Arturponken

A quick peep

2012-01-30T13:18:00.000-08:00

En snabb uppdatering från denna måndag. Här är vi påväg till den lokala fiskbutiken för att äta lunch. Det är fxxxxx kallt i dessa tider, -11 grader. Not very sunny. Repetitionerna flyter på galant, Karl försöker räkna efter hur många koppar kaffe han har druckit de senaste dygnen vi har övat. Varje gång han gör ett nytt försök bryter svetten fram i hans ansikte och han får ett smått panikartat uttryck och darrar lite lätt. Men sen börjar vi spela igen och han blir bara groovigare för var gång. Känns bra. Toppar han formen i nånstans i Warsawa-Prag kanske? Vi hoppas ändå att han gör det på hemmaplan, Malmö. Själv anser han att den bästa skivan med James Brown ändå måste vara dendär som innehåller låten It's too funky in here. Favoritriffet från 60-talet då? Ja det är såklart You really got me med Kinks. Om ni frågar Karl i alla fall. Här är han på bild, pauserande med sin Rickenbacker och en kopp kaffe.

Våran song of the day.

In a bit.

//Charlies

"Der geige ist zerbrochen!"

2012-01-29T11:15:00.000-08:00

Det börjar dra ihop sig! Berra häller vodka i sitt kaffe och vrider svettigt fram sina gitarrlicks som han har övat på dag och natt, om vi får höra dem återstår att se. Nu är det i alla fall dags att packa ner kammen, skjortan och finskorna. På onsdag river vi Helsingfors. Karl slipar på våran game plan...

... och Charlie H testar ny huvudbonad.

In a bit.

//Charlies

Skicka böcker till Etiopien

2012-01-29T10:34:00.000-08:00

Nu har jag något viktigt att säga. Johan och Martin, journalisterna som sitter fängslade i Etiopien uppmanar nu alla att skicka böcker på utländska språk. De har nämligen, nästan, fått någon form av klartecken att sätta upp ett bibliotek på sitt fängelse. I GP säger Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling (han heter Jonas, bara en sådan sak) följande:

"Vi uppmanar alla att skicka böcker på utländska språk tillsammans med ett brev på engelska till Martin och Johan. Det finns en stor längtan efter litteratur bland fångarna i Kalityfängelset".

Så om ni har någon bok, kanske på engelska eller något annat och ni inte vill ha den - skicka den till Etiopien. Jag ska se om jag har någon bok.

Skicka bok och brev till:

Johan Persson / Martin Schibbye

Kality Prison Zon 7

Addis Abeba Prison Administration

P O Box 2436

Addis Abeba

Ethiopia

In a bit.

//Arturponken

In Charlie orbit

2012-01-24T11:52:00.000-08:00

Vi repar inför vinterturnén! Having a blast. Koko children låter högt. På bilden lyssnar vi på The locomotion, ja vi funderar på att spela den på turnén. Vad tycker ni? Vi funderar också på att kanske köra något alldeles nytt som ingen har hört ännu, den som kommer får se å höra!

Little Eva/The Locomotion

Med huvudet fullt av poptoner tar Henke en kafferast för koffeinpåfyllning i vårat enkla fikarum.

Om någon förresten har missat vårt feta pressmeddelande kan ni läsa detta >>här<<.

See you!

//Charlies

Pop-polisen rycker ut igen

2012-01-24T10:23:00.000-08:00

Någon måste vid det här laget uppmärksammat att Coldplays låt Talk har bisarrt lika drag från Computer love av Kraftwerk.

Lyssna exempelvis på dess båda intron men även refränger.

Talk/Coldplay

Computer love/Kraftwerk

Alltid lika spännande när man upptäcker att en låt man ansett vara välskriven egentligen har en slående lik anfader.

In a bit.

//Arturponken

Diabolic scheme

2012-01-21T14:57:00.000-08:00

Nu har jag lyssnat på Bruce Springsteens nya singel We take care of our own (låter förresten som någon form av slogan till en valkampanj). Han börjar bli lika upphetsande för svensken som det är att gå till Konsum, i sommar gör han ytterlighare två spelningar på Ullevi. Han måste ha rekord på antal spelningar på dendär gamla sönderhoppade arenan va? Men jag blev imponerad när jag såg ett klipp på youtube häromdagen. En ung Boss 1975 framför med sitt band She's the one i en inspirerande intensiv och härlig version som hela tiden rör sig framåt med lyckliga steg.

Nu fick Bruce inte helt oväntat en fyra i betyg av GP för sin nya singel, en låt som med sin återkommande lilla piano-hook och omkväde låter förvånansvärt lik Brainpools Junk. Sistnämnda en mycket fin bagatell.

Lyssna och döm själva.

Bruce Springsteen/ We take care of our own

Brainpool/ Junk

Och så var P3-Guld över för den här gången. First Aid Kit, vad är grejen? Hajpade för sin stämsång? Vilken stämsång? Vem som helst har lika mycket stämsång som de hade i sin lejon-låt. Och hur kan något sådant jämföras med Fleet Foxes? Javisst, de låter säkert bättre på skiva men kom igen, var det här allt? Don't believe the hype hehe.

In a bit.

//Arturponken

Let's call it a comeback

2012-01-17T09:36:00.000-08:00

Big time coming!

Meddelande från bandet: Det är dags för den feta damen att kravla sig upp ur sitt nersjunkna soffhörn, ställa undan likörglaset och ta ton. Två år sedan sist, det var ett tag. Vi är glada att förkunna att Charlies äntligen är "back on track"! Vi har haft lite olika projekt för oss. Några har ägnat sig åt musik och lite studier, Charlie L har pluggat litteraturvetenskap. Henke packade väskorna så fort bandet inte planerade att göra något för en stund. Han har besökt Chicago, Los Angeles, Rio de Janeiro, Jamaica och London m.fl. Han beskriver det som en fin tid i livet.

Det är nu dags för något nytt.

Under 2011 har vi i hemlighet skrivit och spelat in demos. Tanken är att börja spela in en helt ny skiva. Kasetterna är fullmatade.

Men. Innan dess. Publiken har saknat Charlies och Charlies har saknat publiken. Vi insåg att under vintern skulle det finnas möjlighet för ett par kära återseenden runtom i Europa. Det fick oss att ringa våran granitfasta manager Freddie, han behövde inte lång tid för att tänka ut en rutt och började sedan boka gigs. Den 1 februari står vi på scen för första gången sedan våren 2009. Vi ser fram emot dessa spelningar och hoppas se så många som möjligt av er. Det kommer bli en härlig powerpop bonanza blandad med låtar från samtliga skivor. Från Young blood och Le petit bulldog till In a revolution och You can't dig yourself down.

Winter tour 2012

1.2 Helsinki

3.2 Oslo

4.2 Copenhagen

8.2 Warsaw

10.2 Prague

12.2 Cologne

13.2 Zürich

17.2 Malmö

In a bit.

Era guldfiskar//

Charlies

1 år bakåt

2012-01-02T06:02:00.000-08:00

Såhär ser min musiksmak ut 2011, det står helt klart nu när året är över. Listan är en topp tio över vilka artister jag lyssnade mest på under det gångna året. Vid en snabb anblick ser vi att bob hund innehar förstaplats och att det är slagsida för band som börjar med 'The', ett av dem lade förresten av. The Ark, tråkigt men sant. Fem av akterna på listan hann jag även se live under året. Experter spår att 2012 blir som 2011 fast värre. Bob hund lär med andra ord behålla sin placering, de släpper dessutom ny skiva i februari. Händels Hallelujah-kör på den! Eller som bob hund själva sjunger: "Bli aldrig som oss, bli värre!".

In a bit.

//Arturponken

God jul!

2011-12-24T14:48:00.001-08:00

Happy holidays!

Long time no see, verkligen. Två år sen sist? Vi är mitt uppe i inspelningsessions till Charlies femte album, i nuläget utan titel, men det kommer bli något i hästväg. Vi har inte så mycket mer att berätta i nuläget men stay tuned! Now it's time for the glögg.

In a bit.

//Charlies

12 poäng - vart är vi påväg?

2011-12-20T02:49:00.000-08:00

Häromveckan, eller kanske ännu längre tillbaka, så kunngjorde Kent att de nästa år i april släpper sitt nya album "Jag är inte rädd för mörkret". Bandet låter hälsa att det är befriat från självmedömkan och fyllt med hopp, vidare är det till skillnad från många andra Kent-skivor inte inspelad i bandets ökända Psykbunkern. Nej, bandet åkte i höstas ner till södra Frankrike och tryckte på rec-knappen i en trevlig villa.

Det låter ju som att saker och ting håller på att tina upp en aning. Frågan är ju - vart är vi påväg? Alla tecken pekar åt en glamourös och chips-drypande hållplats: Melodifestivalen. Resan har bara börjat.

In a bit.
//Arturponken

Musikhjälpen

2011-12-16T18:38:00.000-08:00

Det här är ju lite skoj, jag och delar av min kör tittade förbi glasboxen på Gustav Adolfs torg och sjöng en julklassiker för Musikhjälpen denna fredagsnatt. Slutet på terminen - och på en bra kväll.

In a bit.

//Arturponken

Christmas in prison

2011-12-16T06:07:00.001-08:00

Lucia med Weeping Willows

2011-12-14T08:45:00.001-08:00

Igår såg jag Weeping Willows. Ett band jag länge betraktat från håll. Egentligen skulle jag ha sett dem för ett par veckor sedan i Alingsås på Palladium men det blev inte så, eget musicerande kom emellan. Alla goda ting är dock två, Weeping Willows spelade igår på Storan (nåja det heter Stora Teatern numer) och bjöd på en närmast äkta känsla av lusserock.

Förlåt, glöm det sista, av det lilla mellansnack som Magnus Carlsson bjöd under huvudakten av konserten var just när han associerade till lusserock angående att spela på lucia. Magnus ursäktar sig för att inte prata så mycket och skämtar om att det annars nog skulle dyka upp en och annan groda. Synd är det, för annars skulle det vara just lite värmande mellansnack som likt kola och glögg skulle binda ihop den så annars finkomponerade låtlistan vi bjuds på under kvällen. Möjligen är det en smula för mycket covers i mitten, publiken hänger inte med på bandets hyllnings-våg men skam den som räknar ut kvällen redan.

Mot slutet av bandets huvud-set, efter att Magnus Carlsson förklarat att The Smiths förmodligen är världens bästa band, så kommer When I'm still strong och Touch me. Bland bandets finaste stunder. Efter det linkar gossarna av scenen och publiken börjar som aldrig tidigare under kvällen klappa händer och det mycket skanderande och taktfast. Som om vi visste vad som var på gång att hända, det gjorde vi ju givetvis inte. Bandet kommer strax in igen och påbörjar vad som skall bli en enda lång julklappsöppning. Den egna hitten Stairs följs av den mycket böljande covern på John Prines Christmas in prison. Därpå välkomnas Mattias Hellberg från förbandet in och de framför en mycket inspirerande version av Velvet Undergrounds klassiker Pale blue eyes. Tidiga julafton var inte slut efter det, när Mattias lämnat scen så välkomnar Magnus Carlsson in den sanna jultomten för kvällen - Ebbot Lundberg från Soundtrack of Our Lives! Publiken vet inte till sig av glädje. Apropå klassiker, med Ebbot på gitarr spelar de Hurt av... just precis - Johnny Cash. Förlåt, Nine Inch Nails. Konserten hade fått nytt syre!

Magnus Carlsson tackar än en gång för att publiken valt att dyka upp ikväll och önskar en mycket god jul. Kvällens sista gäst, Stefan Sporsén från för gemene man På Spåret-kända bandet Augustifamiljen (ja, och Håkan) ansluter och spelar fint på trumpet i avslutande Broken promise land.

Låtlista:

So it's over

If you know what love is

The burden

Grains of sand

Louisa

Wicked game (Chris Isaak-cover)

Blue and alone

In dreams (Roy Orbinson-cover)

Skin on skin

Fake plastic trees (Radiohead-cover)

Last night I dreamt (The Smiths-cover)

When I'm still strong

Touch me

Extranummer:

Stairs

Christmas in prison (John Prine-cover)

Pale blue eyes feat. Mattias Hellberg (Velvet Underground-cover)

Hurt feat. Ebbot Lundberg (Nine Inch Nails-cover)

Broken promise land

In a bit.

//Arturponken

Till dig som ska köpa julklapp till mig i år

2011-12-07T06:14:00.000-08:00

Nu drar det ihop sig till jul! Det är kul... Just det. Jag värmer upp inför alla klapp-rim som kommer att behövas.

