låtar och melodierna hänger som mogna klasar, Per Gessle skulle säkert önska att han hade skrivit några av dem, vad sägs exempelvis om Sommarvin? Den är, liksom Samma himlar, bland Hästpojkens senaste hits och det märks på publiken att det är dem låtarna som de kan bäst. Folk klappar händerna, dansar och sjunger med som mest då. 

Thomas Öberg i bob hund sa en gång att det inte är bandet utan publiken som gör en konsert legendarisk och det stämmer in även den här kvällen. Inte för att Hästpojkens dryga timme långa spelning på något sätt är legendarisk men vid de tillfällena som publiken blir på gott humör och bjuder upp till dans med bandet, då tänder konserten till. Främst händer det när de kör sina två senaste ovan nämnda hits men också klassiker som Gitarrer & bas, trummor & hat och avslutande Caligula eller den alltid lika ösiga Cancerkropp. Låtar som får publiken på tårna. Bandet, ja de mest står där uppe på scenen, spelar sina instrument och rör sig inte nämnvärt mycket förutom sångaren Martin Elisson.

Hur mycket man än vill lovorda Hästpojken för det fina låtsnickeriet som de faktiskt har visat på alla sina tre skivor, men speciellt de två senaste, så är detta en konsert som inte direkt utmärker sig. Men jag skulle inte vilja klaga. Hatten av, trots allt.

Låtlista:
Olskroken stomp
Cruisers
Shane McGowan
Jag förväntar mig ingenting
Sommarvin
Något stort för dig
Huset vid ån
Cancerkropp
Brinner
Samma himlar
Gitarrer & bas, trummor & hat

Extranummer:
Imperial
Caligula

In a bit.

// Arturponken

Håkan Hellström (på ett annat sätt), Way Out West, 2013-08-09

Håkan Hellström i tidningen dagen därpå, och vårt kikhål mot scenen.

Konstert: Håkan Hellström är överallt det här året. I trippel bemärkelse. För det första kom hans nya skiva Det kommer aldrig va över för mig i våras, för det andra är han aktuell med sin Skandinavienomspännande turné och för det tredje visas den nya Håkanfilmen, Känn ingen sorg, på landets alla biografer den här sommaren. Kort sagt, Håkan Hellström är nästan lika vardagligt för oss som att gå till Konsum. Dessutom när han hade sin turnépremiär i juni på Slottsskogsvallen och nu spelar bara ett stenkast därifrån i augusti, det låter ju som att det är något vi gör varenda kväll här i Göteborg. Går på Håkan-konsert, lite sådär av slentrian. Nu är läget som sådant att det hade kostat mig tusen spänn för att se honom på årets upplaga av festivalen Way Out West så det fick bli en något mer lågbudgetvariant; slå sig ner i gräset utanför, dela på en pizza med kompisarna och höra på.

Att sitta på det här sättet och lyssna, lite sådär på avstånd, påminner om när man hör hur grannarna har fest på sommaren. Det är i det där skedet, när festen glider in på småtimmarna på natten och grillen, rödvinet, all gin & tonic är redan avverkad och trädgården förvandlas till ett dansgolv, alla dricker screwdrivers som i ungdomens dagar och Seppo bemannar Spotify-listan och spelar massa hits från när han och gänget gick i högstadiet och gymnasiet. Allt medan cigarettröken lägger sig som en Lützen-dimma över trädgården. Ibland hör man hur Seppo ropar något till vännerna och de jublar förtjust och onyktra "jaaa!!" och så dänger han på med ännu en gammal klassiker som han letat fram på mobildisplayen. Byt ut Seppo mot Håkan Hellström som festens mittpunkt, och kvarteret där jag bor mot Slottsskogen så fattar ni ungefär hur jag menar. Låtarna som ekar från högtalarna en bit ifrån och publikens jubel när musiken tystnar. På ett sätt är det nästan mer romantiskt att lyssna på en konsert på det här viset, man tvingas fylla i och föreställa sig det man inte ser och kan uppleva på plats bland tusentals människor. Vad är en bal på slottet, liksom?

