Saturday, December 24, 2011

God jul!


Happy holidays!
Long time no see, verkligen. Två år sen sist? Vi är mitt uppe i inspelningsessions till Charlies femte album, i nuläget utan titel, men det kommer bli något i hästväg. Vi har inte så mycket mer att berätta i nuläget men stay tuned! Now it's time for the glögg.

In a bit.

//Charlies

Tuesday, December 20, 2011

12 poäng - vart är vi påväg?

Häromveckan, eller kanske ännu längre tillbaka, så kunngjorde Kent att de nästa år i april släpper sitt nya album "Jag är inte rädd för mörkret". Bandet låter hälsa att det är befriat från självmedömkan och fyllt med hopp, vidare är det till skillnad från många andra Kent-skivor inte inspelad i bandets ökända Psykbunkern. Nej, bandet åkte i höstas ner till södra Frankrike och tryckte på rec-knappen i en trevlig villa.

Det låter ju som att saker och ting håller på att tina upp en aning. Frågan är ju - vart är vi påväg? Alla tecken pekar åt en glamourös och chips-drypande hållplats: Melodifestivalen. Resan har bara börjat.

In a bit.
//Arturponken

Friday, December 16, 2011

Musikhjälpen

Det här är ju lite skoj, jag och delar av min kör tittade förbi glasboxen på Gustav Adolfs torg och sjöng en julklassiker för Musikhjälpen denna fredagsnatt. Slutet på terminen - och på en bra kväll.

In a bit.

//Arturponken

Christmas in prison

Wednesday, December 14, 2011

Lucia med Weeping Willows


Igår såg jag Weeping Willows. Ett band jag länge betraktat från håll. Egentligen skulle jag ha sett dem för ett par veckor sedan i Alingsås på Palladium men det blev inte så, eget musicerande kom emellan. Alla goda ting är dock två, Weeping Willows spelade igår på Storan (nåja det heter Stora Teatern numer) och bjöd på en närmast äkta känsla av lusserock.

Förlåt, glöm det sista, av det lilla mellansnack som Magnus Carlsson bjöd under huvudakten av konserten var just när han associerade till lusserock angående att spela på lucia. Magnus ursäktar sig för att inte prata så mycket och skämtar om att det annars nog skulle dyka upp en och annan groda. Synd är det, för annars skulle det vara just lite värmande mellansnack som likt kola och glögg skulle binda ihop den så annars finkomponerade låtlistan vi bjuds på under kvällen. Möjligen är det en smula för mycket covers i mitten, publiken hänger inte med på bandets hyllnings-våg men skam den som räknar ut kvällen redan.

Mot slutet av bandets huvud-set, efter att Magnus Carlsson förklarat att The Smiths förmodligen är världens bästa band, så kommer When I'm still strong och Touch me. Bland bandets finaste stunder. Efter det linkar gossarna av scenen och publiken börjar som aldrig tidigare under kvällen klappa händer och det mycket skanderande och taktfast. Som om vi visste vad som var på gång att hända, det gjorde vi ju givetvis inte. Bandet kommer strax in igen och påbörjar vad som skall bli en enda lång julklappsöppning. Den egna hitten Stairs följs av den mycket böljande covern på John Prines Christmas in prison. Därpå välkomnas Mattias Hellberg från förbandet in och de framför en mycket inspirerande version av Velvet Undergrounds klassiker Pale blue eyes. Tidiga julafton var inte slut efter det, när Mattias lämnat scen så välkomnar Magnus Carlsson in den sanna jultomten för kvällen - Ebbot Lundberg från Soundtrack of Our Lives! Publiken vet inte till sig av glädje. Apropå klassiker, med Ebbot på gitarr spelar de Hurt av... just precis - Johnny Cash. Förlåt, Nine Inch Nails. Konserten hade fått nytt syre!

Magnus Carlsson tackar än en gång för att publiken valt att dyka upp ikväll och önskar en mycket god jul. Kvällens sista gäst, Stefan Sporsén från för gemene man På Spåret-kända bandet Augustifamiljen (ja, och Håkan) ansluter och spelar fint på trumpet i avslutande Broken promise land.

Låtlista:
So it's over
If you know what love is
The burden
Grains of sand
Louisa
Wicked game (Chris Isaak-cover)
Blue and alone
In dreams (Roy Orbinson-cover)
Skin on skin
Fake plastic trees (Radiohead-cover)
Last night I dreamt (The Smiths-cover)
When I'm still strong
Touch me

Extranummer:
Stairs
Christmas in prison (John Prine-cover)
Pale blue eyes feat. Mattias Hellberg (Velvet Underground-cover)
Hurt feat. Ebbot Lundberg (Nine Inch Nails-cover)
Broken promise land

In a bit.

//Arturponken

Wednesday, December 7, 2011

Till dig som ska köpa julklapp till mig i år

Nu drar det ihop sig till jul! Det är kul... Just det. Jag värmer upp inför alla klapp-rim som kommer att behövas.
I år vet jag faktiskt inte vem som kommer att köpa julklapp till mig. Vi har lottat vem i familjen man ska köpa till så ingen vet vem man kommer få ifrån. Därför har jag, Jonas lillebror (men inte längre minst i familjen), satt ihop något som kan liknas vid en önskelista. Eller bara som inspiration eller en stark krydda till vad som kan tillredas till en julklapp. Jag tror jag gör det i någon form av rangordning (kanske). Eller nja. Jaja. Nu har jag bestämt mig, det finns ingen vidare rangordning i denna önskelista.