I år vet jag faktiskt inte vem som kommer att köpa julklapp till mig. Vi har lottat vem i familjen man ska köpa till så ingen vet vem man kommer få ifrån. Därför har jag, Jonas lillebror (men inte längre minst i familjen), satt ihop något som kan liknas vid en önskelista. Eller bara som inspiration eller en stark krydda till vad som kan tillredas till en julklapp. Jag tror jag gör det i någon form av rangordning (kanske). Eller nja. Jaja. Nu har jag bestämt mig, det finns ingen vidare rangordning i denna önskelista.

Det som är bra är att du kan beställa det mesta på typ Ginza, CDON eller liknande ställen. Smidigt va? Here we go!

1) På sena dagar har jag på allvar upptäckt The Cardigans. Denna skulle jag väldigt gärna vilja ha. Och då menar jag just DENNA, det finns olika versioner av den men jag vill ha den som även innehåller bonus-cd med B-sidor och annat skoj. Där finns tex en låt som heter Blah blah blah. Bara en sådan sak. Finns billigare på CDON än Ginza, tror jag.

2) En tjej i min klass, Frida, höll ett föredrag om Woodstock nyligen i skolan. Jag lyssnar ju gärna på 60-talsmusik, det vet ni. Och när de räknade upp i en trailer vilka som var och spelade på Woodstock (och finns med på DVD:n) började det vattnas i min mun: tex The Who, Grateful Dead, Canned Heat, Creedence, The Band och så vidare! En strålande julklapp till pop-Jonas.

Finns på Ginza.

3) bob hund kan man inte få för mycket av. De firar 20 år i dessa tider. Någon av dom här två tröjorna har jag länge kollat på men inte kunnat bestämma mig för vilken jag vill beställa. Nu kan DU avgöra, antingen bob hund i pixlar eller Jolly Bob. Beställes på bob hunds webshop --> http://www.bobhund.se/webshop/

Jag behöver small.

4) Ikoner, det är de - också ett av de band som har inspirerat till Charlies (vilka man som anhörig till mig borde ha kännedom om). Jag pratar ju såklart om The Jam. Jag har nosat lite på dem under många år men har ingen skiva med dom! En samlings-cd vore jättekul. Var säker så att låtar som Going underground, Town called Malice, Pretty green, That's entertainment, I've changed my adress och In the city finns med!

Hoppas detta hjälper dig. Ha det så fint. Jag gillar även kläder såsom skjortor, cardigans (gärna mörka), slipsar, flugor eller kanske en scarf om du skulle råka befinna dig i en klädaffär.

In a bit.

//Arturponken

P3-hitten

2011-11-25T16:34:00.000-08:00

Nu är helgen här. En hetsig vecka förbi. Ledigheten fick bästa tänkbara början, en spelning. Painted Oceans spelade på Brasilianska föreningen i Göteborg. "Var ligger det?" undrar ni. Mycket enkelt. Jag säger bara: huset med löparna på väggen. Det första man ser av Göteborgs stad när man kommer med bil från Alingsås, om man svängt av mot Ullevi är denna iögonfallande vägg. Där inne spelade jag ikväll. Förutom folk, dryck och musik... så var stället också fullt av salta pinnar i sann release-anda. Check.

Hädanefter ska jag lyssna på Clash city rockers, har inte ägnat den låten en enda tanke sedan... 2007 någon gång kanske. Men i rätt miljö blir man sugen på den.

Nu tappade jag konceptet helt, tråden spann lös någonstans i maskineriet. Det får bli mer någon annan gång. Jo! Klicka >>här<< så hittar ni bevis för vad jag gjorde i tisdags. Det handlade ju också om musik, kan man säga.

In a bit.

//Arturponken

Fun

2011-11-22T14:10:00.000-08:00

Det här var roligt!

Jag hör av mig snart igen.

In a bit.

//Arturponken

Sticky

2011-11-10T16:30:00.000-08:00

Få klubbar har ett så klanderfritt namn som Sticky Fingers. Jag var där ikväll, blåste i trumpeten och dängde med tamburinen. Vilket sväng. Painted Oceans var bandet och jag hade äran att hoppa in.

En soffisternas, pedalisternas och rörarnas kväll på Sticky. Internt skämt åsido, kul afton!

In a bit.

//Arturponken

Dagens nyhet!

2011-11-06T05:41:00.000-08:00

Titta här, ojoj vad spännande! Och den 15 november släpper bob hund ännu en ny singel - Har du inget man kan dansa till?

In a bit.

//Arturponken

Min vän Totte och hans pastasås

2011-11-01T05:34:00.000-07:00

Jag har en vän, han heter Totte och är en kompis av bästa sorten, hade vi pratat vin skulle man säga att just Totte är av en mycket bra årgång. Ja, typ så. Nu är saken den att jag har lov, ett inte helt märkligt tillstånd och stod idag i grepp att laga lunch till mig och pappa. Jag visste precis vad jag ville ha, pastasås på spenat för det hade Totte precis snott ihop en gång när jag kom hem till honom för att titta på... Melodifestivalen kanske?

Jag ringde för att fråga Totte om kulinarisk vägledning, han hade ingen aning, men jag vill nog ändå påstå att han hade en aning trots allt. Vi började prata och han kläckte ur sig vad man förmodligen kunde ha i och hur det skulle göras. Hur han hade gjort den där gången då jag kom hem till honom, det hade han inget minne av men han satte igång "ta lök, hacka, fräs, häll i grädde, gör si, gör så, buljongtärning där, grädde där" osv. Och killen som påstod att han inte visste!

På en lapp klottrade jag ner lite kortfattade instruktioner och sen satte jag igång, Kokade upp vatten och hällde i penne rigate.

Allt sammanfattas bäst såhär:

1. Hacka lök

2. Fräs lök och spenat

3. Häll i grädde, låt puttra. Jag hällde i lite mjölk också och efter en stund när en del av vätskan hade förångats lite mer mjölk och efter ännu en lite förångande stund rann lite mer grädde i. Sådan är jag, sånt är livet.

4. Jag slänger nu i en buljongtärning av sorten grönsak.

5. Nu kommer den psykadeliska delen av matlagningen, något jag kom på helt själv idag vid spisen. Jag kryddar! Först och främst ska vi ha i peppar, salt skall ej behövas och det gjorde det i alla fall inte idag! Buljongtärningen är ju redan i plurret. Sedan låter jag oregano, pizzakrydda och paprikapulver singla ner i kastrullen. En krydda jag glömde idag var basilika, den skulle förstås varit med. Något jag icke glömde idag var ett par droppar Heinz Chili Sauce.

Succén vore förstås inte heller given utan att riva i parmesanost, det gjorde jag, men inte för mycket. Med facit i hand kunde man säkert haft i lite mer, men... äh, sak samma om det var i tre pepparkorn extra?

Nu var det dags för servering och resultatet lät sig inte vänta. Vad gott det blev! Jag kan verkligen rekommendera denna rätt till lunch, den är ju smidig, lätt och snabb att laga och därtill nyttig. Tomten uppskattar när man äter spenat och så får man det man önskar sig i julklapp. Med andra ord, ni blir inte bara mätta av att göra Tottes pastasås, ni får det ni önskar er till jul!

In a bit.

//Arturponken

Ärade vare kioskens öppettider

2011-10-26T07:55:00.000-07:00

Såsom jag och Albin har förordat ett schema till kiosken på våran skola så... ja... det känns jättefint på något sätt att det faktiskt har dykt upp ett till slut! En lapp som tydligt förtäljer när kiosken är öppen för shopping. Bilden föreställer följaktligen detta schema och om man kollar lite extra så kan ni lägga märke till att det faktiskt är ganska minutiöst utformat. Nu kan alla lite lättare planera sina kioskbesök.

Det är bara att kolla in lappen med öppettider!

In a bit.

//Arturponken

Rekord! Rekord?

2011-10-05T06:51:00.001-07:00

I måndagskväll kom jag hem från en ytterst angenäm Tysklandsresa med Chalmers manskör. Samma kväll, strax innan tolv, beställde jag tre skivor från CDON, de är nu här - i min hand. Vad blir det? Typ 48 timmar senare. Men skam den som ropar hej innan det kokta köttet är stekt, de hade istället för Elvis-samlingen packat ner Linkin Parks Minutes To Midnight...

Ärligt. Det var inte så bra.

In a bit.

//Arturponken

Det skrivna ordets megaparty no. 1

2011-09-25T14:14:00.000-07:00

Jag brukar oftast missa Bokmässan i Göteborg. Det kunde mycket väl blivit så även i år. Som vanligt kallar olika saker man känner som måste bli gjorda. Men jag lyckades ta mig till tåget och sen var jag på väg. Här är en bild på Alex Schulman, jag råkade gå förbi när han presenterades i Aftonblades monter. Lite senare dök Jan Guillou upp på samma plats. I folkvimlet fick jag även syn på Bob Hansson och på ett café satt Nathan Larson och samspråkade med någon, kanske en journalist, eller en vän. Det såg väldigt avslappnat ut.

Kön till Maria Montazami ringlade lång när denne signerade böcker, hon är visst populär. Jag har nog missat någonting där. Varför har inte jag också tapetserat hela mitt rum med bilder på henne? Hon är född 1965. Ett av de bästa åren i popens livshistoria. Beatles släppte det året t.ex. Rubber Soul i december, för att inte tala om Help! som släpptes tidigare samma sommar. The Rolling Stones släppte Out of Our Heads och (I can't get no) Satisfaction innebar deras stora genombrott. Bob Dylan släppte Highway 61 Revisited, The Who kom med debutalbumet My Generation vilket även The Byrds gjorde med sin platta Mr Tambourine Man. Bara för att nämna några. Det var det året som Maria Montazami föddes.

Vilket år det var...

In a bit.

//Arturponken

Weeping Willows till Alingsås

2011-09-18T02:33:00.000-07:00

I november kommer Weeping Willows till Alingsås för att spela. Det kan likställas med julevangeliet då alla skulle skattskrivas och Josef som var son till Davids hus begav sig till... ehum... vad det nu hette det där stället var för att skattskrivas. Betlehem! Tror jag?

Nu kom vi in på ett sidospår. WW kommer till Alingsås för att spela i biografsalongsmiljö, jag råder folk att ta sitt förnuft till fånga och var med för att uppleva denna smått kulturella händelse i den lilla trästaden. Eftersom jag är son av Alingsås beger jag mig till Palladium i november för att se och höra.

Fast om jag tvingades att välja mellan WW och Roxette. Ajaj alltså... jag skulle nog inte svika Roxette.

In a bit.

//Arturponken

Avslutningarnas kväll

2011-09-16T16:12:00.000-07:00

Ikväll var kvällen då allt tog slut känns det som. Håkan Hellström på Liseberg, sista konserten på hans turné, sista kvällen på sommaren enligt Håkan... och till sist... The Ark spelade på Gröna Lund i Stockholm. De gjorde sin sista spelning någonsin. Det slog mig lite extra hårt när Hellströms band spelade en snutt ur Arks Calleth you, cometh I och fick mig att vädra min strupe med förhöjd stolthet bland alla Håkan-fans.

Håkan spelade lite överraskande hela sin senaste skiva, 2 Steg Från Paradise. Det var ju egentligen strålande men samtidigt något mättat. Hela publikhavet lossnade på allvar, verkligen på allvar, lagom till extranumren då En midsommarnatts dröm och Känn ingen sorg för mig Göteborg brakade lös. Den röda tråden förblev ändock oklippt under hela kvällen, från inledande Det här är min tid till avslutningen med Det är så jag säger det. Kort sagt en musikalisk defilering.

Jag tror The Ark gjorde samma sak.

Låtlista:

Det här är min tid

Saknade te havs

Shelley

River en vacker dröm

2 steg från paradise

Jag vet vilken dy hon varit i

Dom där jag kommer från

Vid protesfabrikens stängsel

Man måste dö några gånger innan man kan leva

Du är snart där

Extranummer:

En midsommarnatts dröm

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Ramlar

Nu kan du få mig så lätt

Kom igen Lena

Det är så jag säger det

In a bit.

//Arturponken

Håkan Hellström&The Ark

2011-09-16T06:44:00.000-07:00

Ikväll ska jag se Håkan Hellström på Liseberg. Helst hade jag även sett The Ark live samtidigt på Gröna Lund. Livs levande båda två! I någon slags märklig dröm hade det varit möjligt...

In a bit.

//Arturponken

Födelsedag

2011-09-13T11:49:00.000-07:00

Idag fyller jag år. Hurra. Det är ju egentligen strålande, frånsett att det är en smärre storm över Sverige.

Och sen har jag ju inte berättat om att Superklasse var ute och hade spelning i förra veckan. Bättre sent än aldrig. Bästa giget hittills, getting better all the time!

In a bit.

