Dagbok från Way Out West, fredag

Janelle Monáe gav festivalen syre.

Festival: Sitter här och lyssnar på splitternya singeln I was Jesus av Hello Saferide. Hello Saferide, Säkert! eller rätt och slätt Annika Norlin är en av de mest intressanta akterna under årets Way Out West. Hon ska ju göra slag i saken och köra båda projekten under en och samma konsert. Om vi får tro det är det också det enda framträdandet hon gör det här året, trots att nya skivan The Fox, The Hunter and Hello Saferide släpps 3 september.

Men varför pladdrar jag om det. Fredagens festival var ju så mycket mer än ett singelsläpp. Med närmare eftertanke var det ändå en mellandag för mig. Somliga tycker sig nog ha fog att ge mig en örfil för att kalla det mellandag. Outkast spelade ju, och det kändes nästan som att Icona Pop's konsert  var förband till kvällens stora nummer. Icona Pop kan det där med att vara förband för de har värmt upp både Katy Perrys publik liksom Miley Cyrus dito. 

Det är förstås något mycket mer för svenskduon som nu kom tillbaka för att spela på hemmaplan. Markus Krunegård gör faktiskt, för mig, ett överraskande gästspel på gitarr och sång under Then we kiss. Något som får mig att undra. Kommer han tillbaka även under lördagen för att sjunga duetten Det kommer bara leda till nåt ont med Annika Norlin? Precis som på skivan. Nu när han ändå är på hugget.

Innan Icona Pop släppte loss på Azalea satte Janelle Monáe igång publiken från scenen mitt emot, Flamingo. Hon visade att musik när det är live är något mer än att bara spela låtarna. Det var show. Janelle med band jobbade med högsta energi konserten igenom. Dessutom var de väldigt måna, från första sekund, att inkludera publiken.

Jag brukar alltid upprepa Tomas Öbergs mantra, sångaren i bob hund. Han sa att det är publiken som gör en spelning legendarisk, inte bandet. Till det tänker jag att bandet måste ge publiken rätt förutsättningar. Janelle Monáe med band bjöd verkligen in till fest. I slutet av spelningen får de hela publiken att sätta sig ner. Ett riktigt konserttrick. När alla sedan flyger upp utbryter vild dans.

Mø gav allt på Linné-scenen, men mig passerade det.

Emellertid! Jag inledde dagen med en vegetarisk hamburgare. Borta på Flamingo hördes tonerna från Neko Case. De slutade spela 20 minuter före utsatt tid.  Neko Cases röst hade gått sönder.

Sedan följde jag med Totte. Vi skulle se danska Mø på tältscenen Linné. Det kokade av värme i tältet. Först att inta scenen var trummisen som tog god tid på sig att sätta sig till rätta vid sitt trumset. Men sedan började han virvla på den elektroniska trumman. Åskådarnas jubel steg och de andra musikerna kom in. Karin Marie Ørstedt visade ingen brist på energi när hon äntrade scenen och började sjunga. Hon hann faktiskt publiksurfa tre gånger under konserten. Trots detta var det för mig, som oinvigd, en intetsägande konsert. Det enda som berörde var sista låten. Don't wanna dance tycktes lyfta tälttaket. Mø torde ha lämnat ett bestående minne hos många i publiken.

Efter att ha sett Mø strosade vi från Linné till Flamingo. Där träffade vi oplanerat på lite kompisar. Jag träffade bland annat en vän som jobbar på Way Out West i år. Han är chaufför åt artisterna. Om jag förstod det rätt hade han kört Mando Diao till Dungen innan deras DJ-spelning. De ska ha varit mycket trevliga, Björn och Gustav från Mando Diao.

Conor Oberst svettas i solskenet, men behåller hatt och solglasögon på.

Anledningen att vi gick till Flamingo var för att se Conor Oberst. Ännu ett blankt pappersark för mig. En snabbkurs i Oberst-kunskap: han var sångare i Bright Eyes. Enligt tyckarna är han också ett musikaliskt geni.

Jag såg de som verkligen njöt av hans framträdande i eftermiddagssolen. Samtidigt kan jag förstå Johan Lindqvists ord i Göteborgs-Posten. "Jag blir uttråkad, sedan blir jag rastlös och det enda som hjälper är att Oberst då och då kommenderar bandet att ta i ännu mer så att musiken slår över i ett dån" skrev han.

Efter ett par låtar går vi och sätter oss i gräset. Därifrån kan vi njuta av sista låten som aldrig verkar vill ta slut. Underbart så.

På detta vis förflöt en mellanmjölkens dag på Way Out West. Jag såg både Outkast och Slowdive men i ärlighetens namn berörde ingendera av dem som Annika Norlin. Detta sagt redan på förhand.

Bäst var inte musiken. De spanska chorritosarna med choklad på toppade det mesta.

In a bit.

Jonas Eliason.