Håkan Hellström (på ett annat sätt), Way Out West, 2013-08-09

Håkan Hellström i tidningen dagen därpå, och vårt kikhål mot scenen.

Konstert: Håkan Hellström är överallt det här året. I trippel bemärkelse. För det första kom hans nya skiva Det kommer aldrig va över för mig i våras, för det andra är han aktuell med sin Skandinavienomspännande turné och för det tredje visas den nya Håkanfilmen, Känn ingen sorg, på landets alla biografer den här sommaren. Kort sagt, Håkan Hellström är nästan lika vardagligt för oss som att gå till Konsum. Dessutom när han hade sin turnépremiär i juni på Slottsskogsvallen och nu spelar bara ett stenkast därifrån i augusti, det låter ju som att det är något vi gör varenda kväll här i Göteborg. Går på Håkan-konsert, lite sådär av slentrian. Nu är läget som sådant att det hade kostat mig tusen spänn för att se honom på årets upplaga av festivalen Way Out West så det fick bli en något mer lågbudgetvariant; slå sig ner i gräset utanför, dela på en pizza med kompisarna och höra på.

Att sitta på det här sättet och lyssna, lite sådär på avstånd, påminner om när man hör hur grannarna har fest på sommaren. Det är i det där skedet, när festen glider in på småtimmarna på natten och grillen, rödvinet, all gin & tonic är redan avverkad och trädgården förvandlas till ett dansgolv, alla dricker screwdrivers som i ungdomens dagar och Seppo bemannar Spotify-listan och spelar massa hits från när han och gänget gick i högstadiet och gymnasiet. Allt medan cigarettröken lägger sig som en Lützen-dimma över trädgården. Ibland hör man hur Seppo ropar något till vännerna och de jublar förtjust och onyktra "jaaa!!" och så dänger han på med ännu en gammal klassiker som han letat fram på mobildisplayen. Byt ut Seppo mot Håkan Hellström som festens mittpunkt, och kvarteret där jag bor mot Slottsskogen så fattar ni ungefär hur jag menar. Låtarna som ekar från högtalarna en bit ifrån och publikens jubel när musiken tystnar. På ett sätt är det nästan mer romantiskt att lyssna på en konsert på det här viset, man tvingas fylla i och föreställa sig det man inte ser och kan uppleva på plats bland tusentals människor. Vad är en bal på slottet, liksom?

Ljudkvalitén, ja den kan vi ju diskutera. Det är förstås inte som om man hade placerat sig på perfekt avstånd från högtalarna inne på festivalområdet men det gör inte så mycket. Det jag var mest nyfiken på förhand var hur Håkans nya låtar från senaste skivan ter sig live. Skulle han rentav göra en fräckis och köra hela skivan från början till slut? Han har ju gjort det tidigare menar jag, debutskivan spelade han på Way Out West 2010 och på Liseberg 2011 fick publiken höra hela 2 steg från paradise. Det är ju inte omöjligt. Men nix, det gör han inte, speciellt synd är det väl förresten inte, de gamla låtarna behövs också för att göra kvällen helgjuten.

Emellertid är det inte heller en klassisk Håkan-konsert Göteborg serveras denna andra gång av stadens son. Inte direkt den där eufori-knockouten som han brukar leverera. Och det är väl skönt att vi inte får en repris från försommaren, det hade ju varit alldeles för enformigt och stelt. Fantasilöst. Istället är det en lite annorlunda spelning som är mer dämpad, finkänslig. Håkan pratar om hösten. Helt enkelt mer soul än popvrål och energi. Många gånger sitter jag där och tror att "nu, nu lyfter det, nu kommer öset" men Håkan med band tycks hålla tillbaka hästarna varje gång. Det spritter i det inledande partiet av spelningen, men den sedvanligt förlösande Ramlar dyker aldrig upp, en låt som Hellström för vana kör. Istället fylls konserten med mer känslofulla stycken som För sent för Edelweiss, Nu kan du få mig så lätt (ett säkert allsångskort) och Valborg. Varsamt är ett passande ord. Så det där snacket om Seppos hitkavalkad (Håkan förstås!) stämmer ju inte riktigt. Inte förrän Kom igen, Lena! och extranummer som den obligatoriska Känn ingen sorg för mig Göteborg och det alltid lika svängande boogie woogie-pillret En midsommarnattsdröm känner vi igen oss. Öset kommer igång. Nu är det fest där nere.

Bäst är tveklöst avslutande Du är snart där, en svensk soulklassiker kanske en frälst Håkan-supporter skulle säga, vad vet jag. Den är på många sätt briljant, musikaliskt men också fin text, i synnerhet raden "Jag troooor, när vi går igenom tiden att allt det bästa inte hänt än". Och kvällen är ju ung, så det bästa kanske inte hänt än på Way Out West även om den här konserten inte var så tokig...

Låtlistan:

Jag har varit i alla städer

Det kommer aldrig va över för mig

Livets teater

Du kan gå din egen väg

För sent för Edelweiss

Shelley

Klubbland

Nu kan du få mig så lätt

Man måste dö några gånger innan man kan leva

En vän med en bil

Valborg

För en lång, lång tid

Kom igen, Lena!

Extanummer:

När lyktorna tänds

Känn ingen sorg för mig Göteborg

En midsommarnatts dröm

Du är snart där

In a bit.

// Arturponken