Det som är bra är att du kan beställa det mesta på typ Ginza, CDON eller liknande ställen. Smidigt va? Here we go!

1) På sena dagar har jag på allvar upptäckt The Cardigans. Denna skulle jag väldigt gärna vilja ha. Och då menar jag just DENNA, det finns olika versioner av den men jag vill ha den som även innehåller bonus-cd med B-sidor och annat skoj. Där finns tex en låt som heter Blah blah blah. Bara en sådan sak. Finns billigare på CDON än Ginza, tror jag.

2) En tjej i min klass, Frida, höll ett föredrag om Woodstock nyligen i skolan. Jag lyssnar ju gärna på 60-talsmusik, det vet ni. Och när de räknade upp i en trailer vilka som var och spelade på Woodstock (och finns med på DVD:n) började det vattnas i min mun: tex The Who, Grateful Dead, Canned Heat, Creedence, The Band och så vidare! En strålande julklapp till pop-Jonas.
Finns på Ginza.

3) bob hund kan man inte få för mycket av. De firar 20 år i dessa tider. Någon av dom här två tröjorna har jag länge kollat på men inte kunnat bestämma mig för vilken jag vill beställa. Nu kan DU avgöra, antingen bob hund i pixlar eller Jolly Bob. Beställes på bob hunds webshop --> http://www.bobhund.se/webshop/

Jag behöver small.
4) Ikoner, det är de - också ett av de band som har inspirerat till Charlies (vilka man som anhörig till mig borde ha kännedom om). Jag pratar ju såklart om The Jam. Jag har nosat lite på dem under många år men har ingen skiva med dom! En samlings-cd vore jättekul. Var säker så att låtar som Going underground, Town called Malice, Pretty green, That's entertainment, I've changed my adress och In the city finns med!

Hoppas detta hjälper dig. Ha det så fint. Jag gillar även kläder såsom skjortor, cardigans (gärna mörka), slipsar, flugor eller kanske en scarf om du skulle råka befinna dig i en klädaffär.

In a bit.

//Arturponken

Friday, November 25, 2011

P3-hitten


Nu är helgen här. En hetsig vecka förbi. Ledigheten fick bästa tänkbara början, en spelning. Painted Oceans spelade på Brasilianska föreningen i Göteborg. "Var ligger det?" undrar ni. Mycket enkelt. Jag säger bara: huset med löparna på väggen. Det första man ser av Göteborgs stad när man kommer med bil från Alingsås, om man svängt av mot Ullevi är denna iögonfallande vägg. Där inne spelade jag ikväll. Förutom folk, dryck och musik... så var stället också fullt av salta pinnar i sann release-anda. Check.

Hädanefter ska jag lyssna på Clash city rockers, har inte ägnat den låten en enda tanke sedan... 2007 någon gång kanske. Men i rätt miljö blir man sugen på den.

Nu tappade jag konceptet helt, tråden spann lös någonstans i maskineriet. Det får bli mer någon annan gång. Jo! Klicka >>här<< så hittar ni bevis för vad jag gjorde i tisdags. Det handlade ju också om musik, kan man säga.

In a bit.
//Arturponken

Tuesday, November 22, 2011

Fun

Det här var roligt!

Jag hör av mig snart igen.

In a bit.
//Arturponken

Thursday, November 10, 2011

Sticky


Få klubbar har ett så klanderfritt namn som Sticky Fingers. Jag var där ikväll, blåste i trumpeten och dängde med tamburinen. Vilket sväng. Painted Oceans var bandet och jag hade äran att hoppa in.

En soffisternas, pedalisternas och rörarnas kväll på Sticky. Internt skämt åsido, kul afton!

In a bit.
//Arturponken

Sunday, November 6, 2011

Dagens nyhet!

Titta här, ojoj vad spännande! Och den 15 november släpper bob hund ännu en ny singel - Har du inget man kan dansa till?

In a bit.
//Arturponken

Tuesday, November 1, 2011

Min vän Totte och hans pastasås


Jag har en vän, han heter Totte och är en kompis av bästa sorten, hade vi pratat vin skulle man säga att just Totte är av en mycket bra årgång. Ja, typ så. Nu är saken den att jag har lov, ett inte helt märkligt tillstånd och stod idag i grepp att laga lunch till mig och pappa. Jag visste precis vad jag ville ha, pastasås på spenat för det hade Totte precis snott ihop en gång när jag kom hem till honom för att titta på... Melodifestivalen kanske?

Jag ringde för att fråga Totte om kulinarisk vägledning, han hade ingen aning, men jag vill nog ändå påstå att han hade en aning trots allt. Vi började prata och han kläckte ur sig vad man förmodligen kunde ha i och hur det skulle göras. Hur han hade gjort den där gången då jag kom hem till honom, det hade han inget minne av men han satte igång "ta lök, hacka, fräs, häll i grädde, gör si, gör så, buljongtärning där, grädde där" osv. Och killen som påstod att han inte visste!

