Weeping Willows, 2014-03-27, Pustervik

Foto: Jonas Eliason

Konsert: Magnus Carlsson kommer sist in på scenen. Iklädd svart kostym tuggar han tuggummi. Det där med turnépremiär verkar inte bekymra honom ett skvatt. Inte heller att det är sju år sedan Weeping Willows släppte en ny skiva för att spela land och rike runt. Så börjar han sjunga. Hur säkert som helst. Inte en ton är sur. Inte ett ord glöms bort. Allt är i ett och samma penseldrag. Hela bandet utstrålar en trygghet som utgör grunden för konserten. Lägg därtill Stefan Sporsén på trumpet och Sjöströmska Stråkkvartetten och vips – en oklanderligt trevlig kväll på Pustervik.

Efter några låtar ger publiken bandet sin första rungande applåd. En varm kärleksförklaring som hette duga. Då har Weeping Willows bland annat hunnit spela Under suspicion. Något de aldrig gjort live förut trots att den kom ut på skiva 1997! En annan raritet som spelas är Eternal flames. Helt apropå. Låtvalet går inte att klaga på. Det markerar också bandets tillbakagång till sitt klassiska sound. Det enda som saknas är Touch me. Men det får gå.

Publiken består mestadels av 35 och 50-åringar. Några 63 och några 23. Flera har grundat med en öl och en limeskiva. Därför skrattas det vältajmat de få gånger Magnus säger något underfundigt. Publiken vet också att vara på tårna. Ibland. När bandet lämnar scenen efter Broken promise land så tvingas de upp igen av applåderna. Folk applåderar inte bara. Nej, de låter även stampa med fötterna så det mullrar, ja nästan gungar i lokalen.

Tur att man som band kan bjuda någonting tillbaka. Som till exempel pärlan (We're at) Different places. Efter smäktande So it's over förklarar Magnus Carlsson plötsligt att konserten är slut. Han tackar ödmjukast och säger att vi ska ta hand om varandra och vår värld. Så är det över. Fastän det bara börjat. 70 spelningar kvar.

Låtlistan
The world is far away
Sunny days
Grains of sand
The burden
My peaceful heart
Let the river flow
Blue and alone
While I'm still strong
Stairs
Lovers never say goodbye
Under suspicion
The moon is my whitness
Too late for us
Eternal flames
Broken promise land

Extranummer
It takes a strong heart to love
(We're at) Different places
So it's over

In a bit.

Jonas Eliason

Äntligen hemma med Weeping Willows igen

Comeback. Vi får väl lov att kalla det så nu när Weeping Willows sju år efter senaste albumet Fear and Love släpper uppföljaren The Time Has Come. I kväll har de turnépremiär på Pustervik.

De har sannerligen smugit sig tillbaka. Samma kväll som Melodifestivalen hade final i Friends Arena spelade Weeping Willows smygpremiär på Norrtälje Teater. Redan för tre år sedan bokade de sina egna spelningar och gav sig ut på vägarna utan någon ny skiva på repertoaren. Bara ut för att spela, för att det kändes bra och för att det redan då var ett tag sedan de senast sågs på scen. Turnépremiären på Pustervik fullbordar alltså den ”långa” vägen tillbaka. 

Efter spelningen på Norrtälje Teater spekulerade Norrteljetidningens recensent Magnus Östnäs i deras comeback. ”Timingen i dessa retro-tider är närmast klinisk. Eller också är det så att vi som drömde, grät och sjöng med detta turnerande sällskap i brustna hjärtan hamnat i samfälld medelålderskris, i en gemensam längtan efter den tid som flytt. Kanske är det just så att ’The time has come’ som nya kritikerrosade skivan heter, landat helt rätt i ett supervalår där många blickar tillbaka. Eller också är det helt enkelt en riktigt bra platta”. Östnäs refererade i samma recension till ett annat känt, numer insomnat, svenskt band. Så här skrev han: ”Kul med ett band som kan fylla något av det svarta hål The Soundtrack of our lives lämnat efter sig på den svenska bandhimlen”. Det råder ingen tvekan om att Weeping Willows fortfarande är mycket omtyckta.

Nya skivan är enligt många en tillbakagång till hur Weeping Willows lät när de slog igenom 1997. Tillbaka till stråkarna och Roy Orbinson-tongångarna. Dagens Nyheter skrev att bandet hade hittat melodin igen. Jan Gradvall tyckte i sin recension på Dagens Industri att de hade gjort sin bästa platta. Möjligen har kritikerna och publiken längtat tillbaka till hur bandet lät på 90-talet. Vad vet jag. Det räcker dock inte, man måste leverera en bra skiva också. Gradvall ansåg att Weeping Willows lyckades med det konststycket. ”Allt behärskas till fulländning” skrev han. Sångaren Magnus Carlsson säger själv till musiktidningen Gaffa att ”grunden med bandet är typ My way med Sinatra” och att ”nu har det dröjt sju år  och vi har hunnit få en överblick. Vad fan är Weeping Willows? Det är inte ett rockband. Det är med stråkar, som från början”.

Det är kort sagt, och med andra ord, som upplagt för ett kärt återseende mellan band och publik i kväll på Pustervik.

In a bit.

Jonas Eliason