//Arturponken

Bko: Sista anhalten på turnén

2011-09-02T14:50:00.000-07:00

Bo Kaspers Orkester har turnérat i princip oavbrutet sedan förra hösten. Ikväll kom orkestern till sin sista anhalt på turnén, slutstation, vägens ände. Kalla't vad ni vill, välj vilken grad på dramatikbarometern som passar. Konserten, som äger rum i Lorensbergsteatern mitt i centrala Göteborg börjar minst sagt episkt med Vi kommer aldrig att dö och ett märkbart peppat band. I taket hänger en gigantisk kristallkrona och över scenen en i jämförelse mindre discoboll som sprider sitt glimmer över hela salongen.

Jag kommer delvis från en annan tradition(aldrig tidigare sett Bko live), popsnöre som jag är (om man får säga så själv) och det är förstås en annan upplevelse att sitta i en salong som påminner mer om en gammal biograf mot att ramla omkring med skrålande fans under en Håkan-konsert i Slottsskogen. Båda har sin tjusning, men det är härligt när Bo Sundström redan i första låten börjar hoppa och dansa på scen. Mellan låtarna övergår de överösande hyllningsapplåderna till orkestern i rent taktfast skanderande. Bo Kaspers Orkester är inte sena att bjuda tillbaka och levererar en välkomponerad låtlista där kvalitén faktiskt aldrig brister. Särskilt på det musikaliska går det inte att ha några anmärkningar, visst kan det kanske vara så att en del rullar på väloljad rutin men det är å andra sidan inget jag slås av under kvällen.

Att se Bo Kaspers Orkester är istället, redan på förhand faktiskt, en varm våg av genuinitet. Som en påse Svenska lantchips, det är ju såklart man väljer en sådan framför en påse Olw eller Estrella om det är fredagkväll som denna. Det ska till och med visa sig att kvällens konsert är bra mycket mer angenäm än en landskamp mellan Sverige och Ungern. Åtminstone om man är svensk.

Istället krämar Bo Kaspers Orkester till det i låtar som Snäll & dum och ser till att vrida upp tempot i Håll dig till den du har. Sen blir det känslosamt i extranummer som Hon är så söt, frisk fart med I samma bil och när låtarna tagit slut på låtlistan på scen kommer orkestern tillbaka för en vacker avslutning med Innan klockan slagit tolv. Publiken reser sig upp i alla stolsrader och ger stående ovationer.

Klart frågan hänger i luften oavsett vad Bo Sundström sjunger - blir det verkligen bättre sen?

Det här som var så bra.

Bäst: Bandet, låtarna, inramningen.

Sämst: Ett lyft vore som vanligt en livs levande trumpetare på scen.

Låtlista:

Vi kommer aldrig att dö

Allt ljus på mig

Innan allt försvinner

Morgonfågel

Ny skön värld

Dansa på min grav

Brev

Aldrig igen

Undantag

Cirkus

Människor ingen vill se

Det blir bättre sen

En man du tyckte om

Snäll & dum

Håll dig till den du har

En sländas andetag

Extranummer:

Hon är så söt

I samma bil

Extra extranummer:

Innan klockan slagit tolv

In a bit.

//Arturponken

The Ark: Vid apokalypsens ände

2011-08-25T15:35:00.000-07:00

Med ett fåtal veckor kvar av sin existens besökte The Ark en sista gång Göteborg för en spelning på Lisebergs stora scen. Jag var där för att ta farväl av min uppväxts stora idoler för att inte säga förebilder. På förhand kanske en tårarnas och känslornas kväll i begravningens tecken. Fel. Är det något som The Ark alltid har handlat om så är det glädje, extas och bombasm. Alltsammans manifesteras redan i konsertens första brinnande minuter när det stora skynket faller framför scenen och The Ark rivstartar med Absolutely no decorum. Redan där för att liksom ytterligare understryka att The Ark aldrig har tummat på de storslagna excentriska uttrycken.

Konceptet avtar aldrig under konserten. Det är med små ord beskrivet fulländningens kväll, pojkarna på scen är dessutom snortajta. Vi bjuds på flertalet klädbyten och det faktum att varje låt kan härledas från samlingsskivan Arkeology konstaterar den starka röda tråden som binder ihop hela föreställningen. Medan nostalgins vindar svepte över Liseberg fick vi med allsång ledd av samtliga medlemmar i bandet ta del av alla klassiker från Let your body decide via den storvulna rockpjäsen The apocalypse is over till den för kvällen tomteblossprudlande schlagern The worrying kind.

Och Ola Salo talar, bland annat om vikten att njuta och ha roligt oavsett om det i andras ögon anses som galet, löjligt och helt befängt och introducerar It takes a fool to remain sane med att kalla den för "idioternas internationella nationalsång".

Men trots all glädje och värme, för det är just vad kvällens inramning består av, så har tyvärr allt roligt ett slut. Den tioåriga resan med arken sedan deras genombrott i början på 00-talet närmar sig för min del sitt slut. Calleth you cometh I avslutar lika traditionsenligt som Kalle Anka på julafton kvällens konsert med ett The Ark klädda i guldlaminerade scenkläder. Utmattningen i publikens kroppar sätter inga gränser när den sista allsången exploderar i eufori och trummis Sylvester tar det gigantiska hoppet och slår av spelningen på en cymbal som Ola håller upp i luften.

Lika praktfullt som konserten startar, lika elegant och storartat slutar den. Vad kan jag säga? Tack The Ark. Ni har gett mig fötter att stå på - hela livet. Eller med orden som Ola Salo presenterar kvällens sista låt "en sång om evig kärlek".

Evig kärlek.

Låtlistan:

Absolutely no decorum

Clamour for glamour

Breaking up with God

Father of a son

Superstar

Tell me this night is over

Disease

Prayer for the weekend

Let your body decide

It takes a fool to remain sane

The apocalypse is over

One of us is gonna die young

Extanummer:

The worrying kind

Snippets: Pantamera, Echo chamber

Calleth you cometh I

In a bit.

//Arturponken

Sista kvällen med gänget

2011-08-25T06:49:00.001-07:00

Ikväll blir sista kvällen med The Ark för mig. Vi sågs första gången i juli 2001, nu, tio år senare tar vi avsked. Det låter ganska dramatiskt. Det är det.

Låtönskning? Ingen speciell, allt kommer bara vara härligt. Ända fram till sista ackordet tonar ut.

In a bit.

//Arturponken

Kulturkalaset: The Soundtrack of Our Lives

2011-08-20T16:23:00.000-07:00

Jag hade tänkt att recensera The Soundtrack of Our Lives. Istället skulle jag vilja ta tillfället i akt att ifrågasätta alkoholens totala existens och hur den brukas. Det dröjer nämligen inte länge under konserten som tar sin början vid åttatiden på kvällen innan några män i 25-30-årsåldern börjar bräka och skråla mellan låtarna (det är i början annars märkbart tyst, fansen längst fram har köat sedan tre-tiden natten innan för att se Daniel Adams Ray). Dessa män vrålar om att TSOOL ska köra låten Confrontation camp. Först framstår de som en hängiven skara anhängare till TSOOL, sedan skiftar bilden av dem till att snarare vara fulla och allmänt störande. De fortsätter att skråla mellan mer eller mindre varje låt att bandet ska köra Confrontation camp. Sångare Ebbot verkar efter en stund tröttna på deras tjat som tar lite väl för mycket plats och han himlar med ögonen upp mot himlen innan nästa låt börjar. "Vi tar den sen i logen" säger gitarrist Ian Person.

Det är förstås rockkonsert, i synnerhet när det gäller TSOOL och då även av extra genuina sorten. Det händer förstås sånt här, jag har varit med om det förr - inte helt oväntat på konsert med just kvällens och denna "recensions" band. Men jag har börjat att tröttna på människor som inte ens luktar öl längre när de druckit och blivit märkbart påverkade när de gör saker de inte hade levt ut lika extravagant som om de hade varit nyktra, nu stinker deras andedräkt och beteende bara illa. Mitt förtroende rubbas på nolltid för typer som dessa, respekten rämnar rakt ner i intilliggande kanalen vid Kungstorget och jag blir tvungen att inför loja och oerfarna vakter köra armbågen i en av de fulla männens sida för att driva undan honom innan han pressar bort mig från kravallstaketet där jag innan han och hans kompis kom rumlande tog plats i god tid för att avnjuta lite äkta härlig rockmusik.

Nog om det.

The Soundtrack of Our Lives kommer till match utan ordinarie uppställning, nåja, ungefär. Gitarrist Mattias Bärjed ska bli pappa närsomhelst och är ledig från sitt jobb och ersätts av en betydligt yngre kille som är märkbart lik ordinarie gitarrist. Han svänger till och med runt som Mattias en gång och rör sig enligt liknande rörelsemönster till en låt. Annars är det som alltid samma väloljade rockmaskin som rullar igång på Kungstorget under fullt pågående Kulturkalas. Det är extra härligt att se pianisten Martin Hederos inlevelse när han spelar eller trummis Fredrik Sandstens virtousitet när han låter trumpinnarna drilla över pukor och cymbaler i en virvlande fart.

De inleder med lite ovanliga Homo Habilis blues men når tidigt i konserten fram till ångvälten Big time som får hjulen att rulla snabbare i stadig takt. Som vanligt skapar bandet ett lika härligt sväng i varje låt och extra mycket när de går loss i hits som Thrill me, Sister surround eller Mantra slider.

Efter lite en dryg timme är speltiden slut, men TSOOL får dispans att köra två extranummer och gör det i form av klassikern Instant repeater 99 och den alltid lika stämningsfulla The passover som avslutar konserten med mantrat "Don't worry, stop hurry, it's only your life before you awake".

Låtlista:

Homo habilis blues

Galaxy gramophone

Grand Canaria

Big time

Just a brother

Lost prophets in vain

Thrill me

Second life replay

Sister surround

Mantra slider

Extranummer:

Instant repeater 99

The passover

In a bit.

//Arturponken

Kulturkalaset: Timo Räisänen

2011-08-19T15:25:00.000-07:00

Götaplatsen, Göteborg, Kulturkalaset fredag. Vi har Timo Räisänen, hans band, Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Symfoniska kör på Kulturkalasets största scen. Det är med andra ord upplagt för dramatik och extra allt. Precis som en VM-final.

Det börjar först lite trevande med I'm indian innan orkestern och kören ansluter och blåser upp låten till en magnifik inledning. Sen bjuder oss Timo Räisänen på fredagsgodis i form av hits, mellansnack om hur rolig denna enda konsertern för sommaren ska bli, att regnet är borta samt ler lyckligt åt publiken. Han är i övrigt klädd i läderbyxor och en gul t-shirt med lustiga figurer på. En smått överraskande smällkaramell släpper Timo när han presenterar en helt ny låt som kvällen till ära har sitt uruppförande tillsammans med Göteborgs Symfoniker, En vinglig sol. Är det tecken på att nästkommande album från Timo Räisänen är på svenska månne?

Dylika funderingar viftas bort i alltid lika glänsande Carry me home som dock för kvällen störs periodvis av en alldeles för svällande okontrollerbar bas i både golvpuka och elbas. Vi i publiken (i alla fall jag) får en släng av nostalgi när Timo med band spelar gamla Pussycat, inte för att man känner sig som 17 igen men ändå.

Hela kvällen igenom följer symfonikerna med, ibland får de bara sitta där och lyssna när Timo och hans supertaggade band spelar, ibland utsmyckar de låtarna precis som att hänga upp kulor i julgranen och får ibland visa upp sig i lite mer tilltagna crescendon. Men det känns alltjämt som att det är en VM-final som slutar oavgjort. Den där avgörande bollen sitter inte där, den studsar liksom stolpe ut. Nej, den rullar med värdighet in i målnätet under storslagna My valentine. Men det räcker liksom inte till hela vägen på något sätt.

Vi får två extranummer under kvällen, den ena en av Timos kanske mest kända låtar(se låtlistan) samt sången till Göteborg Aldrig långt bort som får sin alldeles speciella utsmyckning i form av lite äkta göteborgskt kallt regn som kommer farande med blåsten. Sedan vill inte symfonikerna stanna kvar på scen, de är alltför rädda(förståeligt) om sina dyra instrument som kan ta skada i regnet och blåsten. Timo Räisänen kommer följaktligen tillbaka med band in på scen efter en stund och tackar publiken å det varmaste han kan för kvällen som han själv tyckte gick alldeles för fort. Själv kan jag inte hindra tanken på att se honom på en adrenalinpumpad och svettig klubbscen. Där tror jag Timo Räisänen är som bäst även om det självklart måste vara helt fantastiskt att få uppträda på Götaplatsen uppbackad av symfoniker, eget band och hela kittet inför ett folkfyllt kalasande Avenyn.

"Wow, vilken känsla" tänker jag.

Låtlista:

I'm indian

About you now

Sweet Marie

One day

En vinglig sol

Carry me home

Let's kill ourselves a son

Pussycat

Bleeding

Outcast

My valentine

Extranummer:

Fear no darkness, promised child

Aldrig långt bort

In a bit.