På en lapp klottrade jag ner lite kortfattade instruktioner och sen satte jag igång, Kokade upp vatten och hällde i penne rigate.
Allt sammanfattas bäst såhär:
1. Hacka lök
2. Fräs lök och spenat
3. Häll i grädde, låt puttra. Jag hällde i lite mjölk också och efter en stund när en del av vätskan hade förångats lite mer mjölk och efter ännu en lite förångande stund rann lite mer grädde i. Sådan är jag, sånt är livet.
4. Jag slänger nu i en buljongtärning av sorten grönsak.
5. Nu kommer den psykadeliska delen av matlagningen, något jag kom på helt själv idag vid spisen. Jag kryddar! Först och främst ska vi ha i peppar, salt skall ej behövas och det gjorde det i alla fall inte idag! Buljongtärningen är ju redan i plurret. Sedan låter jag oregano, pizzakrydda och paprikapulver singla ner i kastrullen. En krydda jag glömde idag var basilika, den skulle förstås varit med. Något jag icke glömde idag var ett par droppar Heinz Chili Sauce.
Succén vore förstås inte heller given utan att riva i parmesanost, det gjorde jag, men inte för mycket. Med facit i hand kunde man säkert haft i lite mer, men... äh, sak samma om det var i tre pepparkorn extra?

Nu var det dags för servering och resultatet lät sig inte vänta. Vad gott det blev! Jag kan verkligen rekommendera denna rätt till lunch, den är ju smidig, lätt och snabb att laga och därtill nyttig. Tomten uppskattar när man äter spenat och så får man det man önskar sig i julklapp. Med andra ord, ni blir inte bara mätta av att göra Tottes pastasås, ni får det ni önskar er till jul!

In a bit.
//Arturponken

Wednesday, October 26, 2011

Ärade vare kioskens öppettider


Såsom jag och Albin har förordat ett schema till kiosken på våran skola så... ja... det känns jättefint på något sätt att det faktiskt har dykt upp ett till slut! En lapp som tydligt förtäljer när kiosken är öppen för shopping. Bilden föreställer följaktligen detta schema och om man kollar lite extra så kan ni lägga märke till att det faktiskt är ganska minutiöst utformat. Nu kan alla lite lättare planera sina kioskbesök.

Det är bara att kolla in lappen med öppettider!

In a bit.
//Arturponken

Wednesday, October 5, 2011

Rekord! Rekord?


I måndagskväll kom jag hem från en ytterst angenäm Tysklandsresa med Chalmers manskör. Samma kväll, strax innan tolv, beställde jag tre skivor från CDON, de är nu här - i min hand. Vad blir det? Typ 48 timmar senare. Men skam den som ropar hej innan det kokta köttet är stekt, de hade istället för Elvis-samlingen packat ner Linkin Parks Minutes To Midnight...

Ärligt. Det var inte så bra.

In a bit.
//Arturponken

Sunday, September 25, 2011

Det skrivna ordets megaparty no. 1


Jag brukar oftast missa Bokmässan i Göteborg. Det kunde mycket väl blivit så även i år. Som vanligt kallar olika saker man känner som måste bli gjorda. Men jag lyckades ta mig till tåget och sen var jag på väg. Här är en bild på Alex Schulman, jag råkade gå förbi när han presenterades i Aftonblades monter. Lite senare dök Jan Guillou upp på samma plats. I folkvimlet fick jag även syn på Bob Hansson och på ett café satt Nathan Larson och samspråkade med någon, kanske en journalist, eller en vän. Det såg väldigt avslappnat ut.

Kön till Maria Montazami ringlade lång när denne signerade böcker, hon är visst populär. Jag har nog missat någonting där. Varför har inte jag också tapetserat hela mitt rum med bilder på henne? Hon är född 1965. Ett av de bästa åren i popens livshistoria. Beatles släppte det året t.ex. Rubber Soul i december, för att inte tala om Help! som släpptes tidigare samma sommar. The Rolling Stones släppte Out of Our Heads och (I can't get no) Satisfaction innebar deras stora genombrott. Bob Dylan släppte Highway 61 Revisited, The Who kom med debutalbumet My Generation vilket även The Byrds gjorde med sin platta Mr Tambourine Man. Bara för att nämna några. Det var det året som Maria Montazami föddes.

Vilket år det var...

In a bit.
//Arturponken

Sunday, September 18, 2011

Weeping Willows till Alingsås


I november kommer Weeping Willows till Alingsås för att spela. Det kan likställas med julevangeliet då alla skulle skattskrivas och Josef som var son till Davids hus begav sig till... ehum... vad det nu hette det där stället var för att skattskrivas. Betlehem! Tror jag?

Nu kom vi in på ett sidospår. WW kommer till Alingsås för att spela i biografsalongsmiljö, jag råder folk att ta sitt förnuft till fånga och var med för att uppleva denna smått kulturella händelse i den lilla trästaden. Eftersom jag är son av Alingsås beger jag mig till Palladium i november för att se och höra.

Fast om jag tvingades att välja mellan WW och Roxette. Ajaj alltså... jag skulle nog inte svika Roxette.

In a bit.
//Arturponken

Friday, September 16, 2011

Avslutningarnas kväll


Ikväll var kvällen då allt tog slut känns det som. Håkan Hellström på Liseberg, sista konserten på hans turné, sista kvällen på sommaren enligt Håkan... och till sist... The Ark spelade på Gröna Lund i Stockholm. De gjorde sin sista spelning någonsin. Det slog mig lite extra hårt när Hellströms band spelade en snutt ur Arks Calleth you, cometh I och fick mig att vädra min strupe med förhöjd stolthet bland alla Håkan-fans.