Ljudkvalitén, ja den kan vi ju diskutera. Det är förstås inte som om man hade placerat sig på perfekt avstånd från högtalarna inne på festivalområdet men det gör inte så mycket. Det jag var mest nyfiken på förhand var hur Håkans nya låtar från senaste skivan ter sig live. Skulle han rentav göra en fräckis och köra hela skivan från början till slut? Han har ju gjort det tidigare menar jag, debutskivan spelade han på Way Out West 2010 och på Liseberg 2011 fick publiken höra hela 2 steg från paradise. Det är ju inte omöjligt. Men nix, det gör han inte, speciellt synd är det väl förresten inte, de gamla låtarna behövs också för att göra kvällen helgjuten.

Emellertid är det inte heller en klassisk Håkan-konsert Göteborg serveras denna andra gång av stadens son. Inte direkt den där eufori-knockouten som han brukar leverera. Och det är väl skönt att vi inte får en repris från försommaren, det hade ju varit alldeles för enformigt och stelt. Fantasilöst. Istället är det en lite annorlunda spelning som är mer dämpad, finkänslig. Håkan pratar om hösten. Helt enkelt mer soul än popvrål och energi. Många gånger sitter jag där och tror att "nu, nu lyfter det, nu kommer öset" men Håkan med band tycks hålla tillbaka hästarna varje gång. Det spritter i det inledande partiet av spelningen, men den sedvanligt förlösande Ramlar dyker aldrig upp, en låt som Hellström för vana kör. Istället fylls konserten med mer känslofulla stycken som För sent för Edelweiss, Nu kan du få mig så lätt (ett säkert allsångskort) och Valborg. Varsamt är ett passande ord. Så det där snacket om Seppos hitkavalkad (Håkan förstås!) stämmer ju inte riktigt. Inte förrän Kom igen, Lena! och extranummer som den obligatoriska Känn ingen sorg för mig Göteborg och det alltid lika svängande boogie woogie-pillret En midsommarnattsdröm känner vi igen oss. Öset kommer igång. Nu är det fest där nere.

Bäst är tveklöst avslutande Du är snart där, en svensk soulklassiker kanske en frälst Håkan-supporter skulle säga, vad vet jag. Den är på många sätt briljant, musikaliskt men också fin text, i synnerhet raden "Jag troooor, när vi går igenom tiden att allt det bästa inte hänt än". Och kvällen är ju ung, så det bästa kanske inte hänt än på Way Out West även om den här konserten inte var så tokig...

Låtlistan:

Jag har varit i alla städer

Det kommer aldrig va över för mig

Livets teater

Du kan gå din egen väg

För sent för Edelweiss

Shelley

Klubbland

Nu kan du få mig så lätt

Man måste dö några gånger innan man kan leva

En vän med en bil

Valborg

För en lång, lång tid

Kom igen, Lena!

Extanummer:

När lyktorna tänds

Känn ingen sorg för mig Göteborg

En midsommarnatts dröm

Du är snart där

In a bit.

// Arturponken

The Sounds shejkar igen

Ny singel: En stilla fråga, är det en slump att man såhär på sommaren och i tider av dansgolvsmusikens högsäsong släpper en låt med titeln Shake shake shake? Aspirerar man på en sommar-dans-hit? Det ena utesluter ju inte det andra. Maja Ivarsson är högaktuell efter sin medverkan i Så mycket bättre och sitt sommarprat i Sommar i P1 och på så vis är det också gyllene tider för The Sounds att prångla ut en ny singel i väntan på ett nytt album i höst.

Shake shake shake är trots sin något enkelspåriga titel en fin bit popmusik. Speciellt introt och första versen som bygger upp till refrängen. Är det svenskt att skriva bra melodier? Man pratar ju om det ibland. The Sounds gör en gnutta skäl för det. Versmelodin lockar till att lyssna vidare på låten. Refrängen kanske på ett sätt är mindre frestande, man tröttnar efter en stund på den när den återkommit ett par gånger. En repetetiv slinga som man kan sjunga med i även om det är första gången du hör låten.

Hursomhaver. Det är gott driv i både vers och refräng och visst blir man sugen att höra hur en hel - ny skiva - med The Sounds 2013 skulle låta. Snarlikt Shake shake shake med all säkerhet. Den bygger på The Sounds självklara ställning som rockband i Sverige det här året. Det här är deras tid, de har kämpat sig hit till den här positionen, vunnit och Shake shake shake känns som bekräftelsen på hela deras skapelse den här sommaren. Ett vitalt och ungt rockband i sina bästa år. The Sounds står sig starka just nu. Vi kan bara njuta av deras fina form.



In a bit.

// Arturponken