//Arturponken

Kulturkalaset: Sahara Hotnights

2011-08-17T15:29:00.000-07:00

Efter gårdagens hip-hop-utsvävning med Movits på Göteborgs Kulturkalas kändes det som att "komma hem" till kvällens konsert med Sahara Hotnights, trots min ganska historielösa bakgrund med just dessa tjejer från Robertsfors. Det visar sig bli en ganska klassisk "slutet på sommaren"-spelning. Kylan börjar sakta smyga sig in i våran svenska väderlek och mörkret likaså men i publiken ångas ändå upp en viss värme.

Sahara Hotnights släntrar klockan tio på kvällen in på scenen på Kungstorget klädda i tajt svart och läderjackor, det är ingen tvekan om saken - vi har rock på menyn! Inledningen är stadig med nya låtar och gamla dängor i form av exmpelvis Oh's, Cheek to cheek och Loneliest city of all. Sen går intensiteten ner en smula med låtar som på skiva låter riktigt bra men som denna kväll blir (tyvärr) tämligen platta i det något grötiga ljudet, dock ska man inte glömma att de utgör en variation under konsertern helhetsmässigt sett. Wanted you/ want is gone och Secrets är exempelvis sådana låtar som får ett ganska ljummet mottagande.

Då är det skillnad när Sahara Hotnights tänder en bengalisk eld i form av Quite a feeling som det är ett rejält tryck i, för att inte tala om kvällens absoluta höjdpunkt - Visit to Vienna - särskilt inledningen(okej, Vulture feet gör ett gott förarbete), denna kvällen slår inget annat just den här stunden. Det märks också på bandet själva, den här låten är det krut i!

Det är så högt konsertern når, extranumren är stadiga men utgör ingen större överraskning. Efter en rivig Walk on the wire vinkar Sahara Hotnights, tackar snällt, bjuder på nåt léende och säger hejdå. Tack för att ni kom säger jag.

Bäst: Visit to Vienna, en klass för sig. Utan tvekan.

Sämst: Kan vi få liiite mer publikfrieri?

Låtlista:

Oh's

Let you down

Cheek to cheek

Loneliest city of all

781

Wanted you/ want is gone

Quite a feeling

Secrets

Vulture feet

Visit to Vienna

Extranummer:

Getting away with murder

Walk on the wire

In a bit.

//Arturponken

Kulturkalaset: tisdag

2011-08-17T00:05:00.000-07:00

Igår startade Kulturkalaset. Jag var där och såg Daniel Lemma men när jag och min kompis Totte kom dit hade det väl redan hunnit gå cirka tio minuter på konsertern. Kort efter att vi kom körde han Lie and tell me you're happy vill jag minnas. Efter kanske en halvtimma av konsertern kom låten jag på färhand hade tänkt lite fördomsfullt att alla var där för, igenkänningsfaktorn var i alla fall stor när Daniel Lemma med band spelade If I used to love you.

Keeps getting better fick avsluta hans konsert.

Sedan visste vi att Movits skulle spela på Kungstorget och då människor började droppa bort från scen efter Daniel Lemma så testade vi att se hur långt fram vi kunde komma. Flinkt kilade vi fram mot scen och det visade sig att vi kom nästan längst fram. Sen hade vi inte riktigt hjärta att gå därifrån. Det började med att vi tänkte "bara stanna över en låt" vilket tillslut blev en halvtimme vilket mynnade ut i att vi gick därifrån först när konsertern var slut. Det blev ett rejält drag och folk dansade&hoppade som tokiga. Vi levde med och testade på hiphopen för en timme och vist dansade vi med fansen men... vi var ganska överrens efteråt, hiphop var väl inte vår grej. Inte min i alla fall. Den lär nog aldrig bli det, jag sa att "när jag kommer hem får det bli Gå och fiska med Gyllene Tider".

Men Kulturkalaset har bara börjat. Ikväll spelar Sahara Hotnights på Kungstorget, lite hederlig pop&rock (det ska bli kul, känns som hemma jämfört med igårkväll), på fredag spelar Timo Räisänen på Götaplatsen och sen till sist - The Soundtrack of Our Lives på Kungstorget, lördag. Det lär bli smockat med folk då och alldeles fantastiskt. Jag tänkte vara med på alla konserter och recensera efteråt.

Med andra ord blir Kulturkalaset bara roligare för varje kväll, eller som Lemma sjöng "keeps getting better".

In a bit.

//Arturponken

Better by design

2011-08-15T09:52:00.001-07:00

Jag ska ta och nämna några ord om min design på sidan. I början av sommaren ändrade jag denna bloggens design efter att ha haft samma utséende sedan slutet av 2008. På tiden för något nytt kan man säga.

Jag satt och funderade så att mitt huvud skulle explodera av prestations- och designångest. Sen klickade det till. Bloggen skulle få ett kliniskt, torrt och rent utséende à la den verkligheten jag lever - som ett textkompendie på universitetet. På bilderna ovan kan ni följaktligen se bilden av min bloggs gamla design samt mitt textkompendie Minikompendium: Lyrikexempel: Jakobsons kommunikationsmodell från vårterminen.

Sådärja, nu har jag avhandlat den lilla praktiska detaljen.

In a bit.

Arturponken

Notes from a hospital bed...

2011-08-15T09:40:00.000-07:00

För er som känner er manade att läsa på engelska så kan ni ta reda på vad som hänt The Hives sångare Howlin Pelle Almqvist. Klicka bara på länken här nedan.

Notes from a hospital bed...

In a bit.

Arturponken

Ticket to ride

2011-08-13T11:22:00.000-07:00

Häromdagen insåg jag att The Hives skulle uppträda på Way Out West. Festivalen som jag i år har valt att nobba. Pulp och Säkert! var de enda som lockade, trodde jag. WoW är ju som bekant slutsålt i år som vanligt och mer är det inte med den i saken. Jag kliade mig fundersamt i pannan och undrade hur det kunde passera mig att ett av mina stora favoritband kunde bli inbokade utan att jag märkte det.

Men sedan, jisses.

Jag slår upp Metro på tåget, skummar igenom schemat för Kulturkalaset som går av stapeln nu i veckan och inser att The Soundtrack of Our Lives spelar nästa lördag! Det är ingen dålig överraskning, fina plåster på såren. Lägg därtill Sahara Hotnights på onsdag och Timo Räisänen med Göteborgssymfonikerna på fredag.

Det kan faktiskt bli riktigt bra, jag får åtminstone en välbehövlig dos pop och elgitarrer samt lite anständig och ordentlig rock. "Big time", som vi säger på Soundtrack of of our lives-iska.

In a bit.

//Arturponken

Säg inte nej, säg kanske

2011-08-08T09:40:00.000-07:00

Igår såg jag Himlen är oskyldigt blå och en av de stora behållningarna var den tidsenliga klädseln som skådespelarna hade på sig. Därför slogs jag av likheten mellan Bill Skarsgård och Mick Jagger! Den jämförelsen har säkert gjorts tidigare, jag vet inte, det kan ju mycket väl bara möjligt. Jag fick bara för mig det när de svalsade omkring i sina 70-talskläder där i filmen!

En annan Mick Jagger-kopia finner vi i Sugarplum Fairy, sångare Viktor Norén har till och med gjort rollen som Mick Jagger i en film vill jag minnas om än som en biroll.

In a bit.

//Arturponken

Jannica avslöjar!

2011-08-04T09:40:00.000-07:00

Lite som Ahlmedalsveckan fast på mitt rum, och inte politik heller för den delen. Istället musik. Min kompis Jannica kom för att göra en kort presskonferens och även spela lite musik med mig. Vi hann skriva en ny låt bland annat. Men åter till vad som sades under presskonferensen.

Jannica, det ryktas om att du spelar i ett nytt band. Stämmer det?

- Ja.

Vad heter ni?

- Vi heter inget, inte än. Det kommer.

Hur låter eran musik?

- Som rock på svenska.

Okej kul, har ni funnits länge?

- Nej eftersom vi är ett helt nytt band så har vi inte funnits så länge.

Planerar ni att spela in eller uppträda live snart?

- En sak i taget men JA det kommer.

Slutligen, kan du ge ett smakprov på en textrad från erat nya material?

- "Vi snurrar runt i någon slags cirkus"

Efter detta var den korta presskonferensen slut och vi tackar Jannica så mycket tills vidare. Det ska bli spännande att höra det nya bandet!

In a bit.

//Arturponken

I read you like an open book

2011-07-29T00:29:00.000-07:00

Idag kom min recension från Roxette förra söndagen med i Alingsås Tidningen. Gissa vem som är glad för det!

In a bit.

//Arturponken

En kväll för popälskare

2011-07-25T03:58:00.000-07:00

Söndagens och sommarens enda konsert med Roxette i Sverige som ägde rum på Slottskogsvallen i Göteborg började med en tyst minut för de avskyvärda dåden som inträffat i Norge. Men sedan var det back to business och Roxette kickade igång med Dressed for success och den powerpop-bonanzan vi skulle få följa med på hade bara börjat!

Kanske hade publiken fått vänta en smula för länge och hunnit slumra till lite, konsertern var igång först vid nio-tiden på kvällen och starten med starka Dressed for success och Sleeping in my car har enligt mina tidigare erfarenheter från förra sommaren tagits emot med större entusiasm. Men det förtar inte helhetsintrycket för Marie Fredriksson och Per Gessle är uppbackade av ett mycket samspelt och glatt gäng musiker som verkligen gav allt. Även Marie och Per själva var vid mycket gott humör och det syns tydligt att den här turnén är till bredden fylld av glädje och lust. Det är inte för de är tvungna - de älskar detta. Nog för att Marie har varit svårt sjuk och inte längre är sitt gamla scendompterande jag men hon lockar fortfarande fram jubel från fansen och har en dimension i sin röst som vittnar om äkta känslor. Per, ja han har faktiskt bara blivit bättre och bättre på scen, under hela kvällen leder han allsången från scen, uppmuntrar publiken att klappa händer och stampar med benet i rät vinkel. Det är med andra ord en riktigt härlig show Roxette levererar trots den gråmulna kvällen, och då har jag inte ens använt ordet nostalgi.

Detta var en kväll gjord av popälskare för likasinnade - i detta fallet vilken världsmedborgare som helst! Det kunde man se i alla nationaliteter som fanns representerade i publiken. Jag älskar det.

Bäst: Showen, låtarna, hitkavalkaden.

Sämst: Jag hade faktiskt gärna hört någon mer låt från återkomstalbumet Charm School som kom i vintras.

Låtlista:

Dressed for success

Sleeping in my car

The big L.

Wish I could fly

Only when I dream

She's got nothing on (but the radio)

Perfect day

Things will never be the same

It must have been love

Opportunity nox

7twenty7

Fading like a flower

Silverblue

How do you do!

Dangerous

Joyride

Extranummer:

Watercolours in the rain

Spending my time

The look

Extra extranummer:

Listen to your heart

Church of your heart

In a bit.

//Arturponken

Across the universe

2011-07-21T13:01:00.000-07:00

Det tog eld i amerikanernas rumpor 1961 när det visade sig att ryssen Yuri Gagarin hade färdats runt jorden i rymden som första människa i världen och sen lyckligt landat på jorden igen. Killen i orange rymd-dräkt och vit hjälm blev någon form av superhjälte. Plötsligt hade president Nixon satt ett nationellt mål att man i slutet av decenniet skulle sätta en amerikan på månen.

Sagt och gjort, tillslut, efter en hisnande landning kunde Neil Armstrong 21 juli 1969 som första människa någonsin sätta sin fot på månen. Hans första ord var inte direkt "herrejävlar... jag står på månen!"... nej det blev ju "That's one small step for man, one giant leap for mankind". Och så var det sagt.

Varje gång man reser tar man ju med sig någon souvenir hem och Neil&Buzz var inte sämre de när de landade på månen. De stoppade planenligt lite mångrus i påsar för hemfärden!

In a bit.

Arturponken

I just wasn't made (for) theese times

2011-07-18T06:43:00.000-07:00

Det är historiska dagar i denna vecka, om vi tittar tillbaka lite. Första platsen är 70-talet.

Igår fast den 17 juli 1975 hände något så historiskt som att en amerikansk Apollokapsel dockade med en rysk Soyouz-kapsel uppe i rymden. Dockningen skedde prickfritt och befälhavarna för de båda kapslarna kunde skaka hand med varandra! Mitt under kalla kriget, ingen Berlin-mur där uppe inte! Fred i rymden. Detta hade jag inte en aning om förrän jag läste det häromdagen i tidningen och visst låter det otroligt. Faktum är att det faktiskt hände, och vilken grej. Här är filmbeviset.