Håkan spelade lite överraskande hela sin senaste skiva, 2 Steg Från Paradise. Det var ju egentligen strålande men samtidigt något mättat. Hela publikhavet lossnade på allvar, verkligen på allvar, lagom till extranumren då En midsommarnatts dröm och Känn ingen sorg för mig Göteborg brakade lös. Den röda tråden förblev ändock oklippt under hela kvällen, från inledande Det här är min tid till avslutningen med Det är så jag säger det. Kort sagt en musikalisk defilering.

Jag tror The Ark gjorde samma sak.

Låtlista:
Det här är min tid
Saknade te havs
Shelley
River en vacker dröm
2 steg från paradise
Jag vet vilken dy hon varit i
Dom där jag kommer från
Vid protesfabrikens stängsel
Man måste dö några gånger innan man kan leva
Du är snart där

Extranummer:
En midsommarnatts dröm
Känn ingen sorg för mig Göteborg
Ramlar
Nu kan du få mig så lätt
Kom igen Lena
Det är så jag säger det

In a bit.
//Arturponken

Håkan Hellström&The Ark

Ikväll ska jag se Håkan Hellström på Liseberg. Helst hade jag även sett The Ark live samtidigt på Gröna Lund. Livs levande båda två! I någon slags märklig dröm hade det varit möjligt...

In a bit.
//Arturponken

Tuesday, September 13, 2011

Födelsedag

Idag fyller jag år. Hurra. Det är ju egentligen strålande, frånsett att det är en smärre storm över Sverige.

Och sen har jag ju inte berättat om att Superklasse var ute och hade spelning i förra veckan. Bättre sent än aldrig. Bästa giget hittills, getting better all the time!

In a bit.
//Arturponken

Friday, September 2, 2011

Bko: Sista anhalten på turnén


Bo Kaspers Orkester har turnérat i princip oavbrutet sedan förra hösten. Ikväll kom orkestern till sin sista anhalt på turnén, slutstation, vägens ände. Kalla't vad ni vill, välj vilken grad på dramatikbarometern som passar. Konserten, som äger rum i Lorensbergsteatern mitt i centrala Göteborg börjar minst sagt episkt med Vi kommer aldrig att dö och ett märkbart peppat band. I taket hänger en gigantisk kristallkrona och över scenen en i jämförelse mindre discoboll som sprider sitt glimmer över hela salongen.

Jag kommer delvis från en annan tradition(aldrig tidigare sett Bko live), popsnöre som jag är (om man får säga så själv) och det är förstås en annan upplevelse att sitta i en salong som påminner mer om en gammal biograf mot att ramla omkring med skrålande fans under en Håkan-konsert i Slottsskogen. Båda har sin tjusning, men det är härligt när Bo Sundström redan i första låten börjar hoppa och dansa på scen. Mellan låtarna övergår de överösande hyllningsapplåderna till orkestern i rent taktfast skanderande. Bo Kaspers Orkester är inte sena att bjuda tillbaka och levererar en välkomponerad låtlista där kvalitén faktiskt aldrig brister. Särskilt på det musikaliska går det inte att ha några anmärkningar, visst kan det kanske vara så att en del rullar på väloljad rutin men det är å andra sidan inget jag slås av under kvällen.

Att se Bo Kaspers Orkester är istället, redan på förhand faktiskt, en varm våg av genuinitet. Som en påse Svenska lantchips, det är ju såklart man väljer en sådan framför en påse Olw eller Estrella om det är fredagkväll som denna. Det ska till och med visa sig att kvällens konsert är bra mycket mer angenäm än en landskamp mellan Sverige och Ungern. Åtminstone om man är svensk.

Istället krämar Bo Kaspers Orkester till det i låtar som Snäll & dum och ser till att vrida upp tempot i Håll dig till den du har. Sen blir det känslosamt i extranummer som Hon är så söt, frisk fart med I samma bil och när låtarna tagit slut på låtlistan på scen kommer orkestern tillbaka för en vacker avslutning med Innan klockan slagit tolv. Publiken reser sig upp i alla stolsrader och ger stående ovationer.

Klart frågan hänger i luften oavsett vad Bo Sundström sjunger - blir det verkligen bättre sen?

Det här som var så bra.

Bäst: Bandet, låtarna, inramningen.
Sämst: Ett lyft vore som vanligt en livs levande trumpetare på scen.

Låtlista:
Vi kommer aldrig att dö
Allt ljus på mig
Innan allt försvinner
Morgonfågel
Ny skön värld
Dansa på min grav
Brev
Aldrig igen
Undantag
Cirkus
Människor ingen vill se
Det blir bättre sen
En man du tyckte om
Snäll & dum
Håll dig till den du har
En sländas andetag

Extranummer:
Hon är så söt
I samma bil

Extra extranummer:
Innan klockan slagit tolv

In a bit.
//Arturponken

Thursday, August 25, 2011

The Ark: Vid apokalypsens ände


Med ett fåtal veckor kvar av sin existens besökte The Ark en sista gång Göteborg för en spelning på Lisebergs stora scen. Jag var där för att ta farväl av min uppväxts stora idoler för att inte säga förebilder. På förhand kanske en tårarnas och känslornas kväll i begravningens tecken. Fel. Är det något som The Ark alltid har handlat om så är det glädje, extas och bombasm. Alltsammans manifesteras redan i konsertens första brinnande minuter när det stora skynket faller framför scenen och The Ark rivstartar med Absolutely no decorum. Redan där för att liksom ytterligare understryka att The Ark aldrig har tummat på de storslagna excentriska uttrycken.

