Dagbok från Way out West, torsdag

Markus Krunegård ser liten ut på avstånd.

Festival: Allt blev bombat. Massakrerat. Raserat. Grusat. En tung sten infann sig i mitt bröst. Jag blev glad när jag insåg hur bra The Horrors är och att de skulle spela på Way out West. Smällen därpå blev fet när de ställde in på grund av sjukdom. Hip-hoparna i Labyrint ersatte deras speltid. Inte ens samma genre. Något att ledsna på, personligen, så att det räcker och blir över.

Detta är mitt första Way out West på fyra år. Poliçia blir således den första artisten jag och min kompis Totte bevittnar. Och ja, Channys röst låter otroligt. Det är studiokvalitet vilket är beundransvärt när det gäller live. Att hålla rösten hel och frisk under en turné kantad av resor och begränsad vila är ett idogt jobb.

16:35 gassade solen gött över festivalens största scen. Till tonerna av Enya klev hela Sveriges norrköpingson med band in på Flamingo. De öppnar något trevande med Hell yeah Norrtälje för att sedan trycka gasen i botten i de första skälvande takterna av Invandrarblues.

Alla älskar Markus Krunegård sommaren 2014, även om några stör sig hårt på honom. Den här sommaren firar han succén med sitt album Rastlöst blod genom en handfull exklusiva spelningar. Way out West föräras med en svettig timme, fullproppad med det viktigaste och bästa från hans låtkatalog.

Intensiteten är hög. Några extranummer hinns inte med. Ändå hinner Markus Krunegård riva av hitten med stort h – Jag är en vampyr – och ge en känga åt Sverigedemokraterna under avslutande Korallreven & vintergatan. Sedan har en timme gått märkligt fort. Så är det sommaren 2014. Åtminstone om man heter Markus Krunegård.

Markus Krunegårds låtlista:
Hell yeah Norrtälje
Invandrarblues
Ibland gör man rätt, ibland gör man fel
Under broarna i Skanstull
Let's go nu är jag din yo
Hela livet var ett disco
Piller i badkaret
Askan är den bästa jorden
Jag är en vampyr
Du stör dig hårt på mig
Korallreven & vintergatan

Mando Diao DJ:ar, showar och dansar.

Senare med en vegetarisk hamburgare i magen är det dags för en annan trendig grej anno 2014: DJ-set med Mando Diao. Att det är just Mando Diao jag ser, eller snarare Björn och Gustav, beror på min bergfasta relation till deras musik. Allt som har med Mando att göra är värt att se, de få tillfällen som ges. Uppflugen på en parkbänk ser jag dessutom väldigt bra när de får publiken att dansa. Lite draghjälp får de av sin kompanjon Natty Silver som vevar och hejar igång festivalbesökarna.

Någon traditionell konsert med Mando Diao är det så klart inte. Istället varvar de strofer från sina egna och andras låtar med beats och mässande. När de är färdiga höjer jag mina armar och applåderar.

Jag lämnar festivalens minsta scen Dungen och styr mot den största där Motörhead spelar. När de avslutar och lämnar scenen med en lång rundgång börjar det hända saker på scenen mitt emot, Azalea. The National gör entré medan The Doors Riders of the storm spelas i högtalarna. Totte ansluter och vi ser ett band som för oss båda är ett blankt papper. Den enda relationen vi har till The National är att kompisar till oss gillar dem. Det är inte till särskilt stor hjälp under en konsert och The Nationals musik blir i mina öron efter hand alltmer sömnig. Göteborgs-Postens Jan Andersson tycker å sin sida om dem i tidningen dagen efter. "Bloodbuzz Ohio är som alltid halsbrytande bra" skriver han.

Natten tillhör Les Big Byrd i mörkret på Rondo.

Way out West i all ära. När natten kommer är det Stay out West på klubbarna i stan' som gäller. Jag har inte varit på Rondo sedan 2004 när Magnus Uggla hade en krogshow där. Det är andra tongångar nu när Joakim Åhlund i spetsen för sitt senaste band, Les Big Byrd, inleder en kort men bländande konsert 23:15. Det är psykadeliskt och svängigt. Jag såg dem i juni när de agerade förband till The Brian Jonestown Massacre på Pustervik. Nu är det snäppet bättre. Tyvärr bjuds vi inte på lika många låtar och Åhlund tackar efter Vi borde prata men det är för sent.

Les Big Byrd låtlista:
They worshipped cats
White week
War in the streets
Dandelion seeds
Indus waves
Back to Bagarmossen
Vi borde prata men det är för sent

När Les Big Byrd lämnat scenen är det dags för lite nattamat. Längst bak på Rondo har det dukats upp en vegetarisk buffé som jag och Totte hugger in på. Medan vi avnjuter bönor, tsaziki och andra godsaker kickar Mattias Alkberg igång med en sann punkspelning. Efter honom skall Hurula spela men det hinner vi inte med då vi måste ta sista bussen hem. Sömnen känns välförtjänt och öronen får vila.

In a bit.

Arturponken.