Och sen, idag, fast 18 juli 1969 släppte The Doors sin legendariska skiva The Soft Parade med en av deras mest kända låtar ombord - Touch me. Andra bra låtar är t.ex. inledande Tell all the people, den skojjiga blueslåten Easy ride och vackra Wishful sinful.

Jag ville bara säga det för annars kanske ni skulle glömma det och det vore synd.

In a bit.

Arturponken.

Killen som skrev Wonderwall släpper nytt

2011-07-10T13:02:00.000-07:00

Man skulle kunna säga: storebrorsan i Oasis släpper nytt. Man skulle kunna säga mycket om denne man helt enkelt.

Hursomhaver, jag fick en god nyhet i morse när jag vaknade. Att Oasis splittrades var om inte oväntat så ändå en smäll på kinden "oj!". Liam Gallagher startade med resten av killarna från Oasis ett nytt band och blev snart Beady Eye som släppte sin debutplatta i vintras. Runt Noel Gallagher har det varit lite mer tyst om sen Oasis splittrades 2009. Det har dock varit klart att han arbetat på en soloplatta och i morse fick jag beskedet: han släpper ny skiva i spetsen för ett nytt band. Detta band heter Noel Gallagher's High Flying Birds och debutplattan som går under samma namn släpps i höst, 17 oktober. Dessutom kommer en uppföljare nästa år (helt bananas!), så fans av Oasis och Beady Eye har något riktigt smaskigt att se fram emot.

MEN det tar inte slut där! Jag älskar ju låttitlar och då är ju den officiella låtordningen på den nya skivan högintressant:

1. Everybody's on the run

2. Dream on

3. If I had a gun...

4. The death of you and me

5. (I wanna live in a dream in my) Record machine

6. AKA... What a life!

7. Soldier boys and Jesus freaks

8. AKA... Broken arrow

9. (Stranded on) Wrong beach

10. Stop the clocks

Många av låtarna har funnits länge, Noel har skrivit på dem redan när Oasis fanns. Låtar som helt enkelt aldrig hunnit bli färdiga. Den sista låten Stop the clocks är till exempel namnet på samlings-skivan Oasis släppte 2005. (I wanna live in a dream in my) Record machine finns till och med sedan tidigare när Oasis fanns att höra på YouTube. Nu är den nog förmodligen inspelad i en helt ny rykande version. If I had a gun... är också (exempelvis) en titel som är känd bland Oasisfans sedan tidigare.

Kort sagt - Oasis splittrades men inget ont som för något gott med sig!

In a bit.

//Arturponken

Alla ni som älskar Sverige klappar nu

2011-07-06T14:00:00.000-07:00

Och så fick Sverige besegra USA i ett damfotbollsmästerskap också, kul! Det var en bra match och en mycket spännande sådan som till sist slutade 2-1 till Sverige. Jag kunde med andra ord stolt hämta in den blågula flaggan som hängde ute och vajade för de gästande amerikanarna i grannhuset mitt över gatan!

Nu lite god segersömn. Det blir kul att läsa sportdelen i morgon i tidningarna.

In a bit.

//Arturponken

Telefunkers 3000

2011-07-03T08:04:00.000-07:00

Kanske bäst av allt från dagens övningar var titeln på det coola lilla gemet vi repade inför spelningen 15 juli med Telefunkers. Den något abrupta titeln Telefunkers 3000 är väldigt mycket Telefunkers. Jag tror man kommer märka det, till och med att man nästan får ta och hålla sig lite för skratt eller i alla fall försöka dölja det. Men det är ju så uppenbart, så självklart rätt - Telefunkers 3000, vad annars?

In a bit.

//Arturponken

I min ochrasy

2011-07-02T02:32:00.000-07:00

Mando Diao hösten 2006, kanske finns det ingen finare årgång av det bandet. Den hösten fyllde jag 16 och fick Mando Diaos då sprillans nya album "Ode to Ochrasy". Idag ser jag vilken inverkan det albumet hade på mig.

Några veckor innan eller så hade jag sett bandet spela på Liseberg och förundrats över inledande Welcome home, Luc Robitale. Även när jag satte på cd:n hemma i stereon var gitarrintrot det hårdaste och tuffaste jag någonsin hört, jag blev nästan lite förlägen, jag hade aldrig lyssnat på hårdrock eller "brötig" musik. Det kan nog handla lite om att jag helt enkelt inte visste var jag skulle placera den här typen av musik. Det är intressant att se hur fokus förflyttas, detdär stenhårda gitarrintrot som jag ansåg det vara då när jag fyllde 16 är idag inget jag blir förlägen över, jag minns att jag och mina föräldrar satt och lyssnade på skivan dendär födelsedagsmorgonen och ursäktade mig lite för att det kanske lät lite "hårt" men att det är "väldigt bra". I praktiken var det inte hårdare än Beatles Helter skelter om än i samma viktklass. Detta var innan jag hade upptäckt The Hives. Det fanns bildningsluckor att fylla. "Ode to Ochrasy" blev således ett musikaliskt frö som snabbt började gro i mig.

Snart andades jag Mando Diao och ville inget annat än skriva likadan musik som de. I förlängningen räckte det också till att tända det brinnande intresse jag fick och fortfarande har för 60-talets pop och rock och dess fascinerande estetik. Åren har gått och jag har lyssnat på en hel del musik sedan 13 september 2006 men nog kan man fortfarande märka hur jag bygger musik med liknande dynamik, stämföring och känsla som finns på "Ode to Ochrasy". Från inledande Welcome home, Luc Robitale till avslutande vaggvisan Ochrasy. Även Mando Diao har gått vidare men jag håller fortfarande deras tredje fullängdare högt. En skiva där varje låt tas till sin perfektion.

In a bit.

//Arturponken

Retrospektivt: SOS from Stockholm

2011-06-26T02:20:00.000-07:00

Idag, för exakt en vecka sedan var jag påväg till Stockholm i ett X2000-tåg för att se och uppleva något exklusivt med Ola Salo i huvudrollen. En roll som han så ofta innehar och med den äran! Det var TV-inspelning på Maxim-teatern ett stenkast från Karlaplan inför en av SVTs stora höstsatsningar som kommer att heta "Tack för musiken". Programledare är Niklas Strömstedt som i detta talkshowliknande program har en gäst som hyllas för sin artistiska, musikala och konstnärliga insats. Jag var givetvis på plats för att delta när Ola Salo var gäst. De satt och pratade om hans skapande och han som artist och person men även om Ola Salos tidigare band när han var liten, det sistnämnda väldigt kul! Ibland spelade de en låt av The Ark uppbackade av husbandet som t.ex. It takes a fool to remain sane eller Calleth you cometh I men de framförde även en fin version av Uriel (sista spåret på Arks platta "Prayer for the weekend").

Innan inspelningen avslutades fick Elvis Costellos gamla dänga (What's so funny 'bout) Peace, love and understanding? enligt Niklas Strömstedts twitter nytt liv genom Ola Salo samt Peter Kvint och Tove Styrke som kom in och hängde med på scen.

Ooops, har jag sagt för mycket nu? Nä!! Det kommer bli ett strålande program och en fantastisk programserie, minst lika kul som att titta på Skavlan säsong ut och in. Niklas Strömstedt gjorde dessutom ett fint jobb som programledare!

In a bit.

// Arturponken

Merry midsummer

2011-06-24T02:35:00.000-07:00

Idag är Sveriges andra nationaldag! Finns det något folkligare i vårt land än i juni månad när blommorna blommar i de svenska landskapen och vi dansar runt en midsommarstång? Man äter färskpotatis, ja nästan frossar, man spar inte direkt heller på grillspetten och sillen. Alkoholkonsumtionen stegrar sig likt en gigantisk svart tjur à la Ferdinand som sätter av rakt ut genom stängslet från hagen. Idag firar folk på allvar, det är midsommar. Så att vifta med den svenska flaggan idag vore inte direkt någon överdrift om ni frågar mig och om ni skulle fråga mig personligen vad jag tänker göra så säger jag såhär: jag tar på mig min blå-gula slips idag.

Glad midsommar.

In a bit.

//Arturponken

Retrospektivt: bob hund på Liseberg

2011-06-22T04:00:00.001-07:00

Här är en bild från bob hund på Liseberg förra veckan som jag tog. Thomas Öberg är ute i publiken under sista låten Det överexponerade gömstället och rabblar upp den stora mängd ord och text som är med i den långa låten, på skiva 5.17. Monotonin i låten gör att den känns ännu längre... och bättre.

I övrigt känns Lisebergs-publiken alltför ofta som en ganska sval och lite otacksam publik. Man går till Liseberg, sätter sig och säger till artisten "underhåll mig". Publiken upplevs mest som oengagerad. Jag har varit med om liknande när exempelvis Timo Räisänen eller The Ark har uppträtt på Stora scenen förra sommaren. bob hund är underhållande, döper om Liseberg från nöjesfält till missnöjesfält(kul ordvridning), Thomas Öberg skuttar omkring på scenen och trasslar in sig i sladdar och allt som sig bör. Men det är publiken som gör en spelning legendarisk precis som Öberg sa första gången jag såg bob hund 2009 på Götaplatsen. Publiken kanske inte gjorde Lisebergs-spelningen legendarisk men som vanligt när man ser bob hund live så piffar det upp vardagen, något utöver det vanliga.

bob hund har en härlig egenhet. Det är fjärde gången jag ser dem på tre korta år och ingen kan som bob hund skapa oljud, skruva upp en vansinnig energi och sen rusa som en tjur rakt in i förstärkarna... eller ut över publiken. Hitsen lyfter (som vanligt) konserten och under Istället för musik: förvirring dansar publiken vilt när bandet öser.

Så vad är kontentan av denna ambivalenta återgivning? bob hund på Liseberg en grådaskig måndag i juni är som ett stormigt glas med mellanmjölk i. Mellanmjölk.

Setlist:

bob hund 2020

Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk

Nu är det väl revolution på gång?

Ska du hänga med? Nä!!

Stumfilm

Festen är över

Ett fall och en lösning

Letar oväder

Tinnitus i hjärtat

Fantastiskt

Istället för musik: förvirring

----------------

Popsång (mot min vilja)

Tralala lilla molntuss, kom hit skall du få en puss

Allt på ett kort

Det överexponerade gömstället

In a bit.

Arturponken.

The Arks sista timmar

2011-04-03T16:37:00.000-07:00

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men ty någonting måste sägas. The Ark i Göteborg har alltid varit kärlek mellan band och publik. Inget snack om den saken. Sen hur pojkarna från Smålands skogar har tagits emot av kritikerkåren i Götet med ljumma fyrar i Göteborgs-Posten är kanske ett trist russin i den goda kakan. Men det är inget som alla glada fans tänkte på när The Ark gick på alla sex cylindrar för sista gången på Trädgårn' denna aprilkväll. Även om jag förstår att denna spelningen inte hade chansen att komma i närheten av den som sändes för någon vecka sedan på Svt från Växjö så var det ändå inte långt ifrån. Det var garanterat en av de bästa spelningarna The Ark har haft i Göteborg under sina verksamma år.

Man kunde se att detta inte var en vanlig spelning under en vanlig turné. Detta var något annat! Bandet som log ikapp med varandra, Ola som verkligen såg riktigt rörd och fick kämpa en smula för att hålla tillbaka tårarna under The apocalypse is over och Sylvesters glädjestrålande trumsolo under Father of a son är bara ett axplock från en kväll längs minnenas allé. It takes a fool to remain sane med Olas predikan om att följa sitt hjärta och våga leva det liv man vill är en annan highlight eller när han sjunger en snutt av Känn ingen sorg för mig Göteborg under One of us is gonna die young som var en rolig flirt. Jag hade fantiserat lite om att Håkan Hellström skulle själv gästa under någon låt som en slags hyllning till Ark men icke, nu blev det ju i alla fall ett litet smakprov. Och det räckte gott det, detta var en kväll serverad av mästerkockarna The Ark. Se bara låtlistan!

Extranumren? Behöver jag säga någonting om dem? Folk klappade händer, sjöng för fulla strupar och hoppade näst intill konstant i tre låtar. Calleth you cometh I är odiskutabel finallåt. Frågan är om världen har sett en pampigare och ståtligare låt att avsluta en rockkonsert med på det så totalt bombastiska sättet. Näe, nästa steg är att försöka beskriva himmelriket. Dante gjorde ett tappert försök - men det blev en oerhört abstrakt bild av ljus och kärlek. Kanske är det lite liknande med Calleth...

Låtlista:

Hey modern days

Clamour for glamour

Patchouli

Breaking up with God

Joy surrender

Father of a son

Superstar

Uriel

Disease

Prayer for the weekend

Let your body decide

Laurel wreath

It takes a fool to remain sane

The apocalypse is over

One of us is gonna die young

Extranummer:

Tell me this night is over

The worrying kind

Calleth you, cometh I

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Melody Club: Human Harbour - En dålig ganska bra skiva

2011-03-02T07:19:00.000-08:00

Denna dag släpper Melody Club sin nya skiva Human Harbour. Detta kort efter deras tvärstopp i Melodifestivalen. En medioker kalk att svälja när rösterna hade räknats för oss som hoppades på en lyckad resa för bandet i melodifestivalland.