Konceptet avtar aldrig under konserten. Det är med små ord beskrivet fulländningens kväll, pojkarna på scen är dessutom snortajta. Vi bjuds på flertalet klädbyten och det faktum att varje låt kan härledas från samlingsskivan Arkeology konstaterar den starka röda tråden som binder ihop hela föreställningen. Medan nostalgins vindar svepte över Liseberg fick vi med allsång ledd av samtliga medlemmar i bandet ta del av alla klassiker från Let your body decide via den storvulna rockpjäsen The apocalypse is over till den för kvällen tomteblossprudlande schlagern The worrying kind.

Och Ola Salo talar, bland annat om vikten att njuta och ha roligt oavsett om det i andras ögon anses som galet, löjligt och helt befängt och introducerar It takes a fool to remain sane med att kalla den för "idioternas internationella nationalsång".

Men trots all glädje och värme, för det är just vad kvällens inramning består av, så har tyvärr allt roligt ett slut. Den tioåriga resan med arken sedan deras genombrott i början på 00-talet närmar sig för min del sitt slut. Calleth you cometh I avslutar lika traditionsenligt som Kalle Anka på julafton kvällens konsert med ett The Ark klädda i guldlaminerade scenkläder. Utmattningen i publikens kroppar sätter inga gränser när den sista allsången exploderar i eufori och trummis Sylvester tar det gigantiska hoppet och slår av spelningen på en cymbal som Ola håller upp i luften.

Lika praktfullt som konserten startar, lika elegant och storartat slutar den. Vad kan jag säga? Tack The Ark. Ni har gett mig fötter att stå på - hela livet. Eller med orden som Ola Salo presenterar kvällens sista låt "en sång om evig kärlek".

Evig kärlek.

Låtlistan:
Absolutely no decorum
Clamour for glamour
Breaking up with God
Father of a son
Superstar
Tell me this night is over
Disease
Prayer for the weekend
Let your body decide
It takes a fool to remain sane
The apocalypse is over
One of us is gonna die young

Extanummer:
The worrying kind
Snippets: Pantamera, Echo chamber
Calleth you cometh I

In a bit.
//Arturponken

Sista kvällen med gänget

Ikväll blir sista kvällen med The Ark för mig. Vi sågs första gången i juli 2001, nu, tio år senare tar vi avsked. Det låter ganska dramatiskt. Det är det.

Låtönskning? Ingen speciell, allt kommer bara vara härligt. Ända fram till sista ackordet tonar ut.

In a bit.
//Arturponken

Saturday, August 20, 2011

Kulturkalaset: The Soundtrack of Our Lives


Jag hade tänkt att recensera The Soundtrack of Our Lives. Istället skulle jag vilja ta tillfället i akt att ifrågasätta alkoholens totala existens och hur den brukas. Det dröjer nämligen inte länge under konserten som tar sin början vid åttatiden på kvällen innan några män i 25-30-årsåldern börjar bräka och skråla mellan låtarna (det är i början annars märkbart tyst, fansen längst fram har köat sedan tre-tiden natten innan för att se Daniel Adams Ray). Dessa män vrålar om att TSOOL ska köra låten Confrontation camp. Först framstår de som en hängiven skara anhängare till TSOOL, sedan skiftar bilden av dem till att snarare vara fulla och allmänt störande. De fortsätter att skråla mellan mer eller mindre varje låt att bandet ska köra Confrontation camp. Sångare Ebbot verkar efter en stund tröttna på deras tjat som tar lite väl för mycket plats och han himlar med ögonen upp mot himlen innan nästa låt börjar. "Vi tar den sen i logen" säger gitarrist Ian Person.

Det är förstås rockkonsert, i synnerhet när det gäller TSOOL och då även av extra genuina sorten. Det händer förstås sånt här, jag har varit med om det förr - inte helt oväntat på konsert med just kvällens och denna "recensions" band. Men jag har börjat att tröttna på människor som inte ens luktar öl längre när de druckit och blivit märkbart påverkade när de gör saker de inte hade levt ut lika extravagant som om de hade varit nyktra, nu stinker deras andedräkt och beteende bara illa. Mitt förtroende rubbas på nolltid för typer som dessa, respekten rämnar rakt ner i intilliggande kanalen vid Kungstorget och jag blir tvungen att inför loja och oerfarna vakter köra armbågen i en av de fulla männens sida för att driva undan honom innan han pressar bort mig från kravallstaketet där jag innan han och hans kompis kom rumlande tog plats i god tid för att avnjuta lite äkta härlig rockmusik.

Nog om det.

The Soundtrack of Our Lives kommer till match utan ordinarie uppställning, nåja, ungefär. Gitarrist Mattias Bärjed ska bli pappa närsomhelst och är ledig från sitt jobb och ersätts av en betydligt yngre kille som är märkbart lik ordinarie gitarrist. Han svänger till och med runt som Mattias en gång och rör sig enligt liknande rörelsemönster till en låt. Annars är det som alltid samma väloljade rockmaskin som rullar igång på Kungstorget under fullt pågående Kulturkalas. Det är extra härligt att se pianisten Martin Hederos inlevelse när han spelar eller trummis Fredrik Sandstens virtousitet när han låter trumpinnarna drilla över pukor och cymbaler i en virvlande fart.

De inleder med lite ovanliga Homo Habilis blues men når tidigt i konserten fram till ångvälten Big time som får hjulen att rulla snabbare i stadig takt. Som vanligt skapar bandet ett lika härligt sväng i varje låt och extra mycket när de går loss i hits som Thrill me, Sister surround eller Mantra slider.

Efter lite en dryg timme är speltiden slut, men TSOOL får dispans att köra två extranummer och gör det i form av klassikern Instant repeater 99 och den alltid lika stämningsfulla The passover som avslutar konserten med mantrat "Don't worry, stop hurry, it's only your life before you awake".

Låtlista:
Homo habilis blues
Galaxy gramophone
Grand Canaria
Big time
Just a brother
Lost prophets in vain
Thrill me
Second life replay
Sister surround
Mantra slider

Extranummer:
Instant repeater 99
The passover

In a bit.
//Arturponken

Friday, August 19, 2011

Kulturkalaset: Timo Räisänen


Götaplatsen, Göteborg, Kulturkalaset fredag. Vi har Timo Räisänen, hans band, Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Symfoniska kör på Kulturkalasets största scen. Det är med andra ord upplagt för dramatik och extra allt. Precis som en VM-final.

Det börjar först lite trevande med I'm indian innan orkestern och kören ansluter och blåser upp låten till en magnifik inledning. Sen bjuder oss Timo Räisänen på fredagsgodis i form av hits, mellansnack om hur rolig denna enda konsertern för sommaren ska bli, att regnet är borta samt ler lyckligt åt publiken. Han är i övrigt klädd i läderbyxor och en gul t-shirt med lustiga figurer på. En smått överraskande smällkaramell släpper Timo när han presenterar en helt ny låt som kvällen till ära har sitt uruppförande tillsammans med Göteborgs Symfoniker, En vinglig sol. Är det tecken på att nästkommande album från Timo Räisänen är på svenska månne?

Dylika funderingar viftas bort i alltid lika glänsande Carry me home som dock för kvällen störs periodvis av en alldeles för svällande okontrollerbar bas i både golvpuka och elbas. Vi i publiken (i alla fall jag) får en släng av nostalgi när Timo med band spelar gamla Pussycat, inte för att man känner sig som 17 igen men ändå.

Hela kvällen igenom följer symfonikerna med, ibland får de bara sitta där och lyssna när Timo och hans supertaggade band spelar, ibland utsmyckar de låtarna precis som att hänga upp kulor i julgranen och får ibland visa upp sig i lite mer tilltagna crescendon. Men det känns alltjämt som att det är en VM-final som slutar oavgjort. Den där avgörande bollen sitter inte där, den studsar liksom stolpe ut. Nej, den rullar med värdighet in i målnätet under storslagna My valentine. Men det räcker liksom inte till hela vägen på något sätt.

Vi får två extranummer under kvällen, den ena en av Timos kanske mest kända låtar(se låtlistan) samt sången till Göteborg Aldrig långt bort som får sin alldeles speciella utsmyckning i form av lite äkta göteborgskt kallt regn som kommer farande med blåsten. Sedan vill inte symfonikerna stanna kvar på scen, de är alltför rädda(förståeligt) om sina dyra instrument som kan ta skada i regnet och blåsten. Timo Räisänen kommer följaktligen tillbaka med band in på scen efter en stund och tackar publiken å det varmaste han kan för kvällen som han själv tyckte gick alldeles för fort. Själv kan jag inte hindra tanken på att se honom på en adrenalinpumpad och svettig klubbscen. Där tror jag Timo Räisänen är som bäst även om det självklart måste vara helt fantastiskt att få uppträda på Götaplatsen uppbackad av symfoniker, eget band och hela kittet inför ett folkfyllt kalasande Avenyn.

"Wow, vilken känsla" tänker jag.

Låtlista:
I'm indian
About you now
Sweet Marie
One day
En vinglig sol
Carry me home
Let's kill ourselves a son
Pussycat
Bleeding
Outcast
My valentine

Extranummer:
Fear no darkness, promised child
Aldrig långt bort

In a bit.
//Arturponken

Wednesday, August 17, 2011

Kulturkalaset: Sahara Hotnights


Efter gårdagens hip-hop-utsvävning med Movits på Göteborgs Kulturkalas kändes det som att "komma hem" till kvällens konsert med Sahara Hotnights, trots min ganska historielösa bakgrund med just dessa tjejer från Robertsfors. Det visar sig bli en ganska klassisk "slutet på sommaren"-spelning. Kylan börjar sakta smyga sig in i våran svenska väderlek och mörkret likaså men i publiken ångas ändå upp en viss värme.

Sahara Hotnights släntrar klockan tio på kvällen in på scenen på Kungstorget klädda i tajt svart och läderjackor, det är ingen tvekan om saken - vi har rock på menyn! Inledningen är stadig med nya låtar och gamla dängor i form av exmpelvis Oh's, Cheek to cheek och Loneliest city of all. Sen går intensiteten ner en smula med låtar som på skiva låter riktigt bra men som denna kväll blir (tyvärr) tämligen platta i det något grötiga ljudet, dock ska man inte glömma att de utgör en variation under konsertern helhetsmässigt sett. Wanted you/ want is gone och Secrets är exempelvis sådana låtar som får ett ganska ljummet mottagande.