Bidraget The hunter tar dock på sig ansvaret och leder oss fint in på den nya skivan som präglas av synthpop och 80-tal till sin spets. Det känns så. Det första intrycket jag får av skivan är att det hade inte varit dumt att få den i present för då hade man sluppit betala för att få den. The hunter är en fräck liten upptempo-dänga men de eftersläntrande låtarna känns till en början som mediokra midtempolåtar. Jag får lust att ropa till Kristoffer & co: "GÖR OM! GÖR RÄTT!".

Någonstans där händer något. Refrängerna och i viss mån låtarna börjar bli bättre och bortsett från ganska tama Karma control (cool låttitel annars) väger helhetsintrycket över till en dålig ganska bra skiva, ja en bra skiva. Jag önskar bara att det fanns lite låtar som tidigare alster i stil med Let's kill the clockwork, Wildhearts och Where do I belong. En greatest hits med Melody Club kommer bli - som ni kanske märker en perfekt pop-samling. Fast de får gärna släppa fler skivor först!

Bäst på albumet: The hunter, I don't believe in angels, You don't love me

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

The worrying kind

2011-02-25T14:55:00.000-08:00

Jag är orolig inför att Stormare aka The hurricane ska "göra om" The Ark under pausunderhållningen i Melodifestivalen efter vad jag hittills har sett i tidigare delfinaler. Kan inte någon skicka en Terminator fram i tiden och stoppa Stormare så inget otrevligt händer?

Och så håller vi tummarna för Melody Club att de åtminstone inte åker ur tävlingen helt och hållet! Om jag är orolig för Växjös finest? En liten smula kanske...

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Två hål senare

2011-02-23T01:50:00.000-08:00

Och sen borrade de två hål genom nageln och saker och ting kändes mycket bättre. Jaha? Melody Club på fötterna.

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Melody Club tror inte på änglar - men nu kanske de behöver en

2011-02-22T02:34:00.001-08:00

Jag blev lite orolig när jag läste att Melody Clubs gitarrist Erik hade fått en järnbalk över foten och skadat sig under repetitionerna till lördagens delfinal i Melodifestivalen i Malmö. Ajaj! Inte nu när de verkar så laddade och på gång! De har en låt som heter I don't believe in angels men just nu önskar jag nästan att bandet hade en skyddsängel som tog hand om dem. Jaja det hade kunnat vara värre, tänk om sångare Kristoffer hade blivit skadad - han måste ju verkligen vara hel och ren. Därmed inte sagt att det var synd att gitarristen skadade sig. Synd!

Hoppas att det löser sig. Jag ska i alla fall ge Melody Club min röst till dem och deras bidrag The hunter på lördag.

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Nu börjar det blir väldigt mycket palmer!

2011-02-20T12:07:00.000-08:00

Jag känner att någon borde börja samla ihop sin heder och mala ner palmerna till flisor nu. Palmer är fina, ja, faktum är att i nästa liv ska jag bli en kokosnöt som hänger i en palm och blickar ut över ett azurblått fint hav i solskenet MEN... eh förlåt. Jag är inte så arg egentligen men jag rynkar på pannan när även Glasvegas har palmer på omslaget till sin nya singel. Kings of Leon har det redan på sin senaste skiva. Dessutom så har ju Glasvegas och Kings of Leon inte helt olika ljudbilder och låtmaterial nuförtiden så denna nojjan med palmer känns inte som en skoj & rolig slump.

In a bit.

Uppdatering: Även The Gun Club använde palmer som motiv back in the days. Deras musik låter däremot inte likadan som ovanstående band. De är ganska bra.

Ha en glad Alla hjärtans dag...

2011-02-14T13:56:00.000-08:00

Have a banana!/ Arturponken

Work

2011-02-12T15:32:00.000-08:00

Nu har jag hemtenta. Den måste bli gjord.

In a bit.

En för mig, en för dig... lille Arthur svängde

2011-02-07T13:50:00.000-08:00

Och här är en låt till mig, jag har inte läst texten så i förebyggande syfte tar jag avstånd från tveksamt innehåll såsom hyllningar till nazism och diktaturer osv men jag tror icke att den innehåller det.

Philemon Arthur & The Dung – Lille Arthur Svängde

In a bit.

Tired of England?

2011-02-07T11:10:00.000-08:00

Till mina vänner i England: Dirty Pretty Things – Tired Of England.

In a bit.

Tips till alla författare & vem är du, Bodil Malmsten? Ge dig till känna!

2011-02-07T09:31:00.000-08:00

Jag säger då det. Hör upp alla författare runtomkring! Ska ni skriva böcker så skriv det viktiga och essentiella i början eller slutet av boken ty det är där de flesta läser. Smartast är om ni lägger den viktiga delen i början för den mesta majoriteten av majoriteten läser väl ändå början på en bok?!

Denna dag har inte helt ovidkommande, eller åtminstone de senaste timmarna tillägnats Bodil Malmsten ännu mer (se vad jag gjorde igår, va). Jag ska inte påstå att jag har börjat tröttna att läsa om författarnas egna liv, men en smula tjatigt och intetsägande börjar det bli. Fast Lars Noréns En dramatikers dagbok blir nog aldrig trist. Den ska jag läsa, båda delarna tids nog. Det handlar bara om att få det till verket.

Och nu, gott folk, till det viktiga - vem ÄR denna Bodil Malmsten som just nu styr min vardag? *Host**harkel*. Jo, Bodil Malmsten är enligt Wikipedia "född 19 augusti 1944 i Bjärme, Näs församling i södra Jämtland, är en (hör och häpna*ironi*) svensk författare, dramatiker och kulturskribent". Nåja det var ju fakta man kanske kunde lista sig till. Men följande hade jag icke koll på. Hon slog visst igenom 1984 med diktsamlingen Damen, det brinner! och 2001 fick hon ett nytt genombrott med romanen Priset på vatten i Finistère. Alltså har jag fått svar på vad Finistère är, detta smått snygga ord (möjligtvis), är namnet på en fransk ort. Tror jag, tra-la-la. Rätta mig inte, låt mig leva i den ovissheten.

In a bit.

Om Norge har ringt? Nej, Norge har inte ringt än!

2011-02-06T05:08:00.000-08:00

Jag ska nog börja torr-blogga lite mer. Som om vad jag gör om dagarna, eller kanske ännu roligare, vad jag inte gör men önskar att jag gjorde fast jag inte gör.

Nu sitter jag och studerar Bodil Malmstens blogg finistere.se. Vad betyder finstere? Någon som vill förklara det för mig tack. Ordet låter ju bekant. Det är franska. Att jag läser Malmstens blogg är inte frivilligt, det är en del i litteraturkunskapen som jag läser på... universitetet!

Men nog om det! Ikväll åker jag ner till Bandstartar-Anders och öva...

... mamma kommer hem och frågar om någon har ringt varpå jag svarar "om Norge har ringt? Nej, Norge har inte ringt än!"

Nåväl, ikväll ska vi öva låtar. Det skrivs nya gem för fullt till det nya bandprojektet vi håller på att sjösätta. Men vi övar några covers också, där har vi ett par party-fösare. It will be a blast.

Jag har skrivit ett knippe nya låtar till det nya bandet än så länge, kanske sju-åtta stycken. Ja rentav tio om man räknar med alla refränger som jag klottrar ner varstans på papper. Eller ännu fler kanske... Je suis don't know. Jag har skrivit lite annorlunda låtar än vad de låter i Telefunkers kanske, eller inte, de är kanske lite mer pop:ifierade. De spänner mer mellan Monkees/Tages-Harpo/The Move. Ah det är inte helt lätt att sätta fingret på. Inspirationen kommer från de två bästa pop-åren på 60-talet, 65 & 66. De åren Beatles släppte Rubber Soul och Revolver till exempel och Stones släppte Aftermath(och Brian Jones fortfarande var med i bandet). 1967 släppte i och för sig Stones sin fantastiska platta Flowers. Den innehåller otroligt många bra låtar!

Jag har annars fått en liten fetisch för studio-soundet på många inspelningar under 70-talet, exmpelvis John Lennons soloplattor Plastic Ono Band och Imagine. Det är också en del av inspirationen till det nya materialet.

In a bit.

Samtidigt i tvättmaskinen

2011-02-04T14:54:00.000-08:00

En kokosnöt frågar varför hans kompis är lite ledsen. Kompis-kokosnöten berättar då att hans före detta vän har fallit ner från trädet. "Men det vet jag ju" säger den första kokosnöten. "Ja det vet du kanske... men inte det här" säger den andra kokosnöten och visar för sin kompis plötsligt. "ÖÖÖÖÖH!" utbrister kokosnöten och kan inte tro det han ser. Oj oj oj.

In a bit.

Ta en... äh!/ Arturponken

Hallelujah!

2011-01-24T06:21:00.000-08:00

Eller nä. Det skulle jag inte vilja påstå, låt mig dämpa denna sinnesuppryckthet. Om det nu finns något sådant ord. Men den där hemsidan Lycknis har minsann billig kurslitteratur jämfört med många andra försäljare. Bland blommor och bin... eh förlåt. Myggor och tigrar.

In a bit.

Ta en banan!/ Artur

The roller!

2011-01-24T01:34:00.000-08:00

Det ser ut som en grönskande vår för alla fans av britpop, Oasis och framför allt - Beady Eye. Nu kan man köpa deras senaste singel The roller tagen från den kommande plattan "Different gear, still speeding". It's a blast. Det är skitkul. Om plattan går i samma fina variation som Bring the light och The roller, ja då har vi verkligen något gott att se fram emot.

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Hur är det fatt, Melody Club?

2011-01-20T02:56:00.000-08:00

Jaha, nu har Richard Ankers som i höstas åter blev trummis i Melody Club lämnat bandet. Det kanske i och för sig inte är helt rätt ordval, han tar enligt ett meddelande på Melody Clubs hemsida "time-out" p.g.a. en rättsprocess vilken han är indragen i som kommer kräva mycket av hans tid framöver. Han poängterar att processen inte har något med bandet att göra och tar därför en paus för att även underlätta för Melody Club nu när de ska medverka i Melodifestivalen 26 februari i Malmö. Det ser jag fram emot, intressant att se vem de plockar in som ersättare när Ankers är borta. Tråkigt är det dock att han var tvungen att ta en paus. Det kändes som att Melody Club med Ankers hade fått en ganska heljuten banduppsättning.

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

uppdatering: enligt Aftonbladet, hur trovärdig den källan nu må vara så anklagas han för kvinnofridskränkning och att Melody Club i nuläget inte planerar att ta in någon ersättare för Melodifestivalen. Nä nä, det är ju ändå bara playback...

Missa inte Charlies blogg!

2011-01-14T04:54:00.000-08:00

Följ Charlies och arbetet på det nya albumet på deras blogg, http://thecharliesofficialmusic.blogspot.com/!

Most charming pop-music.

Ta en banan!/ Arturponken

God jul önskar Arturponken!

2010-12-25T01:27:00.000-08:00

Och det sker lite sent, god fortsättning ska jag säga. Jag var okristligt (kristligt haha... hehe... ) tidigt uppe för att sjunga på julottan i kyrkan som traditionen lyder. Det är ingen betungande uppgift att lyda så det är gott att få sjunga in gryningen och juldagen.

Och snön, jag borde väl nämna något om allt vitt som omger oss i landet dessa tider. Man kan säga som så att "efterkonstruktionen comes true", om det nu var någon efterkonstruktion att det ska snöa på julafton...

In a bit.

Ta en banan!/Arturponken

Hård pop= Kristian Anttila+Lasse Lind+manglande gitarrer

2010-12-10T16:18:00.000-08:00

På bilden ser ni Kristian Anttila med band tillsammans med Lasse Lindh. Det stämmer, popare och gott folk, trots att bilden är en smula suddig. Alltsammans hände i första låten med Kristian Anttila på Brew House, låten var Josefine och hårdpop-konsertern var igång. Med besked.

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Här kommer nya Oasis= Beady Eye

2010-12-07T01:41:00.000-08:00

Jag tyckte det var riktigt roligt att höra efter Oasis splittring att större delen av bandet med Liam Gallagher i spetsen planerade starta nytt. Den som inte är med på tåget den här gången är förstås storebror Noel. Och nu ser vi alltså resultatet vilket är Beady Eye bestående av forna Oasis-medlemmarna Liam Gallagher, Gem Archer, Andy Bell och Chris Sharrock. Under hösten 2010 har de spelat in sin debutplatta som heter Different Gear, Still Speeding och släpps 28 februari nästa år.