Då är det skillnad när Sahara Hotnights tänder en bengalisk eld i form av Quite a feeling som det är ett rejält tryck i, för att inte tala om kvällens absoluta höjdpunkt - Visit to Vienna - särskilt inledningen(okej, Vulture feet gör ett gott förarbete), denna kvällen slår inget annat just den här stunden. Det märks också på bandet själva, den här låten är det krut i!

Det är så högt konsertern når, extranumren är stadiga men utgör ingen större överraskning. Efter en rivig Walk on the wire vinkar Sahara Hotnights, tackar snällt, bjuder på nåt léende och säger hejdå. Tack för att ni kom säger jag.

Bäst: Visit to Vienna, en klass för sig. Utan tvekan.
Sämst: Kan vi få liiite mer publikfrieri?

Låtlista:
Oh's
Let you down
Cheek to cheek
Loneliest city of all
781
Wanted you/ want is gone
Quite a feeling
Secrets
Vulture feet
Visit to Vienna

Extranummer:
Getting away with murder
Walk on the wire

In a bit.
//Arturponken

Kulturkalaset: tisdag

Igår startade Kulturkalaset. Jag var där och såg Daniel Lemma men när jag och min kompis Totte kom dit hade det väl redan hunnit gå cirka tio minuter på konsertern. Kort efter att vi kom körde han Lie and tell me you're happy vill jag minnas. Efter kanske en halvtimma av konsertern kom låten jag på färhand hade tänkt lite fördomsfullt att alla var där för, igenkänningsfaktorn var i alla fall stor när Daniel Lemma med band spelade If I used to love you.

Keeps getting better fick avsluta hans konsert.

Sedan visste vi att Movits skulle spela på Kungstorget och då människor började droppa bort från scen efter Daniel Lemma så testade vi att se hur långt fram vi kunde komma. Flinkt kilade vi fram mot scen och det visade sig att vi kom nästan längst fram. Sen hade vi inte riktigt hjärta att gå därifrån. Det började med att vi tänkte "bara stanna över en låt" vilket tillslut blev en halvtimme vilket mynnade ut i att vi gick därifrån först när konsertern var slut. Det blev ett rejält drag och folk dansade&hoppade som tokiga. Vi levde med och testade på hiphopen för en timme och vist dansade vi med fansen men... vi var ganska överrens efteråt, hiphop var väl inte vår grej. Inte min i alla fall. Den lär nog aldrig bli det, jag sa att "när jag kommer hem får det bli Gå och fiska med Gyllene Tider".

Men Kulturkalaset har bara börjat. Ikväll spelar Sahara Hotnights på Kungstorget, lite hederlig pop&rock (det ska bli kul, känns som hemma jämfört med igårkväll), på fredag spelar Timo Räisänen på Götaplatsen och sen till sist - The Soundtrack of Our Lives på Kungstorget, lördag. Det lär bli smockat med folk då och alldeles fantastiskt. Jag tänkte vara med på alla konserter och recensera efteråt.

Med andra ord blir Kulturkalaset bara roligare för varje kväll, eller som Lemma sjöng "keeps getting better".

In a bit.
//Arturponken

Monday, August 15, 2011

Better by design


Jag ska ta och nämna några ord om min design på sidan. I början av sommaren ändrade jag denna bloggens design efter att ha haft samma utséende sedan slutet av 2008. På tiden för något nytt kan man säga.

Jag satt och funderade så att mitt huvud skulle explodera av prestations- och designångest. Sen klickade det till. Bloggen skulle få ett kliniskt, torrt och rent utséende à la den verkligheten jag lever - som ett textkompendie på universitetet. På bilderna ovan kan ni följaktligen se bilden av min bloggs gamla design samt mitt textkompendie Minikompendium: Lyrikexempel: Jakobsons kommunikationsmodell från vårterminen.

Sådärja, nu har jag avhandlat den lilla praktiska detaljen.

In a bit.
Arturponken

Notes from a hospital bed...

För er som känner er manade att läsa på engelska så kan ni ta reda på vad som hänt The Hives sångare Howlin Pelle Almqvist. Klicka bara på länken här nedan.

Notes from a hospital bed...



In a bit.
Arturponken

Saturday, August 13, 2011

Ticket to ride

Häromdagen insåg jag att The Hives skulle uppträda på Way Out West. Festivalen som jag i år har valt att nobba. Pulp och Säkert! var de enda som lockade, trodde jag. WoW är ju som bekant slutsålt i år som vanligt och mer är det inte med den i saken. Jag kliade mig fundersamt i pannan och undrade hur det kunde passera mig att ett av mina stora favoritband kunde bli inbokade utan att jag märkte det.

Men sedan, jisses.

Jag slår upp Metro på tåget, skummar igenom schemat för Kulturkalaset som går av stapeln nu i veckan och inser att The Soundtrack of Our Lives spelar nästa lördag! Det är ingen dålig överraskning, fina plåster på såren. Lägg därtill Sahara Hotnights på onsdag och Timo Räisänen med Göteborgssymfonikerna på fredag.

Det kan faktiskt bli riktigt bra, jag får åtminstone en välbehövlig dos pop och elgitarrer samt lite anständig och ordentlig rock. "Big time", som vi säger på Soundtrack of of our lives-iska.

In a bit.
//Arturponken

Monday, August 8, 2011

Säg inte nej, säg kanske

Igår såg jag Himlen är oskyldigt blå och en av de stora behållningarna var den tidsenliga klädseln som skådespelarna hade på sig. Därför slogs jag av likheten mellan Bill Skarsgård och Mick Jagger! Den jämförelsen har säkert gjorts tidigare, jag vet inte, det kan ju mycket väl bara möjligt. Jag fick bara för mig det när de svalsade omkring i sina 70-talskläder där i filmen!

En annan Mick Jagger-kopia finner vi i Sugarplum Fairy, sångare Viktor Norén har till och med gjort rollen som Mick Jagger i en film vill jag minnas om än som en biroll.

In a bit.
//Arturponken

Thursday, August 4, 2011

Jannica avslöjar!


Lite som Ahlmedalsveckan fast på mitt rum, och inte politik heller för den delen. Istället musik. Min kompis Jannica kom för att göra en kort presskonferens och även spela lite musik med mig. Vi hann skriva en ny låt bland annat. Men åter till vad som sades under presskonferensen.

Jannica, det ryktas om att du spelar i ett nytt band. Stämmer det?
- Ja.

Vad heter ni?
- Vi heter inget, inte än. Det kommer.

Hur låter eran musik?
- Som rock på svenska.

Okej kul, har ni funnits länge?
- Nej eftersom vi är ett helt nytt band så har vi inte funnits så länge.

Planerar ni att spela in eller uppträda live snart?
- En sak i taget men JA det kommer.

Slutligen, kan du ge ett smakprov på en textrad från erat nya material?
- "Vi snurrar runt i någon slags cirkus"

Efter detta var den korta presskonferensen slut och vi tackar Jannica så mycket tills vidare. Det ska bli spännande att höra det nya bandet!

In a bit.
//Arturponken

Friday, July 29, 2011

I read you like an open book

Idag kom min recension från Roxette förra söndagen med i Alingsås Tidningen. Gissa vem som är glad för det!

In a bit.
//Arturponken

Monday, July 25, 2011

En kväll för popälskare


Söndagens och sommarens enda konsert med Roxette i Sverige som ägde rum på Slottskogsvallen i Göteborg började med en tyst minut för de avskyvärda dåden som inträffat i Norge. Men sedan var det back to business och Roxette kickade igång med Dressed for success och den powerpop-bonanzan vi skulle få följa med på hade bara börjat!

Kanske hade publiken fått vänta en smula för länge och hunnit slumra till lite, konsertern var igång först vid nio-tiden på kvällen och starten med starka Dressed for success och Sleeping in my car har enligt mina tidigare erfarenheter från förra sommaren tagits emot med större entusiasm. Men det förtar inte helhetsintrycket för Marie Fredriksson och Per Gessle är uppbackade av ett mycket samspelt och glatt gäng musiker som verkligen gav allt. Även Marie och Per själva var vid mycket gott humör och det syns tydligt att den här turnén är till bredden fylld av glädje och lust. Det är inte för de är tvungna - de älskar detta. Nog för att Marie har varit svårt sjuk och inte längre är sitt gamla scendompterande jag men hon lockar fortfarande fram jubel från fansen och har en dimension i sin röst som vittnar om äkta känslor. Per, ja han har faktiskt bara blivit bättre och bättre på scen, under hela kvällen leder han allsången från scen, uppmuntrar publiken att klappa händer och stampar med benet i rät vinkel. Det är med andra ord en riktigt härlig show Roxette levererar trots den gråmulna kvällen, och då har jag inte ens använt ordet nostalgi.

Detta var en kväll gjord av popälskare för likasinnade - i detta fallet vilken världsmedborgare som helst! Det kunde man se i alla nationaliteter som fanns representerade i publiken. Jag älskar det.

Bäst: Showen, låtarna, hitkavalkaden.
Sämst: Jag hade faktiskt gärna hört någon mer låt från återkomstalbumet Charm School som kom i vintras.

Låtlista:
Dressed for success
Sleeping in my car
The big L.
Wish I could fly
Only when I dream
She's got nothing on (but the radio)
Perfect day
Things will never be the same
It must have been love
Opportunity nox
7twenty7
Fading like a flower
Silverblue
How do you do!
Dangerous
Joyride

Extranummer:
Watercolours in the rain
Spending my time
The look

Extra extranummer:
Listen to your heart
Church of your heart

In a bit.
//Arturponken

Thursday, July 21, 2011

Across the universe

Det tog eld i amerikanernas rumpor 1961 när det visade sig att ryssen Yuri Gagarin hade färdats runt jorden i rymden som första människa i världen och sen lyckligt landat på jorden igen. Killen i orange rymd-dräkt och vit hjälm blev någon form av superhjälte. Plötsligt hade president Nixon satt ett nationellt mål att man i slutet av decenniet skulle sätta en amerikan på månen.

Sagt och gjort, tillslut, efter en hisnande landning kunde Neil Armstrong 21 juli 1969 som första människa någonsin sätta sin fot på månen. Hans första ord var inte direkt "herrejävlar... jag står på månen!"... nej det blev ju "That's one small step for man, one giant leap for mankind". Och så var det sagt.

Varje gång man reser tar man ju med sig någon souvenir hem och Neil&Buzz var inte sämre de när de landade på månen. De stoppade planenligt lite mångrus i påsar för hemfärden!

In a bit.
Arturponken

Jonas Eliason aka Arturponken

Jonas Eliason aka Arturponken

Blog Archive