Mest uppséendeväckande i låtlistan på den nya skivan torde vara Beatles and Stones. Bandet hymlar direkt inte med sitt komplex för rockhjältar. Liams favoritsamtalsämne efter honom själv ska tydligen vara John Lennon så man förstår ju att de har en låt som heter Beatles and Stones. Kanske för att Beady Eye just låter som Beatles och Stones. På så sätt är det lätt att se släktbanden i en låttitel som The roller (The Rolling Stones!). The beat goes on känns även den som en 60-talspastisch och Standing on the edge of the noise skulle kunna vara sprungen ur det sena 60-talet med rock och psykadelia. Bring the light är som vi redan hört (den släpptes nyss som förstasingel) är en slags korsning mellan vad Oasis var och Beady Eye är med hamrande piano&trummor. En vansinnig energi helt enkelt. Följaktligen antar jag att sista låten på skivan, The morning son är en vaggvisa signerad Liam Gallagher. Vad annars? Låt Niagarafallet öppnas...

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Mando Diao - Above and Beyond

2010-12-01T14:43:00.000-08:00

Bäst: Andaktsfullheten

Så fick jag höra att Mando Diao skulle göra en MTV-unpluggedplatta. "Jaha" tänkte jag. En redig drös med låtar från deras låtkatalog, inget nytt, vad intressant kan ligga i det egentligen? Kan vi inte få ett nytt album, det är ju jätteskoj. Till råga på allt gör de duetter med folk på plattan, jag sätter handflatan i ansiktet med bedrövelse och ser mellan fingrarna på skivomslaget som dock ser riktigt fint ut. "Det är bäst för er att den är bra, skivan" tänker jag, i grund och botten älskar jag Mando Diao religiöst. Eller ja, åtminstone något av det. Låt mig förklara det som att en gång i tiden önskade jag att jag var Mando Diao. Liten pojke ser på stor hjälte-perspektivet. Som ni förstår, det är ett förhållande som utstått tidens tand en del.

Men åter till denna skiva, Above and Beyond. Ska sanningen fram var en låt som Losing my mind okänd för mig, men det var väl å andra sidan bara den, apropå att det "inte var något nytt på skivan". Inledande Long before rock'n'roll känns ovanligt fräsch och Mando Diao släpper vad det visar sig fram sin ömma sida och det är sannerligen en fin och vacker liten del som de besitter, jag tänker tex på en låt som Chet Baker men listan kan ju göras mycket längre än så. Denna nästan andaktsfulla stämning uppstår när Mando Diao knäpper och spelar på sina akustiska gitarrer och stilla vaggar av och an. Där, exakt där har de sin framtid när de blivit sisådär 80. Skulle de vilja höja tempot är det ju bara att köra en låt som exempelvis Gloria. Men välj i sådana fall duett-partnern med omsorg om ni måste plocka in en sådan. Ray Davies från Kinks är en som får tumme upp. Att köra Kinkslåten Victoria med Ray är mitt i prick. Den låten rymmer så mycket av det essentiella i både Kinks och Mando Diaos musik. Och det är just den essentialiteten som jag antar att Mando Diao vill framhålla med denna skivan.... Sedan är det lite gulligt att de tackar varandra i bandet efter en del av låtarna.

Nej det här låter inte vettigt, men kanske ändå... Med tiden tror jag den här skivan kommer att växa(som så många plattor), låtarna på albumet har jag ju trots allt sedan länge lärt mig att älska - och med det nöjet!

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Injektion!

2010-11-30T08:47:00.000-08:00

Om man har fruktansvärt lågt självförtroende, vilket händer ibland så kan man åtminstone tänka att man jäkligt duktig på att andas för p.g.a. det har man ju trots allt lyckats överleva. "Jag är en jävel på att andas... ta mej fan". Tänk på det ni. Åtminstone i brist på annat.

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Och efter ännu en tågresa... (pt. 2)

2010-11-24T14:14:00.000-08:00

Och efter en inte helt lika onödig tågresa har jag bara några sidor kvar...

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

En tågresa senare...

2010-11-22T09:28:00.000-08:00

Och en tågresa helt i onödan senare har jag nästan läst ut Franz Kafkas bok Processen.

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Efter en long and winding road!

2010-11-16T11:01:00.001-08:00

Haha. Ja tillåt mig att skratta med bokstäver. Det var väl på tiden att Beatles låtar hamnade på iTunes Store för folk att köpa digitalt. Inte för att jag är emot skivförsäljning, räkna min skiv-samling så kan ni lämna det spörsmålet, men jag tycker allt att artister och band ska ha sitt material tillgängligt i digitalt format på iTunes. Motsatsen är ju bara gammal och tjurig - och det är väl inte direkt vad man kan säga om Beatles musik?

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Köttfärs

2010-11-16T02:27:00.000-08:00

Kunskapen att laga köttfärssås ligger väl lagrad i de mer reptila delarna av hjärnan i varje svensk. En regel med undantag som bekräftas av undantaget att regeln är den som dominerar majoritetsmässigt mest.

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Det sägs inte tillräckligt mycket om dessa pojkar nuförtidn'

2010-11-15T03:40:00.000-08:00

Ja det är snyggt det där omslaget! Jag sitter och lyssnar lite på Rod Stewart. Ska jag vara ärlig vet jag knappt något om honom, jag har någon vag uppfattning om hans hesa röst och att han sjunger balladlåtar som tydligen har fått folk att bli helt lealösa. Hans låtar sjungs på bröllop också, eller?

Fast när jag lyssnar på denhär skivan: Every Picture Tells A Story, träder en bitvis annan Rod Stewart fram. Den hesa rösten går inget att göra åt men låtarna han gör covers av gör han väldigt fint. Ett primitivt snyggt drivande trumkompande, något som låter som tolvsträngade gitarrer, svindlande vackra mandoliner och andaktsfull gospelorgel. Lyssna på skivan och titta på omslaget och bitarna faller ganska snabbt på plats. The Arks omslag till singeln för The worrying kind är en parentes, den låten är ju också bra!

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

2010 var SÅ 2010, nu blickar vi mot elvan

2010-11-07T01:22:00.000-07:00

Det har börjat röra på sig bland askan efter Oasis. Nu har Beady Eye (det som var Oasis när gruppen splittrades 2009 minus Noel Gallagher) lagt upp en hel hemsida med ett minst sagt intressant videoklipp. Musiken talar för sig själv. Enligt utsagor kommer ett nytt album nästa år.

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Telefunkers i full swing igen!

2010-11-03T16:14:00.000-07:00

Hej! Ikväll, nä, igårkväll(klockan har ju passerat tolv) så var Telefunkers verkligen på språng igen. Det känns bra. Ny basist och ett knippe nya låtar också. Att spela i Nolhagahallen ska jag faktiskt erkänna var någon såndär dröm man hade när man hade gympalektioner där som liten skolpojk. Det för tankarna till hur man hela tiden flyttar på sina livsmål - plötsligt har man uppfyllt dendär lilla drömmen man hade att stå med ett eget band och spela på nån viss plats. Det är ju strålande egentligen, att man efter en viss tid ändå uppfyller drömmar man har haft. Idag har jag ju ofantligt större drömmar... fast om några år kanske de är uppfyllda och jah, ni fattar! Mick Jagger sjöng "I can't get no satisfaction", det kanske kan ha nåt med saken att göra... eller nää inte den låten kanske men man kan ju tolka den som man vill hehe.

Oj det blev en avstickare. Tack för spelningen ni som kom, det var ju en del folk faktiskt! En trevlig publik skall sägas. Vi hade roligt på scen också :) Ses igen!

Här är kvällens låtlista:

Go bananas

The firestarter

International explosion

From the earth up to the moon

Boboboo

This is the biggest party in our town, ever

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

"You won't fall asleep listening"

2010-11-02T03:12:00.000-07:00

Per Gessle meddelar via sin Facebook-sida att låtordningen för den nya Roxette-skivan är klar. Känns bra! Nu väntar vi med spänning, när kommer skivan? När kommer första singeln? Vad heter den isåfall?

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Säkert! till staden på G

2010-11-01T09:41:00.000-07:00

11 mars 2011 kommer Säkert! till Göteborg och spelar på Trädgårn'. Det är en vinter/vår/snöslask-turné som Annika Norlin med band och förband ger sig ut på. Ludwig Bell ska vara förband.

Och sen får vi väl hoppas att Fredrik Lindström blir årets julvärd!

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

U2 släpper nytt? U2 släpper nytt!

2010-10-25T01:55:00.000-07:00

Det kan vara lite rörigt att hålla reda på U2 just nu, att de har mycket på gång är en sak som är säker. En U2-relaterad pågående händelse denna höst är Broadway-musikalen Spider-Man: Turn Off the Dark vilken Bono och The Edge har skrivit musik till. Därtill har U2 en pågående världsturné som nyss har betat av sin andra vända i Europa men även varit i Amerika. Härnäst står bl.a. Nya Zeeland och Australien på tur.

MEN kanske allra viktigast, troligen, är ju den musik som U2 själva skapat nyligen. Sedan tidigare lär de ha arbetat på något slags systeralbum till No Line On the Horizon vid namn Songs of Ascent. Med på bygget är U2s trogna vapendragare Brian Eno och Daniel Lanois.

Någonstans där tar det stop för U2 har visst arbetat med en till platta! De sägs börja bli klara med den och att den ska ges ut till våren (vilket Songs of Ascent skulle ha gjort). Producent till denna skivan är Brian Burton, ett nytt namn för mig ska jag erkänna men mer känd som Modest Mouse. Han i sin tur lär ha tagit hjälp av svensken Red One men också Will.i.am och David Guetta.

Så vi får se vad som händer. Vi får i alla fall lägga till U2 till listan "Heta skivsläpp våren 2011!".

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Ett stilla höst-inferno

2010-10-21T02:09:00.000-07:00

Säsongens första vita nederbörd. Snön faller stilla tillsammans med löven som nu lämnar sina träd där de hängt hela sommaren och badat i ömsom solsken och regn. Det är OK. Hösten är bra. Inte för varmt eller kallt. "Vadå det är ju varmt i Rom också ju!". Jo men i Rom får man lov att klä sig snyggt oavsett väderlek.

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Plötsligt fick jag en anledning att hålla tummarna i kommande Melodifestivalen!

2010-10-19T04:47:00.001-07:00

Melody Club ställer upp i 2011 års upplaga av Melodifestivalen! Bandet deltar med sitt bidrag som heter The hunter och beskrivs som "en snabb låt med stark refräng" enligt bandets hemsida. Från början var det tänkt att låten skulle vara förstasingel till det kommande albumet som kommer någon gång i mars nästa år men så lär Björkman ha knackat på dörren. Jag vet inte. Melodiklubben med i Sveriges mest chipsdoftande TV-jippo, det ska jag följa med intresse som ett sant Melody Club-fan jag är!

Trummis Andy A lämnar med detta Melody Club. Enligt Aftonbladet ville inte Andy att bandet skulle vara med i Melodifestivalen, andra skäl var att han inte ville spela play-back och framföra musik han inte står för. Kan man ju förstås ha respekt för. Vidare står det på Aftonbladet i någon form av intervju att han tycket att "det är skönt att slippa Melody Club, ett gäng med snåla smålänningar". Om nu Aftonbladet har en smula sanning i det dom skriver.

Så vem tar plats bakom trumsetet nudå? Jo det gör ingen mindre än Richard Ankers, originalmedlem i Melody Club som spelade trummor på bandets två första skivor Music Machine och Face the Music(bilden ovan är på den helt färska band-uppsättningen). Det känns som en fullgod ersättare och en fin återkomst. Ingen borde väl kunna hamra trumset i Melody Club som han? Roligt!

Våren kan bli ganska spännande musikaliskt. Roxette med nytt album, något som inte hänt sedan 2001 och nu också Melody Club. Är The Hives på g också månntro? Caesars någon? Nä, förresten, Caesars lär nog dröja - de tar sån tid på sig.

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Länk till Aftonbladets artikel klicka här.

Eller till bandet här.

Publikfrieri!

2010-10-17T11:05:00.000-07:00

Repade med bandet idag. Nu har vi en del att göra, men det ska gå. Vi har en spelning tidigt i november och till dess ska inte bara de gamla låtarna sitta bra utan vi ska även hinna lära oss några nya.

Imorgon ska nog jag och Jonas sätta oss med en akustisk gitarr och ett piano för att mejsla ut nåt nytt.

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Håkan Hellström är 2 steg från paradise

2010-10-14T06:37:00.001-07:00

Jag slänger ut 169 hårda spänn för att hålla mig lite uppdaterad på vad det är alla tjötar om och är vips ägare av ett exemplar av Håkan Hellströms senaste album - 2 Steg Från Paradise.

Det är inte ovanligt att jag är för rastlös när jag sätter mig för att lyssna på en ny skiva. Behöver inte handla för mycket om vem det är jag ska lyssna på, det bara är så. Så sker även när jag börjar lyssna på Håkans nya skiva. Knappt halvvägs in i första låten Det här är min tid snabbspolar jag på iTunes, klickar på de övriga låtarna och hör några få sekunder av några av de nya på plattan. Det är först på sista låten jag av någon anledning har sansat mig och insett att "okej nu är det så att jag blir inte överraskad av något fruktansvärt tilltalande i mina öron, det krävs nog lite mer tid". Ungefär, den där känslan är svår att sätta fingret på. Men man blir lätt lite "nedplockad till marken" när GP har haft ett helt uppslag där de hyllat låt för låt med beskrivningar, superlativ och referenser. Man får ju lätt övergudomliga förväntningar.

Var var jag? Jo. Sista låten. Du är snart där heter sista spåret. Håkan sjunger 'Håkan du var bättre förr' och varken jag vill eller ej (har lite svårt för kritikerkårens smekande) fångas min uppmärksamhet. Hela sista låten klarar sig igenom och sen börjar jag lite mer lättad om från början, fast jag hoppar över första låten. Om ett år kanske jag har ro att helt och hållet lyssna på hela skivan och gilla den. Eller så gillar jag bara de låtarna jag lyssnat på mer och mer och tröttnar mer och mer på de jag hoppar över. Det kan bli så, det kan bli det andra. Det är dock en rätt småskoj finurlig skiva.

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Telefunkers spelade live igen!

2010-10-11T13:06:00.001-07:00

I fredagskväll spelade Telefunkers live igen! Vi har inte spelat på scen sedan i juni i somras så det kändes som en stund sedan. Telefunkers var sista band på scen(ca 22.50) som en del i en konsertkväll under Lights in Alingsås. I min fantasi kunde jag se på löpsedlarna samma dag hur det stod: TELEFUNKERS BRYTER TYSTNADEN - Ger en akustisk spelning ikväll!

Det var kallt, allra kyligast var det innan spelningen när man stod och trampande bredvid scenen i väntan att gå på. Roligt var att det kom rök ur munnen vilket skapade känsla! När jag gjorde en "grej" av att det kom rök ur munnen skrattade publiken. När vi alla tre på scenen blåste samtidigt på nedräkning fick vi ännu större ovationer. Folk sjöng med i låtarna, dansade eller stod och frös(det sistnämnda inte så konstigt!). Men musiken värmde. Särskilt en bit in i setet. The Knapphål family kan ha spelats i sin bästa version någonsin och under The grill och Fav. song #1 kändes det verkligen "andakt". Som det sig bör. Boboboo blixtrade till i kvällen som sista nummer, trots att vi kört den så många gånger.

Det var en speciell konsert, jag, Jonas LA och Joakim spelade akustiskt. Jag körde på lite kazoo och melodika förstås. Niklasponken och Kalleponken kunde tyvärr inte komma. Fav. song #1 tillägnades dem vill jag minnas. Med andra ord blev det vi tre som i början träffades på högstadiet innan Telefunkers bildades vilket var lite fint på sätt och vis. Då Jonas kom hem kvällen innan hann vi tyvärr inte repa in några nya låtar vilket var lite synd. Jag har skrivit en hel del ny pop den senaste månaden. Dock slog vi en liten twist på vissa låtar för att få en akustisk version. Let's go out and rock har till exempel aldrig känts så drömsk som den var i kyliga fredagskväll.

Fint!

Låtlistan:

The grill (love to the people)

Summer stamps

Let's go out and rock!

Favourite song#1

The firestarter

The Knapphål family

Boboboo

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Åh hallå hallå

2010-09-13T14:41:00.000-07:00

Men jag fyller år idag!

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Innan bomberna

2010-09-06T06:03:00.000-07:00

Och över hela landet ljuder dendär signalen, den som ska förkunna att nu är fara å färde, att man ska stänga alla fönster och ventiler samt slå på radion för att höra vad som händer. Hoppas den aldrig behövs på allvar.

In a bit.

Ta en banan!/ Artur

Tralala lilla molntuss

2010-09-02T00:49:00.000-07:00

Det här som ni ser här nedan är min senaste trofé - bob hunds låtlista från konsertern i Borås förra helgen. Nu har jag den innanför en fin ram också, saknas bara att jag ska sätta upp den på ett riktigt bra ställe.

In a bit

Ta en banan!/ Arturponken

Sommarens sista suck, i Borås

2010-08-28T17:02:00.000-07:00

Denna helgen valde jag liksom ca 1500 andra personer att dra en sommarens sista suck på Borås helt nya stadsfestival Close to home. En stad, en festival och en tid mellan sommaren och septembers höstdoftande soliga dagar.

Jag fick chansen att avrunda sommaren med lite finfin pop såsom Hästpojken, Timo Räisänen och sist men inte minst - bob hund! Just den sistnämnda där, bob hunds konsert på Åhaga dendär blöta och kanske lite ruggiga augustikvällen kommer jag att minnas. Varför? Det är bara en så märklig känsla att få se ett av sina absoluta favoritband på en sådan plats - en parkering i Borås. Det är lite som att de skulle stå och lira utanför din lokala livsmedelsbutik eller korvkiosk, om ni hänger med på vad jag menar! Killen som stod bredvid mig längst fram under konsertern och knödde med alla fansen sa efter att bob hund spelat låten 'Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss' att det här var det finaste som hänt i hans liv. Jag har hört att det ska vara stort att få barn och bli förälder, det kan nog vara så, men tills dess kan ju killens bredvid mig smått naiva ord få beskriva en av de större stunderna i ens liv.

Om det nu säger något...

Jag måste i alla fall säga att de var väldigt roligt att äntligen få se bob hund igen! Jag har nog gått och väntat i ett år sedan jag såg dem för första gången i Göteborg på Kulturkalaset '09.

Det blir svårt att värdera de andra konserterna på Close to home i ljuset av bob hunds smått fantastiska spelning. Dock fanns ett antal speciella framträdanden. Vi är i slutet av sommaren och många artister har sina sista spelningar på sin sommarturné. Detta var fallet för en del av artisterna som uppträdde på festivalen i Borås. bob hund hade sin sista spelning för sommarsäsongen liksom Timo Räisänen och Dundertåget. Hästpojken hade heller inte många konsertdatum kvar, Borås-spelningen var den näst sista på deras schema. Just det spred något fint över det hela, från Dundertågets avslutande rundgång för sommaren till Timo Räisänen och hans bandmedlemmars extra stora leenden kvällen till ära.

Fint, mycket fint. När jag summerar konsert-sommaren 2010 har jag ett flertal riktigt bra konserter att se tillbaka på och minnas. Något att tänka på när höstmörkret kommer...

In a bit.

Ta en banan!/ Artur

Jag är inte arg

2010-08-24T03:09:00.000-07:00

Nu har vädret fått nog, det sköljer häftigt bort sommaren med regnet som står som spön i backen. Vinden driver hetsigt på illdådet. Lite som kamraten som hejar på sin kompis som dricker hembränt mot sin vilja på en fest för att han har fått nog av sitt liv. Har vädret fått nog av sommaren?

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Hot & spicy

2010-08-23T11:04:00.000-07:00

Jag kan nästan känna lukten av Pringles-chips en fredagkväll(90-talsfredagkväll?) nu när Fångarna på fortet har nypremiär på TV4.

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Bye bye bicycle

2010-08-20T06:50:00.001-07:00

Ibland tror jag faktiskt att gräset är grönare på andra sidan. Och då syftar jag inte på Miljöpartiet om nu någon skulle få för sig det. I sådana fall har ni ganska så fel. För det tycker jag inte.

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Hopplöshetens väg

2010-08-19T02:06:00.000-07:00

Och imorgon har jag omtenta. Det är ju inte så att man hurrar direkt. Önska mig lycka till. Eller som man säger:

- Break a leg!

In a bit.

Ta en banan... / Arturponken

The Ark på Liseberg!

2010-08-19T01:43:00.000-07:00

Igår spelade The Ark på Liseberg och jag var givetvis där! Nog får jag ändå säga att det var lite bättre när jag såg dem i Varberg tidigare i somras. Fast då var det i och för sig lite varmare och man kunde känna lukten från grillarna som osade i sommarkvällen. Det var fint det.

Men det säger inte att det var dålig konsert igår! Bäst blev det mot slutet med hits som tex It takes a fool to remain sane. Därtill håller jag första extranummret Hygiene squad högt. Det är en härlig låt och skön energi även om den kanske är aning okänd för dem som inte har lyssnat på senaste albumet. Önskestunden av låtar är också en av mina favoriter från gårdagens konsert då vi fick smakprov på låtar som Let your body decide, Echo chamber och The red cap. Hade de kört Let your body decide i fullbandsversion hade nog karusellerna på Liseberg snurrat ett snäpp snabbare. Men förmodligen var det kanske just det som finallåten Calleth you cometh I lyckades med. Balder gick säkert alldeles för snabbt och Virvelvinden susade på så att kopparna och faten flög all världens väg!

The Arks setlist:

Take a shine on me

Clamour for glamour

The worrying kind

Singin' bout the city

Father of a son

Superstar

Have you ever heard a song?

Prayer for the weekend

Absolutely no decorum

It takes a fool to remain sane

One of us is gonna die young

Extranummer:

Hygiene squad

Calleth you, cometh I

Jag måste ta och berätta om förra helgens musikexplosion, vad det var för explosion, ja det kommer jag att skriva om...

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Teddybears singin' in the rain!

2010-08-12T16:34:00.000-07:00

Teddybears på Götaplatsen. Förmodligen den regnigaste konsertern jag varit på någonsin, inte ens skyfallet när The Hellacopters spelade på Way Out West 2007 lyckas slå kvällens niagarafall. Från det att jag klev av tåget i Göteborg vid nio-tiden på kvällen så hällde regnet ner över Göteborg.

Men nog om regn. Regn, regn, regn.

Teddybears radar upp sina hits, min favorit blir nog duon bestående av Hey boy och Rockn 'n' roll high school. Däremellan varvas det med instrumentala spår från senaste plattan Devil's music, ett fantastiskt trumsolo av de två trummisarna samt ironiska gitarrsolon... och åter regn... Först när sista låten är slut, Punkrocker, verkar regnovädret ha bedarrat något. Men Teddybears vann trots över gudarnas makter och det var med hjälp av hitsen, dekåren av påkostad ljusshow och stora skärmar samt den märkliga förmågan att med björnmasker på sig få igång publiken. Tack för det, men nu vill jag snart ha Caesars igen, kom ihåg det, Joakim Åhlund!

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Utökade Uppenbarelseboken för psykiska veklingar i den västerländska civilisationen

2010-08-09T15:10:00.000-07:00

Det slår mig varje gång hur de bakom disken i de två skivbutikerna jag frekvent besöker och handlar i likt en matbutik liksom känner igen mig. När vi ser varandra är det med en djupare förståelse för varandra, när vi tackar ler vi mot varandra och känner hur musiken ger oss något extra i livet.

Och jag behöver inte ens längre visa upp leg när jag betalar med mitt kort, de känner mig...

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

ps. kan ni eran skivback vet ni vad inläggets titel kommer ifrån!

There's a Roxette-train a comin'

2010-08-05T01:52:00.000-07:00

Roxette-konsertern i Halmstad 14 augusti tornar upp sig som en jättelik kommande klassiker. Igår, tror jag det var, hade de en smygspelning för ett antal hundra hängivna fans i Leifs Lounge i Tylösand. Det lär också bli en klassiker tror jag. Vad jag förstår hade Roxette bara tänkt att spela runt tio låtar men det verkar som att konsertern blev en låååång hitkavalkad! Fansen var euforiska och Marie Fredriksson dansade av lycka på scen. Per Gessle lär ha tyckt att spelningen var sjukt rolig. 14 augusti ska jag också ha en liten bit av tårtan!

Som avslutning på konsertern efter extranummer som tex The Look så rev de av en gammal klassiker från 60-talet: (I'm not your) Steppin' stone. Hoppas de gör det den 14:e också!

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Friday kind of monday

2010-07-30T06:06:00.000-07:00

Jag kom på en briljant idé nyss! Om man inte vet var ens fredags-sockar är någonstans kan man ju ta mondagssockarna, särskillt om man är popnörd och känner för att spela lite referensbingo i pop en regnig fredag som denna.

Hur jag får ihop måndag och fredag? Shanes låt Friday kind of monday förklarar ju hela dramat!

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken

Mitt rum är fullt av musik, cd-skivor, LPs, pennor, idéer, skissblock, melodikor och en säng när jag behöver vila. Får jag den?

2010-07-27T15:50:00.001-07:00

In a bit.

Ta en banan!/ Arturponken